fredag 7 juni 2013

Färd I Österled

Innan vi beger oss på färd i österled, så är det bäst att göra klart ett och annat, för att undvika eventuella missförstånd:

1. Vikingarna hade inte horn på hjälmarna.
2. Vikingarna var inte svenskar. Sverige fanns nämligen inte på den tiden.
3. Vikingarna bedrev både handel och sjöröveri.
4. Vikingarna tog med sig nya idéer och varor från främmande länder.

Sådär, nu tror jag vi är redo att gå ombord på vår läckande, tjärstinkande skorv på färd mot Miklagård i riktigt dåligt väder och med maskätet bröd och surt mjöd i lasten. Vikingmetal är, som namnet antyder, heavy metal med varierande mängd 800-talsromantik och flugsvampskonsumtion. Eftersom jag så småningom ska fylla ut x antal flikar på sidan med ren genrekunskap, så ska vi inte fördjupa oss alltför mycket i sådana termer just nu, utan istället dra iväg mot Bloodstock Open Air 2010, och det första jag någonsin hörde av bleksiktiga kvintetten Ensiferum. (Via Youtube, förstås. Jag är ingen festivalmänniska.)




Ett kännetecken för genren är mixen mellan ren sång och growl, och i just Ensiferum är det Petri Lindroos som står för growlandet och Markus Toivonen (gitarr) och Sami Hinkka (bas) som sjunger de rena partierna. Ensiferum är i mitt tycke tämligen ojämna och den last deras skepp kommer lastat med, skulle kunnat vara av högre kvalitet, vilket är betydligt mer än man kan säga om skeppsnissarna nedan:




Jag tror att det är i runda slängar sex-sju år sedan som jag snubblade över Voice Of Wilderness (2005), för jag kan inte riktigt minnas hur pass länge albumet legat ute när jag införskaffade det. Vad jag däremot minns är att det var roligt i ungefär två dagar innan både vodka och bastuångor stod mig upp i halsen, och jag har inte ens haft en tanke på att lyssna aktivt på deras senare verk. Sådan här skojfriskhet är helt enkelt inte min melodi i mer än tre-fyra minuter i stöten.




Så har vi Norrtäljebandet Månegarm med Dödens Strand från Vredens Tid (2005) Svensk sång, liksom hos dryckesbröderna Vintersorg, vilka dock inte kommer tas upp i det här inlägget eftersom jag redan presenterat dem tidigare. Jag är oerhört svag för folkmusik, det erkänner jag villigt, och det är något med kombinationen av nyckelharpa, elgitarr, growl och svenska som slår an lite extra hos mig. Skiftningarna mellan growl och ren sång, mellan mans- och kvinnoröster är av någon anledning en riktigt läcker kombination.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar