Hur töntiga man än tyckte att hårdrockarna var på 90-talet, så var de coola på 80-talet, och vad gör då alla de utgallrade pianopojkarna: jo, de bestämmer sig för att klippa sig, kamma sidbena och leta fram farfars gamla hängslen. För att inte känna sig som losers, bestämmer de sig för att texter är onödiga (om de inte är tyska, förstås!) och gör en stor grej av att hårdrockstexter är det löjligaste man kan tänka sig. Denna fas tycks tyvärr inte vara övergående - annars hade man kunnat betrakta den sådär milt överseende som man gör med ett riktigt dåligt skivköp eller en ovanligt ful tonårsstil - och av de syntare mellan 18 och 30+ som jag slagit mig i slang med genom åren, så har en övervägande majoritet varit direkt fientligt inställda till allt vad heavy metal heter, och en av orsakerna till denna motvilja tycks vara texterna.
Ja, jag är den första att medge att väldigt mycket metal är en enda kavalkad av urvattnade stridsrop, partytexter och hjärta&smärta, och att vissa texter från ex. den mest extrema black metalfalangen bara ter sig löjeväckande, men exakt hur nyskapande och gripande är rader som DAF:s "Du hast to schöne blaue Augen, mein Hertz macht bum, bum, bum"?
Nu finns det dock en och annan syntbit som är klart hörbar, men om man nu skulle utse en grupp människor att verkligen kritisera hårdrockslyriken, så är syntarna knappast den första musikfalang som faller en i tanken vid en litterär rekrytering.
Hursomhelst. Den kritik som jag oftast fått höra angående världens alla heavy metaltexter, är att de är klichéartade, kvinnoförnedrande och mest handlar om att supa, knulla och dyrka mörka makter. Jovisst, det finns en hel uppsjö av sådana texter från brölgrötigaste black metalbanden hela vägen upp till solskensglad power metal med syntfanfarer i varannan takt, men för den som tar sig tid att faktiskt lära sig något mer än refrängerna, finns det mängder av vackra texter att ta in - även om man inte skulle gilla musiken - och nu börjar det bli hög tid att faktiskt lägga in en av mina favoritballader både musik- och textmässigt här. Mina grottbjörnar och grottmänniskor: Heart Of Steel:
"Stand and fight, live by your heart.
Always one more try, I'm not afraid to die.
Stand and fight, say what you feel.
Born with a heart of steel."
Lyssna, för Guds skull! Lyssna på texten! Jag kan ha världens sämsta dag, känna mig totalt värdelös i vartenda tänkbart avseende och drömma om hur pester och farsoter ger vår sjuka värld den dödsstöt som mänsklighetens ondska och dumhet förtjänar, för det är ingen idé att kämpa på längre... Så hör jag Eric Adams uppmaning, minns hur jag och sambon har stått på konserterna och sjungit med i "vår" låt vid tre tillfällen och tänker att om världen nu går under, så kommer den iallafall göra det till världens bästa soundtrack.
Från kämpaglöd går vi över till följande tema: mindre roliga självinsikter. Children Of Bodoms Alexi Laiho har aldrig gjort någon hemlighet av att texterna är högst sekundära när han skriver musik och att de inte ska tas alltför allvarligt, men när han skrev den text som även kom att ge namn åt första skivan med Roope Latvala i sättningen, så förklarade han att Are You Dead Yet? kunde översättas med "har du fått nog nu?", och syftar på att han körde slut sig själv med det liv han levde.
Jag har aldrig sett någon rockstjärneromantik i den här texten, snarare tvärtom, och det är därför jag gillar den. Man behöver sannerligen inte ligga ute på vägarna på en tvåårig världsturné för att köra slut på sig själv fysiskt och/eller psykiskt och om man, som jag själv, har svårt att vara måttlig i det man gör och därmed tenderar att braka in i väggar emellanåt, så är man iallafall i gott sällskap när man undrar hur fan man lyckats brinna upp i båda ändar utan att märka det.
Fortfarande övertygad om att hårdrockstexter är genomgående själlösa och skrattretande? Då är du antingen totalt illitterat eller bara trotsig. Det sistnämnda botas med tiden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar