Mysmåndag: DeMaios vakande blick (eller konsten att lugna en katt)

Jag vet med mig att jag är en riktigt gnällig grottmänniska emellanåt. Jag muttrar, frustar och gnisslar som ett genomsnittligt SJ-tåg under sitt hundrade stopp på en misskött räls mellan Karlstad och Katrineholm. Jag gnäller när jag inte förstår saker och ting. När bristen på logik blir alltför stor och mänskligheten låter känslorna löpa amok, då gnäller jag och minns min gamle katts stroppiga, uppstramade min som den kunde anlägga efter att ha lagt en stinkbomb i lådan, hetsätit torrfoder och sedan spytt på mattan inom loppet av en halvtimme. 

Denna fjärde mysmåndag ska därför inte jag gnälla så förfärligt mycket. Istället överlåter jag min plats vid bloggosfärens klagomur till min hädangångne bastard till katt: Silke. Alla som träffade på honom under åren brukade påpeka diverse egenskaper hos honom och jag tror att "sur" och "tjock" var de adjektiv som användes flitigast. Jag och sambon minns honom som en gnällig, mattesjuk och bulimisk pälsklump, som helst gav ömhetsbetygelser på tu man hand och älskade att ligga i garderoben. 

Silke, som jag döpte efter prins Kheldar a.k.a Silke i Sagan Om Belgarion, var verkligen fruktansvärt sur av sig emellanåt och kunde "gloaua" i evigheter för allt och inget, till vår frustration. "Gloaua" var det namn vi hade för ljudet som mistluren åstadkom, men tack och lov fanns det ett specialmedel att ta till när varken uppmärksamhet, mat, lådtömning eller snörstumpar hjälpte: Manowar.

Jag minns inte riktigt hur vi upptäckte det, men det bör ha varit något tillfälle när sambon var riktigt utledsen på pälstyrannen och bestämde sig för att försöka överrösta den med hjälp av skivsamlingens högst älskade skatter. Och lyckades.

Silke blev lugn av metal. Manowar och Running Wild var mycket populära när han fick ett ryck och förutom att det såg vansinnigt löjligt ut med en katt som rusade som en tätting i lägenheten till Lead Or Gold och blev av med överskottsenergi, så var det fint att han inte ylade av missräkning över att bli överröstad. Efter en liten stund brukade han lägga sig tillrätta i sin fåtölj och spinna. Spelade vi Battle Hymn, Kings Of Metal eller Call To Arms låg han from som ett lamm och vek in frambenen under magen, till synes totalt glömsk av alla mattskrynklarräder och höga toner.

Här i huset är metal kattmusik, för vår sura katt blev lugn av det (och dog mitt under en VM-match i fotboll, så sportintresset var det väl mindre bevänt med). Jag hävdar med bestämdhet att Manowar lugnar upprörda katter, och att Joey DeMaio kan konsten att se exakt lika nonchig ut som herrn på bilden längst upp. Min sambo säger också att hans katt hemma hos föräldrarna blev lugn av Manowar, så nu uppmanar jag ägare (tjänare) till gnälliga katter som löper amok lite för ofta, att spela ur metalkungarnas testosteronstinna repertoar för att komma tillrätta med problemet och samtidigt bli lite andligt och kulturellt styrkt. 

Anledningen till varför jag har envisats med att ha Silke på bild under Mysmåndagarna, beror på att han helt enkelt var jävligt metal. Katter styr man inte, det krävs mer än torrfoder och sele för att de ska se någon vits med att beblanda sig med oss människor, och när vi väl ödmjukt tjänar dem, så visar de iallafall rövhålet för oss om de känner för det.

Du äger dem inte. De tar ingen skit. De håller inte tyst och även om du kan lyfta upp dem på axeln utan större protester, så har de makten att förstöra din mysiga soffa med stinkande urin och sedan ha mage att tigga mer mat utan att skämmas för sig en sekund. Och de kommer undan med det, bara för att de har fyra ben och päls och inte kan läsa. Nästa gång du lyssnar på Running Wilds The Drift eller ser DeMaio på bild i sin bästa krigarpose, så kan du fundera över vilka som egentligen styr i ett hem med kattmedlemmar - och kanske överlista dem när de halkar runt som smörklickar i stekpannan över parketten. 

En hyllning till basisterna

Bland de sanslöst torra skämt jag postade för ett tag sedan, fanns det tre basistskämt som i stort sett gick ut på att de inte kunde stämma sina instrument, ta ton utan hjälp från gitarristerna och så klassikern: en basist som håller på att drunkna kastar man inte en flytring, utan en förstärkare efter.

Kort sagt: för tonåringar som drömmer om att bli John Norum, Ace Frehley, Jani Liimatainen och Emppu Vuorinen i nu nämnd ordning, så är det lätt hänt att man betraktar basisterna bakom dem som "de där som inte var så bra på gitarr". Såväl John Levén i Europe som Marko Paasiskoski i Sonata Arctica började som gitarrister, men gick sedan över till bas och jag minns en intervju med Tommy Portimo och Henrik Klingenberg där journalisten kom in på om Marko även kunde spela gitarr. Frågan följdes av ett par förvånade blickar och en stilla försäkran om att den scenmässigt mycket tillbakadragne basisten faktiskt var en väldigt bra gitarrist. 

Frågan är egentligen vansinnigt korkad, för att inte säga oförskämd. Plockar du bort basen ur Caleb här nedan, så försvinner all tyngd och det blir sockerpop av det. Vi kan förmodligen också tacka herr Paasikoski för att Sonata Arctica drog ner på takten och blev tyngre i samband med Unia (2007). Det var en markant förändring från det absoluta power metalalbumet Reckoning Night (2004) och även om jag var skeptisk i början, så fastnade Caleb direkt:

Är det någon basist som dock fått synas, men till ett alldeles för högt pris, så är det Cliff Burton. Jag är inget stort Metallicafan, och när han dog var jag bara tre år gammal, så självklart har jag inga musikminnen som är kopplade till honom. För mig har Jason Newstedt varit Metallicas basist och jag hade faktiskt ingen aning om hur pass svårt det var för honom att efterträda Cliff, eller att han aldrig kände sig fullt accepterad som medlem. Den slutsats man iallafall definitivt kan dra, är att idén att fortsätta turnén efter en månad med en ny basist var en av de sämsta tänkbara. Men å andra sidan: vem tänker klart i en sådan situation? 

Nu vet jag att självklart att Master Of Puppets (1986) hör till de verk som är karaktäristiska för Burton, men jag har bara sett Newstedt på scen (jag hörde låten på en liveinspelning innan jag hörde skivan - ja, skratta bara!) och har därför aldrig haft något att invända. Men vi tar Cliff först, och kvaliteten får ni ta som den är:

Att efterträdaren till en någon som brutalt dör mitt i en turnering kommer få det tufft, är det nog ingen tvekan om, och att efterträda Cliff Burton, spela med tre sörjande människor som inte ens är i närheten av en bearbetning inför en granskande publik och dessutom försöka sätta riff skrivna av någon som inte bara har en helt annan spelstil, utan överlag helt enkelt är bättre... Det är antagligen lika mardrömslikt som det låter, så rätt ska vara rätt: Jag älskade Metallicas symfonikonsert och hade på min inspelade videokassett nästan dagligen under en period, utan att ha en aning om vem Cliff Burton var, och därför fullkomligt nöjd med Newstedts närvaro på scen.

Nu har vi tagit den blygaste basisten i min samling och den antagligen mest saknade basisten i metalvärlden, så nu är det hög tid att presentera den mest dominante av dem alla: Joey DeMaio:

Nästan tjugo år äldre Marko Paasikoski, för att inte tala om minst tjugo gånger mer talför både på och utanför scenen och med en spelteknik som i högsta grad påminner mer om en gitarrists än en basists, är det utan tvekan den här gamle italienske pyroteknikern som håller fanan högst i det här hushållet. Flight Of The Bumblebee från Kings Of Metal (1989), borde få oförskämda frågor om gitarrer att begravas djupt under jord och stampas till stoft, till tonerna av Metal Warriors: "Whimps and posers, leave the hall!"

Jodå, det tog allt ett tag för mig med innan polletten trillade ner angående basisterna. Vissa saker uppskattar man inte innan man saknar dem, och jag insåg väl det först när vår basist var sjuk på en ensemblelektion i tvåan på gymnasiet. Då först begrep jag det där som min dåvarande musiklärare - tillika basist - hade pratat om medan jag störde mig på att behöva "slösa tid" på att studera bas när det var gitarren som var mitt instrument: utan de där fyra strängarna spelar det ingen roll vilka riff gitarristerna knåpar ihop, för det kommer ändå aldrig bli metal.

Hårdrockslyrik (och en liten känga åt syntarna)

Vid mer än ett tillfälle har jag fått höra att hårdrock är bara skrik och bröl med löjliga texter - av syntare. (Backar finkänsligt från grottöppningen för ett väsande hånskratt.) Med tanke på Kraftwerks The Robots och det faktum att DAF aldrig blir roligare än när två bebisar guppar osynkat till Die Lüge, så drar jag den fullkomligt opartiska slutsatsen att syntscenen består av de som blev över när 80-talsbanden var klara med sina klaviaturrekryteringar.    

Hur töntiga man än tyckte att hårdrockarna var på 90-talet, så var de coola på 80-talet, och vad gör då alla de utgallrade pianopojkarna: jo, de bestämmer sig för att klippa sig, kamma sidbena och leta fram farfars gamla hängslen. För att inte känna sig som losers, bestämmer de sig för att texter är onödiga (om de inte är tyska, förstås!) och gör en stor grej av att hårdrockstexter är det löjligaste man kan tänka sig. Denna fas tycks tyvärr inte vara övergående - annars hade man kunnat betrakta den sådär milt överseende som man gör med ett riktigt dåligt skivköp eller en ovanligt ful tonårsstil - och av de syntare mellan 18 och 30+ som jag slagit mig i slang med genom åren, så har en övervägande majoritet varit direkt fientligt inställda till allt vad heavy metal heter, och en av orsakerna till denna motvilja tycks vara texterna.

Ja, jag är den första att medge att väldigt mycket metal är en enda kavalkad av urvattnade stridsrop, partytexter och hjärta&smärta, och att vissa texter från ex. den mest extrema black metalfalangen bara ter sig löjeväckande, men exakt hur nyskapande och gripande är rader som DAF:s "Du hast to schöne blaue Augen, mein Hertz macht bum, bum, bum"?

Nu finns det dock en och annan syntbit som är klart hörbar, men om man nu skulle utse en grupp människor att verkligen kritisera hårdrockslyriken, så är syntarna knappast den första musikfalang som faller en i tanken vid en litterär rekrytering. 

Hursomhelst. Den kritik som jag oftast fått höra angående världens alla heavy metaltexter, är att de är klichéartade, kvinnoförnedrande och mest handlar om att supa, knulla och dyrka mörka makter. Jovisst, det finns en hel uppsjö av sådana texter från brölgrötigaste black metalbanden hela vägen upp till solskensglad power metal med syntfanfarer i varannan takt, men för den som tar sig tid att faktiskt lära sig något mer än refrängerna, finns det mängder av vackra texter att ta in - även om man inte skulle gilla musiken - och nu börjar det bli hög tid att faktiskt lägga in en av mina favoritballader både musik- och textmässigt här. Mina grottbjörnar och grottmänniskor: Heart Of Steel:

"Stand and fight, live by your heart. 

Always one more try, I'm not afraid to die. 

Stand and fight, say what you feel. 

Born with a heart of steel."

Lyssna, för Guds skull! Lyssna på texten! Jag kan ha världens sämsta dag, känna mig totalt värdelös i vartenda tänkbart avseende och drömma om hur pester och farsoter ger vår sjuka värld den dödsstöt som mänsklighetens ondska och dumhet förtjänar, för det är ingen idé att kämpa på längre... Så hör jag Eric Adams uppmaning, minns hur jag och sambon har stått på konserterna och sjungit med i "vår" låt vid tre tillfällen och tänker att om världen nu går under, så kommer den iallafall göra det till världens bästa soundtrack. 

Från kämpaglöd går vi över till följande tema: mindre roliga självinsikter. Children Of Bodoms Alexi Laiho har aldrig gjort någon hemlighet av att texterna är högst sekundära när han skriver musik och att de inte ska tas alltför allvarligt, men när han skrev den text som även kom att ge namn åt första skivan med Roope Latvala i sättningen, så förklarade han att Are You Dead Yet? kunde översättas med "har du fått nog nu?", och syftar på att han körde slut sig själv med det liv han levde. 

Jag har aldrig sett någon rockstjärneromantik i den här texten, snarare tvärtom, och det är därför jag gillar den. Man behöver sannerligen inte ligga ute på vägarna på en tvåårig världsturné för att köra slut på sig själv fysiskt och/eller psykiskt och om man, som jag själv, har svårt att vara måttlig i det man gör och därmed tenderar att braka in i väggar emellanåt, så är man iallafall i gott sällskap när man undrar hur fan man lyckats brinna upp i båda ändar utan att märka det.

Fortfarande övertygad om att hårdrockstexter är genomgående själlösa och skrattretande? Då är du antingen totalt illitterat eller bara trotsig. Det sistnämnda botas med tiden.