Kort sagt: för tonåringar som drömmer om att bli John Norum, Ace Frehley, Jani Liimatainen och Emppu Vuorinen i nu nämnd ordning, så är det lätt hänt att man betraktar basisterna bakom dem som "de där som inte var så bra på gitarr". Såväl John Levén i Europe som Marko Paasiskoski i Sonata Arctica började som gitarrister, men gick sedan över till bas och jag minns en intervju med Tommy Portimo och Henrik Klingenberg där journalisten kom in på om Marko även kunde spela gitarr. Frågan följdes av ett par förvånade blickar och en stilla försäkran om att den scenmässigt mycket tillbakadragne basisten faktiskt var en väldigt bra gitarrist.
Frågan är egentligen vansinnigt korkad, för att inte säga oförskämd. Plockar du bort basen ur Caleb här nedan, så försvinner all tyngd och det blir sockerpop av det. Vi kan förmodligen också tacka herr Paasikoski för att Sonata Arctica drog ner på takten och blev tyngre i samband med Unia (2007). Det var en markant förändring från det absoluta power metalalbumet Reckoning Night (2004) och även om jag var skeptisk i början, så fastnade Caleb direkt:
Är det någon basist som dock fått synas, men till ett alldeles för högt pris, så är det Cliff Burton. Jag är inget stort Metallicafan, och när han dog var jag bara tre år gammal, så självklart har jag inga musikminnen som är kopplade till honom. För mig har Jason Newstedt varit Metallicas basist och jag hade faktiskt ingen aning om hur pass svårt det var för honom att efterträda Cliff, eller att han aldrig kände sig fullt accepterad som medlem. Den slutsats man iallafall definitivt kan dra, är att idén att fortsätta turnén efter en månad med en ny basist var en av de sämsta tänkbara. Men å andra sidan: vem tänker klart i en sådan situation?
Nu vet jag att självklart att Master Of Puppets (1986) hör till de verk som är karaktäristiska för Burton, men jag har bara sett Newstedt på scen (jag hörde låten på en liveinspelning innan jag hörde skivan - ja, skratta bara!) och har därför aldrig haft något att invända. Men vi tar Cliff först, och kvaliteten får ni ta som den är:
Att efterträdaren till en någon som brutalt dör mitt i en turnering kommer få det tufft, är det nog ingen tvekan om, och att efterträda Cliff Burton, spela med tre sörjande människor som inte ens är i närheten av en bearbetning inför en granskande publik och dessutom försöka sätta riff skrivna av någon som inte bara har en helt annan spelstil, utan överlag helt enkelt är bättre... Det är antagligen lika mardrömslikt som det låter, så rätt ska vara rätt: Jag älskade Metallicas symfonikonsert och hade på min inspelade videokassett nästan dagligen under en period, utan att ha en aning om vem Cliff Burton var, och därför fullkomligt nöjd med Newstedts närvaro på scen.
Nu har vi tagit den blygaste basisten i min samling och den antagligen mest saknade basisten i metalvärlden, så nu är det hög tid att presentera den mest dominante av dem alla: Joey DeMaio:
Nästan tjugo år äldre Marko Paasikoski, för att inte tala om minst tjugo gånger mer talför både på och utanför scenen och med en spelteknik som i högsta grad påminner mer om en gitarrists än en basists, är det utan tvekan den här gamle italienske pyroteknikern som håller fanan högst i det här hushållet. Flight Of The Bumblebee från Kings Of Metal (1989), borde få oförskämda frågor om gitarrer att begravas djupt under jord och stampas till stoft, till tonerna av Metal Warriors: "Whimps and posers, leave the hall!"
Jodå, det tog allt ett tag för mig med innan polletten trillade ner angående basisterna. Vissa saker uppskattar man inte innan man saknar dem, och jag insåg väl det först när vår basist var sjuk på en ensemblelektion i tvåan på gymnasiet. Då först begrep jag det där som min dåvarande musiklärare - tillika basist - hade pratat om medan jag störde mig på att behöva "slösa tid" på att studera bas när det var gitarren som var mitt instrument: utan de där fyra strängarna spelar det ingen roll vilka riff gitarristerna knåpar ihop, för det kommer ändå aldrig bli metal.
