En hyllning till basisterna

Bland de sanslöst torra skämt jag postade för ett tag sedan, fanns det tre basistskämt som i stort sett gick ut på att de inte kunde stämma sina instrument, ta ton utan hjälp från gitarristerna och så klassikern: en basist som håller på att drunkna kastar man inte en flytring, utan en förstärkare efter.

Kort sagt: för tonåringar som drömmer om att bli John Norum, Ace Frehley, Jani Liimatainen och Emppu Vuorinen i nu nämnd ordning, så är det lätt hänt att man betraktar basisterna bakom dem som "de där som inte var så bra på gitarr". Såväl John Levén i Europe som Marko Paasiskoski i Sonata Arctica började som gitarrister, men gick sedan över till bas och jag minns en intervju med Tommy Portimo och Henrik Klingenberg där journalisten kom in på om Marko även kunde spela gitarr. Frågan följdes av ett par förvånade blickar och en stilla försäkran om att den scenmässigt mycket tillbakadragne basisten faktiskt var en väldigt bra gitarrist. 

Frågan är egentligen vansinnigt korkad, för att inte säga oförskämd. Plockar du bort basen ur Caleb här nedan, så försvinner all tyngd och det blir sockerpop av det. Vi kan förmodligen också tacka herr Paasikoski för att Sonata Arctica drog ner på takten och blev tyngre i samband med Unia (2007). Det var en markant förändring från det absoluta power metalalbumet Reckoning Night (2004) och även om jag var skeptisk i början, så fastnade Caleb direkt:

Är det någon basist som dock fått synas, men till ett alldeles för högt pris, så är det Cliff Burton. Jag är inget stort Metallicafan, och när han dog var jag bara tre år gammal, så självklart har jag inga musikminnen som är kopplade till honom. För mig har Jason Newstedt varit Metallicas basist och jag hade faktiskt ingen aning om hur pass svårt det var för honom att efterträda Cliff, eller att han aldrig kände sig fullt accepterad som medlem. Den slutsats man iallafall definitivt kan dra, är att idén att fortsätta turnén efter en månad med en ny basist var en av de sämsta tänkbara. Men å andra sidan: vem tänker klart i en sådan situation? 

Nu vet jag att självklart att Master Of Puppets (1986) hör till de verk som är karaktäristiska för Burton, men jag har bara sett Newstedt på scen (jag hörde låten på en liveinspelning innan jag hörde skivan - ja, skratta bara!) och har därför aldrig haft något att invända. Men vi tar Cliff först, och kvaliteten får ni ta som den är:

Att efterträdaren till en någon som brutalt dör mitt i en turnering kommer få det tufft, är det nog ingen tvekan om, och att efterträda Cliff Burton, spela med tre sörjande människor som inte ens är i närheten av en bearbetning inför en granskande publik och dessutom försöka sätta riff skrivna av någon som inte bara har en helt annan spelstil, utan överlag helt enkelt är bättre... Det är antagligen lika mardrömslikt som det låter, så rätt ska vara rätt: Jag älskade Metallicas symfonikonsert och hade på min inspelade videokassett nästan dagligen under en period, utan att ha en aning om vem Cliff Burton var, och därför fullkomligt nöjd med Newstedts närvaro på scen.

Nu har vi tagit den blygaste basisten i min samling och den antagligen mest saknade basisten i metalvärlden, så nu är det hög tid att presentera den mest dominante av dem alla: Joey DeMaio:

Nästan tjugo år äldre Marko Paasikoski, för att inte tala om minst tjugo gånger mer talför både på och utanför scenen och med en spelteknik som i högsta grad påminner mer om en gitarrists än en basists, är det utan tvekan den här gamle italienske pyroteknikern som håller fanan högst i det här hushållet. Flight Of The Bumblebee från Kings Of Metal (1989), borde få oförskämda frågor om gitarrer att begravas djupt under jord och stampas till stoft, till tonerna av Metal Warriors: "Whimps and posers, leave the hall!"

Jodå, det tog allt ett tag för mig med innan polletten trillade ner angående basisterna. Vissa saker uppskattar man inte innan man saknar dem, och jag insåg väl det först när vår basist var sjuk på en ensemblelektion i tvåan på gymnasiet. Då först begrep jag det där som min dåvarande musiklärare - tillika basist - hade pratat om medan jag störde mig på att behöva "slösa tid" på att studera bas när det var gitarren som var mitt instrument: utan de där fyra strängarna spelar det ingen roll vilka riff gitarristerna knåpar ihop, för det kommer ändå aldrig bli metal.

Finsk Kemi (i gränslandet)

Så var det dags för en baklängesvolt igen. Jag gillar historia, främst folkvandringstiden, men 1996 går också bra. 1996 i finska Kemi, närmare bestämt, en stad som blivit känd för tre saker: ishotellet Lumilinna, pappersindustrin och Sonata Arctica.

De två förstnämnda har jag inte haft så stor anledning att kolla in närmre, men det tredje tog både hörselorgan och hjärta med storm, när en kille på min musikkurs i gymnasiet hade med sig Ecliptica. Lektionen hade inte börjat, så mycket vet jag, och antagligen var det torsdag eftermiddag, för såvitt jag minns hade jag åtminstone en av mina musiklektioner på torsdagarna.

I min musiksamling finns ett Sonata Arctica B.C och ett Sonata Arctica A.D. Innan dessa dubbeltrampande fartdårar gjorde entré (TACK, Lars, var du än är!) så hade dock Hammerfall fått mig att åtminstone börja nosa lite på det där som jag då inte visste kallades power metal. Göterborgsbandet var måhända först, men det som finländarna bjöd på var något jag vid den tiden var tämligen obekant med: riktigt hög fart.

När Lars den där dagen satte på första spåret på Ecliptica och de första takterna av Blank File övergick i smattrande dubbelpedaler på tredje sekunden, så visste jag att jag var förlorad och att min Nirvanaperiod var över för gott. Hittills har jag haft rätt, för den enda som lyssnat aktivt på mina tre grungeskivor sedan dess är brorsan. Sanningen att säga har jag inte ens orkat göra mig omaket att föra över ens favoriten From The Muddy Banks Of The Wishkah till datorn... Man kan säga att finnarna blåste rent i ett antal hörn av min musikrepertoar den dagen:

Har ni försökt att förklara en riktigt stark och oväntad förälskelse någon gång? Berättat för en utomstående vad ni känt för en annan människa och känt det som om ni kunde ha exploderat på ort och ställe om ni inte fått basunera ut det nu, NU! Så var det tre sekunder in i Ecliptica och vidare. Tommy Portimos dubbelpedaler, den för mig chockerande höga rösten hos Tony Kakko, Jani Liimatainens flinka fingrar som helt nonchalant petade ner John Norum och Ace Frehley från sina piedestaler och de enorma keyboardmattorna som bredde ut sig mäktigare än ett skyfall... Det var det här jag hade väntat på utan att ha en aning om det.

Som så vid så många andra upptäckter gick jag baklänges även här. Jag hade nämligen inte hört vare sig Stratovarius eller Nightwish, namn som Helloween, Gamma Ray och Kamelot saknade ännu innebörd och om någon så hade vrålat högt om Rhapsody eller Edguy för mig, så hade jag inte haft den blekaste aning om vad saken gällt.

Sonata Arctica var inte först, och långt ifrån störst, men för mig var de det och det var inte utan stolthet jag noterade deras 10-årsjubileum 2006 och insåg att det var det band som hållit längst utan uppehåll i min samling. De som känner mig väl känner till kopplingen jag har till låten nedan (resten får njuta ändå):

Jag har sett dem live tre gånger sedan 2007, första gången i Stockholm, andra i Huskvarna 2008 (av alla småhålor!) och senast jag såg dem var i Göteborg 2009. Trist nog med tanke på mitt musikintresse, så kan jag känna mig ytterst obekväm i stora och nya sammanhang och som alla med hjärtat på rätta stället vet, kan det där tillfället man väntat och längtat så efter, blekna snabbare än en gothare med obegränsad tillgång på krita när man står där med sin dyrbara biljett omsorgsfullt nedstoppad i byxfickan och förväntningar i höjd med en mindre alptopp.

De har stadigt blivit mer och mer bekväma live, och hade vid senaste tillfället lämnat den mesta förlamningen på scen (jag syftar på den då till synes konstant stenade keyboardisten Henrik Klingenberg och golvstirrande basisten Marko Paasikoski, blyg som en viol). Sångaren och frontmannen Tony Kakko har sedan radikalt annorlunda albumet Unia 2007 antagit en för metalscenen mycket ovanlig scenstil - bland annat brukar han leda publiken i halvgymnastiska sångdueller i halvtid - och såväl nitar som läder och ilsket knutna nävar lyser med sin frånvaro till förmån för färgglada skjortor och joddlande röstlekar... Här nedan är ett klipp från Lowlands 2009 (kvaliteten kan jag dessvärre inte göra något åt) och många mil från debutens kulsprutesmatter:

Jag har för många minnen av Sonata Arctica för att de ska kunna sammanfattas på ett inlägg, så jag avslutar just detta med att be er notera trummisen Tommy Portimos leende. Jag har vid tillfällen hört folk påpeka att basisten nästan aldrig ler - de kan sluta gnälla, för som motpol har den här gruppen en batterist som så gott som ALLTID ler på scen.