Finsk Kemi (i gränslandet)

Så var det dags för en baklängesvolt igen. Jag gillar historia, främst folkvandringstiden, men 1996 går också bra. 1996 i finska Kemi, närmare bestämt, en stad som blivit känd för tre saker: ishotellet Lumilinna, pappersindustrin och Sonata Arctica.

De två förstnämnda har jag inte haft så stor anledning att kolla in närmre, men det tredje tog både hörselorgan och hjärta med storm, när en kille på min musikkurs i gymnasiet hade med sig Ecliptica. Lektionen hade inte börjat, så mycket vet jag, och antagligen var det torsdag eftermiddag, för såvitt jag minns hade jag åtminstone en av mina musiklektioner på torsdagarna.

I min musiksamling finns ett Sonata Arctica B.C och ett Sonata Arctica A.D. Innan dessa dubbeltrampande fartdårar gjorde entré (TACK, Lars, var du än är!) så hade dock Hammerfall fått mig att åtminstone börja nosa lite på det där som jag då inte visste kallades power metal. Göterborgsbandet var måhända först, men det som finländarna bjöd på var något jag vid den tiden var tämligen obekant med: riktigt hög fart.

När Lars den där dagen satte på första spåret på Ecliptica och de första takterna av Blank File övergick i smattrande dubbelpedaler på tredje sekunden, så visste jag att jag var förlorad och att min Nirvanaperiod var över för gott. Hittills har jag haft rätt, för den enda som lyssnat aktivt på mina tre grungeskivor sedan dess är brorsan. Sanningen att säga har jag inte ens orkat göra mig omaket att föra över ens favoriten From The Muddy Banks Of The Wishkah till datorn... Man kan säga att finnarna blåste rent i ett antal hörn av min musikrepertoar den dagen:

Har ni försökt att förklara en riktigt stark och oväntad förälskelse någon gång? Berättat för en utomstående vad ni känt för en annan människa och känt det som om ni kunde ha exploderat på ort och ställe om ni inte fått basunera ut det nu, NU! Så var det tre sekunder in i Ecliptica och vidare. Tommy Portimos dubbelpedaler, den för mig chockerande höga rösten hos Tony Kakko, Jani Liimatainens flinka fingrar som helt nonchalant petade ner John Norum och Ace Frehley från sina piedestaler och de enorma keyboardmattorna som bredde ut sig mäktigare än ett skyfall... Det var det här jag hade väntat på utan att ha en aning om det.

Som så vid så många andra upptäckter gick jag baklänges även här. Jag hade nämligen inte hört vare sig Stratovarius eller Nightwish, namn som Helloween, Gamma Ray och Kamelot saknade ännu innebörd och om någon så hade vrålat högt om Rhapsody eller Edguy för mig, så hade jag inte haft den blekaste aning om vad saken gällt.

Sonata Arctica var inte först, och långt ifrån störst, men för mig var de det och det var inte utan stolthet jag noterade deras 10-årsjubileum 2006 och insåg att det var det band som hållit längst utan uppehåll i min samling. De som känner mig väl känner till kopplingen jag har till låten nedan (resten får njuta ändå):

Jag har sett dem live tre gånger sedan 2007, första gången i Stockholm, andra i Huskvarna 2008 (av alla småhålor!) och senast jag såg dem var i Göteborg 2009. Trist nog med tanke på mitt musikintresse, så kan jag känna mig ytterst obekväm i stora och nya sammanhang och som alla med hjärtat på rätta stället vet, kan det där tillfället man väntat och längtat så efter, blekna snabbare än en gothare med obegränsad tillgång på krita när man står där med sin dyrbara biljett omsorgsfullt nedstoppad i byxfickan och förväntningar i höjd med en mindre alptopp.

De har stadigt blivit mer och mer bekväma live, och hade vid senaste tillfället lämnat den mesta förlamningen på scen (jag syftar på den då till synes konstant stenade keyboardisten Henrik Klingenberg och golvstirrande basisten Marko Paasikoski, blyg som en viol). Sångaren och frontmannen Tony Kakko har sedan radikalt annorlunda albumet Unia 2007 antagit en för metalscenen mycket ovanlig scenstil - bland annat brukar han leda publiken i halvgymnastiska sångdueller i halvtid - och såväl nitar som läder och ilsket knutna nävar lyser med sin frånvaro till förmån för färgglada skjortor och joddlande röstlekar... Här nedan är ett klipp från Lowlands 2009 (kvaliteten kan jag dessvärre inte göra något åt) och många mil från debutens kulsprutesmatter:

Jag har för många minnen av Sonata Arctica för att de ska kunna sammanfattas på ett inlägg, så jag avslutar just detta med att be er notera trummisen Tommy Portimos leende. Jag har vid tillfällen hört folk påpeka att basisten nästan aldrig ler - de kan sluta gnälla, för som motpol har den här gruppen en batterist som så gott som ALLTID ler på scen.