Thin Lizzy, Deep Purple och Led Zeppelin kan man nog lugnt kalla hårdrockens farfäder (inte förfäder, det kallar man band vars samtliga medlemmar varit döda och begravda sedan minst tjugo år!) Nej, farfäder som i farfar Downey osv. är det som gäller, iallafall i den här grottan. Förfäder ekar av avstånd, och 60-talet är inte riktigt så heligt som 40- och 50-talisterna har fått för sig. Saker och ting utvecklades en hel del även efter 1969 och att påstå att inget nytt och intressant dök upp på rockscenen bara för att banden var influerade av sina föregångare, vore som att påstå att tacos inte är en ny maträtt om man en gång har käkat köttbullar.
Att 70-talet är populärt just nu behöver man bara slå på valfri reklampaus för att inse. Det är täta skägg, rutiga skjortor och tjocka glasögonbågar, bäddsoffor och lapptäcken om vartannat. Det är inte det att jag på något sätt vill missunna folk och fä nostalgi - det drabbas vi alla av emellanåt, inte minst jag - men någon gräns för hur fantastiskt allt var före W.A.S.P får det väl ändå finnas. Till och med Siewert Öholm har ju börjat få något som nästan liknar en smula självdistans med åren och ska man behöva räkna med mindre av sina medlyssnare världen över än en gammal pastor, så är det något gravt fel i görningen.
De första (farfäderna) har jag nästan inte lyssnat på alls. Min sambo är den som står för W.A.S.P-sektionen i hushållet och äldst i min egen samling är troligen KISS debutalbum från 1974 som visserligen är en riktig godbit, men inget jag aktivt lägger i spelaren till dags dato. Oscar Wilde myntade för övrigt uttrycket "en klassiker är något alla vill ha läst, men ingen vill läsa", och detsamma kan gälla för musikvärlden.
Nog gnällt om 60- och 70-talskramarna. Det finns en annan sektion av metalmagistrar som är nästan lika påfrestande som ovan nämnda, nämligen de som med tindrande ögon betraktar de största, Iron Maiden, Judas Priest (men INTE Turbo-eran! Gud förbjude!) och Metallica, blinda för allt annat. Allt annat efter dessa är bara efterapningar eller, ännu värre, inte äkta. Jag föreslår följande jämförelse:
Wien, 1808, mycket fritt tolkat samtal mellan två musikintresserade österrikare
Person A: "Har du hört Beethovens 5:a?"
Person B: "Tss... Jävla sellout! Sedan Haydns Le Matin har det inte hänt ett skit."
De stora milstolparna i metalhistorien noteras på vitt skilda sätt beroende på vem man är och vilka preferenser man har, precis som alla andra historiska händelser. Det ironiska med det man verkligen gillar, är att samtidigt som man tycker det är obegripligt att andra inte tycker likadant, så vill man inte gärna att alltför många ska börja lyssna på det man själv tycker slår alla himlakörer med hästlängder.
När det gäller just de största, så är jag kanske en smula orättvis mot banden ifråga när jag bara vill sucka djupt över någon som t.ex. dreglar sönder Birminghamprästens British Steel (1980) och ser ut som om de svalt något beskt när man nämner med vilken förtjusning man hörde Priest...Live! (1987) första gången. Jag trodde varken mina ögon eller öron när min sambo tog fram den gamla videokassetten och sade att "den här kunde nog vara i min smak", eftersom jag någon dag tidigare talat uppskattande om Halfords pipa på DVD:n Rising in the East (2005).
För er som inte hört/sett detta och tänker att "äh, inte min smak", bör se detta klipp, minnas att det är 1986 och lyssna NOGA på låttexten:
Inget nytt och viktigt har hänt i musiken sedan 60- och 70-talet, nej... Ingen radikalitet någonstans. Inte sedan 80-talet heller, allt Metallica har åstadkommit efter Master Of Puppets (1986) suger förstås och det hade varit bättre att låta Siewert Öholm bannlysa dem från våra skivaffärer - må dessa ljuva butiker vila i frid - än att behöva höra ...And Justice For All (1988) en gång till. (Ja, jag ironiserar!)
Alltså, jag gnäller också över förändringar, tro inget annat. Men någonstans får man väl ändå ha i bakhuvudet att banden spelat samma låtar på scen under väldigt långa perioder och kanske vill prova något... nytt? Redan innan de är inhysta i sina bussar har de ju först knåpat ihop låtarna, sedan tränat, spelat in dem och så repat inför turnén. Då har vi fans kanske haft skivan någon månad eller två och ett antal av oss tycker det var bättre förr och lägger den på hög.
Jag var rätt sur själv när Edguy gav ut Rocket Ride (2006) och hade mage att inte upprepa ljuvligheterna från ett av mina favoritalbum inom Power Metal någonsin: Mandrake (2001). Jag gnällde i någon vecka eller två och blängde på det psykadeliska omslaget som om det var en personlig förolämpning. Sedan gav jag det en ny chans och bättre förberedd på nymodigheterna fann jag att verket inte bara var acceptabelt, utan rentav njutbart här och där.
Heavy metal har aldrig någonsin handlat om att rätta sig i ledet och vara lydig, varken mot upphettade moralkaksbagare eller våra farfäder. Vad det något de gjorde så var det väl att ge fingret åt etablissemanget och göra exakt som de själva ville, hur sågade de än kunde tänkas bli. Det farligaste som kan drabba ett metalband, eller metalscenen överhuvudtaget, är stagnation. Och om det nu fortfarande finns någon som på fullaste allvar menar att inget nytt har hänt på scenen sedan 1969, 1986 eller något annat heligt årtal, så vill jag bara säga: Otroligt att du kan ha missat mer än jag... Vad du har mycket att se fram emot!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar