Veckans genre: Originalhårdrock

Andra genrefliken med det ytterst försvenskade namnet originalhårdrock är dagens inlägg och med det önskar jag er alla en fortsatt trevlig helg och förhoppningsvis trevlig läsning av min oerhört korrekta och på alla sätt nyanserade bild av denna genre.

Veckans genre: Pionjärmetal

Då var första genrefliken äntligen klar: Pionjärmetal. Tretton sådana flikar ska det bli, en i veckan om inget kommer i vägen och självklart finns det inga som helst fördomar, felaktiga detaljer eller personliga åsikter om fansen i dessa flikar. Ha en trevlig helg!

In Nomine Patris?

Jag gillar inte kristen, så kallad white metal. Jag älskar gregoriansk sång, får rysningar av Mozarts Laudate Dominum och är en hejare på psalmsång, men, och det är ett stort MEN: håll min metal borta från religiösa inslag, snälla. Precis lika lite som jag vill få politiska budskap nedkörda i halsen, vill jag få religiösa tankar i mina öron när jag lyssnar på metal. 

När jag slog upp en lista på white metalband, så slogs jag direkt av det faktum att USA för första gången någonsin verkar vara lika välrepresenterat inom heavy metal som Europa. Av 169 listade band kom 107, över 60% av dem från det stora landet i väster och i stort ser statistiken ut såhär (såvitt jag kunnat utröna, upplysningar om fel mottas självklart):

Fem-i-topp:

1. USA 113

2. Sverige 19

3. Kanada 8

4. Finland 7

5. Brasilien 5

Delade platser:

6. Norge & Australien 4

7. Tyskland & Ukraina 2

8. Polen, Ryssland, Indonesien, El Salvador, Danmark, Storbritannien & Holland 1

Sverige på en andraplats? Det mest sekulära landet i världen! (Sägs det, iallafall.) I en white metalspecial i SRM spanades kristenhetens tyngre toner in i två artiklar och Narnia, som lade ner 2010, är väl den grupp i genren som är mest känd. Musiken är det inget fel på, men - och jag är ledsen att behöva säga det - texten ger mig frossbrytningar. 

Men vad är det för skillnad på religiös klassisk musik och religiös metal, då? Jo, den förra är tänkt som en form av bön och ett sätt att ge människor en väg att möta sin Gud på. Texterna där är till för tröst, tillbedjan, lovsång, sorg, tacksamhet osv. De fyller en andlig funktion och musiken är ett uttryck för kompositörens hyllning till den Gud verket är riktat till. 

White metal är, enligt min mening, precis som vissa delar av dess nemesis black metal, en genre där budskapet går före musiken, och det är inte metal, det är 70-talstänk i stil med "det spelar ingen roll om det låter bra, så länge vi får fram vårt budskap". Med andra ord: hårdrock är ju häftigt, och om vi spelar kristen hårdrock så kommer ungarna tycka att det är häftigt att vara kristen.

(Plats för den där pinsamma tystnaden som uppstår när religion ska göras cool och ungdomlig.)

Nu finns det självklart white metalband som låter bra, men hur mycket jag än älskar psalmer, gregorianska hymner, sprudlande orgeltoner och Taizésång, så kan jag ändå inte ha någon fördragsamhet med kristna inslag i heavy metal. Det känns som att den sortens band vill tala om för mig som lyssnare vad jag ska känna, tänka och tro om verket, istället för att jag får utforska låtarna på egen hand.

Stopp och belägg, nu, kanske någon tänker. Hur var det nu med black metal? Jag kan ju tydligen lyssna på Finntroll och Vintersorg utan problem. Och Ghost! Gastarna som tackar Satan i intervjuer och dessemellan går på repeat i min grotta, hur går det ihop med min irritation mot white metal?

Det är inte särskilt konstigt, egentligen. Jag har i tidigare inlägg beskrivit hur lång tid det tog för mig att uppskatta trolljakter och asatider, och om banden haft någon form av seriös, religiös agenda utan självdistans så hade jag troligen inte orkat med dem i längden. Ghost, å sin sida, är i grund och botten en ren show, som driver med Kyrkan på ett mycket underhållande sätt. De åker popemobile och leker med mässhakar, vilket är en rätt bra bit ifrån kyrkbränningar à la Mayhem. (Jag håller på och knåpar ihop min black metalflik så gott jag orkar och hinner, och där kommer det mer om norsk black metal.)

Inte nog med att sången suger värre än när min flickkör försökte sig på de höga tonerna i Anthem (Chess), man matas dessutom med textrader såsom "for rejection of Christ, eternal consequence" i kombination med hjälpsamma bibelreferenser ifall man nu skulle råka missa kärleksbudskapet mellan verserna. Rent musikaliskt har jag inga invändningar. Believer, som kommer från USA, hanterar sina instrument väl, men sången är någon form av mellanmjölksgrowl och borde snarast få en bannbulla efter sig. 

Men skam den som ger sig, vi ska ge svenska Harmony ett försök också, som passar tämligen väl in på dubbeletiketten power/progressive metal och spelar klart gångbart om man nu gillar den sortens takter. Temat i sången nedan, Prevail, går ut på att de som inte gillar kristna/hånar kristna, minsann ska få se sina hittepådoktriner besegrade. Korsriddarna hade skämts ögonen ur sig om de hört den texten.

Jag kan helt enkelt inte ta white metal på större allvar än übersataniska black metaljönsar. För mycket ljus bländar, och jag gillar grottor. Vill jag lyssna på musik med kristet tema, så finns det en uppsjö av de mest utsökta mässor, hallelujakörer och orgelstycken från 800-talet och framåt att välja mellan - varav många dessutom gett metalscenen rent musikalisk inspiration mer än en gång... 

De första, de största och de mina (grottgnäll)

Metalscenen är långtifrån enhetlig, det bör de flesta med åtminstone någon form av normalt hörselsinne inse. Sedan de första pionjärerna på 70-talet har det man i dagligt tal kallar rockmusik varit i konstant förändring. Ibland har förändringar slagit ner som blixten, men ofta har de pågått i det tysta och man har kunnat följa spåren från gammalt till nytt ganska tydligt.

Thin Lizzy, Deep Purple och Led Zeppelin kan man nog lugnt kalla hårdrockens farfäder (inte förfäder, det kallar man band vars samtliga medlemmar varit döda och begravda sedan minst tjugo år!) Nej, farfäder som i farfar Downey osv. är det som gäller, iallafall i den här grottan. Förfäder ekar av avstånd, och 60-talet är inte riktigt så heligt som 40- och 50-talisterna har fått för sig. Saker och ting utvecklades en hel del även efter 1969 och att påstå att inget nytt och intressant dök upp på rockscenen bara för att banden var influerade av sina föregångare, vore som att påstå att tacos inte är en ny maträtt om man en gång har käkat köttbullar.

Att 70-talet är populärt just nu behöver man bara slå på valfri reklampaus för att inse. Det är täta skägg, rutiga skjortor och tjocka glasögonbågar, bäddsoffor och lapptäcken om vartannat. Det är inte det att jag på något sätt vill missunna folk och fä nostalgi - det drabbas vi alla av emellanåt, inte minst jag - men någon gräns för hur fantastiskt allt var före W.A.S.P får det väl ändå finnas. Till och med Siewert Öholm har ju börjat få något som nästan liknar en smula självdistans med åren och ska man behöva räkna med mindre av sina medlyssnare världen över än en gammal pastor, så är det något gravt fel i görningen.

De första (farfäderna) har jag nästan inte lyssnat på alls. Min sambo är den som står för W.A.S.P-sektionen i hushållet och äldst i min egen samling är troligen KISS debutalbum från 1974 som visserligen är en riktig godbit, men inget jag aktivt lägger i spelaren till dags dato. Oscar Wilde myntade för övrigt uttrycket "en klassiker är något alla vill ha läst, men ingen vill läsa", och detsamma kan gälla för musikvärlden.

Nog gnällt om 60- och 70-talskramarna. Det finns en annan sektion av metalmagistrar som är nästan lika påfrestande som ovan nämnda, nämligen de som med tindrande ögon betraktar de största, Iron Maiden, Judas Priest (men INTE Turbo-eran! Gud förbjude!) och Metallica, blinda för allt annat. Allt annat efter dessa är bara efterapningar eller, ännu värre, inte äkta. Jag föreslår följande jämförelse:

Wien, 1808, mycket fritt tolkat samtal mellan två musikintresserade österrikare
Person A: "Har du hört Beethovens 5:a?"
Person B: "Tss... Jävla sellout! Sedan Haydns Le Matin har det inte hänt ett skit."

De stora milstolparna i metalhistorien noteras på vitt skilda sätt beroende på vem man är och vilka preferenser man har, precis som alla andra historiska händelser. Det ironiska med det man verkligen gillar, är att samtidigt som man tycker det är obegripligt att andra inte tycker likadant, så vill man inte gärna att alltför många ska börja lyssna på det man själv tycker slår alla himlakörer med hästlängder. 

När det gäller just de största, så är jag kanske en smula orättvis mot banden ifråga när jag bara vill sucka djupt över någon som t.ex. dreglar sönder Birminghamprästens British Steel (1980) och ser ut som om de svalt något beskt när man nämner med vilken förtjusning man hörde Priest...Live! (1987) första gången. Jag trodde varken mina ögon eller öron när min sambo tog fram den gamla videokassetten och sade att "den här kunde nog vara i min smak", eftersom jag någon dag tidigare talat uppskattande om Halfords pipa på DVD:n Rising in the East (2005). 

För er som inte hört/sett detta och tänker att "äh, inte min smak", bör se detta klipp, minnas att det är 1986 och lyssna NOGA på låttexten:

Inget nytt och viktigt har hänt i musiken sedan 60- och 70-talet, nej... Ingen radikalitet någonstans. Inte sedan 80-talet heller, allt Metallica har åstadkommit efter Master Of Puppets (1986) suger förstås och det hade varit bättre att låta Siewert Öholm bannlysa dem från våra skivaffärer - må dessa ljuva butiker vila i frid - än att behöva höra ...And Justice For All (1988) en gång till. (Ja, jag ironiserar!)

Alltså, jag gnäller också över förändringar, tro inget annat. Men någonstans får man väl ändå ha i bakhuvudet att banden spelat samma låtar på scen under väldigt långa perioder och kanske vill prova något... nytt? Redan innan de är inhysta i sina bussar har de ju först knåpat ihop låtarna, sedan tränat, spelat in dem och så repat inför turnén. Då har vi fans kanske haft skivan någon månad eller två och ett antal av oss tycker det var bättre förr och lägger den på hög.

Jag var rätt sur själv när Edguy gav ut Rocket Ride (2006) och hade mage att inte upprepa ljuvligheterna från  ett av mina favoritalbum inom Power Metal någonsin: Mandrake (2001). Jag gnällde i någon vecka eller två och blängde på det psykadeliska omslaget som om det var en personlig förolämpning. Sedan gav jag det en ny chans och bättre förberedd på nymodigheterna fann jag att verket inte bara var acceptabelt, utan rentav njutbart här och där.

Heavy metal har aldrig någonsin handlat om att rätta sig i ledet och vara lydig, varken mot upphettade moralkaksbagare eller våra farfäder. Vad det något de gjorde så var det väl att ge fingret åt etablissemanget och göra exakt som de själva ville, hur sågade de än kunde tänkas bli. Det farligaste som kan drabba ett metalband, eller metalscenen överhuvudtaget, är stagnation. Och om det nu fortfarande finns någon som på fullaste allvar menar att inget nytt har hänt på scenen sedan 1969, 1986 eller något annat heligt årtal, så vill jag bara säga: Otroligt att du kan ha missat mer än jag... Vad du har mycket att se fram emot!