En i mängden?

Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:

The Enigmatic Spirit (2000)

Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.

Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.

Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?

Nuns Have No Fun (1982)

Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).

Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:

The Harvest (2007)

Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.

Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:

Starfall (2004)

Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem. 

För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.

Veckans genre: Originalhårdrock

Andra genrefliken med det ytterst försvenskade namnet originalhårdrock är dagens inlägg och med det önskar jag er alla en fortsatt trevlig helg och förhoppningsvis trevlig läsning av min oerhört korrekta och på alla sätt nyanserade bild av denna genre.

Mysmåndag: Det låter inte likadant!

Glad måndag på er i mysiga november. Ny vecka betyder måndagsmys nummer två och ja, min katt kommer att pryda samtliga mysinlägg och ja igen, det finns en orsak till det, men det ska tas upp i en krönika längre fram.

Under helgen har jag känt mig episk, trots raggsockor, nopprig kofta och total renons på hjältedåd - om man nu bortser ifrån bloggarbete, cafébesök i Väse och ett sms till en god vän på rockkryssning, där jag uttryckte min önskan att han borde stå och blicka skumögt ut över relingen och snyftsjunga Bathorys Hammerheart. Mer episkt än så kan det nästan inte bli, även om det nu skedde i sms-form.

Tanken var iallafall jävligt episk, men hade jag bytt ut Hammerheart mot, låt säga Europes Rock The Night, Motörheads Ace Of Spades eller Mercyful Fates Come To The Sabbath, så hade ordet "episk" inte legat särskilt nära till hands. Rock The Night är lättsmält som jordgubbsripplad vaniljglass en sommarlovsdag utan ett moln på himlen, vilket inte riktigt rimmar med det strama allvaret i Hammerheart. Inte heller börjar jag trycka en knuten näve mot hjärtetrakten av Ace Of Spades. Om jag hade varit en mer fysisk person när det kommer till känslouttryck, misstänker jag att ett intensivt headbangade och näven en armslängd från bröstet hade legat närmre till hands när det kommer till Motörhead.

Vad drar jag på när jag behöver skratta åt mig själv? (Edguy och Finntroll. Då kan jag skratta åt dem också, när jag ändå är igång.) Vilka är bästa kanalerna för råbarkad ilska? (Children Of Bodom - jag är skyldig dem större tack än man kan tro.) Lite pastellmjuka toner i en grå värld? (Asia!) Upp till kamp efter ett nederlag av något slag? (Manowar, förstås.) Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst och listan bara växer.

När "vuxna och mogna" människor säger att hårdrock är "skrik och bröl" utan att göra minsta försök att precisera sig, fantiserar jag om att mina händer förvandlas till ett par cymbaler och slår ihop med det ignoranta huvudet som en präktigt lidande fyllning emellan. Sedan vill jag placera fluffiga öronmuffar på dem med ett litet smack, le blitt och fråga om de kände någon skillnad.

Jag har svårt för nya intryck, så pass svårt att jag förr i tiden drog mig för att lyssna in något nytt. Det var helt enkelt för jobbigt att vidga vyerna, jag blev bara ställd och förvirrad. Faktum är att jag i skrivande stund inte har lyssnat på vare sig Ritchie Blackmore's Rainbow (1975) eller Helloweens Keeper Of The Seven Keys - The Legacy (2005) än. Jag har upptäckt så enormt mycket ny musik de senaste månaderna, att jag knappt hinner smälta det, och jag gillar inte tanken på att slölyssna okoncentrerat på ett nyinköp - musik förtjänar mer än så.

Om nu ex. Deep Purple, Thyrfing och KISS hade låtit likadant, tror ni verkligen inte att något enda av deras fans skulle ha påpekat det vid det här laget, eller har ni hört en striphårig headbangare säga något i stil med: "Ian Gillan sjunger helt otroligt! Eller var det Paul Stanley? Nej, jag menar Jens Rydén! Jaså, är det Thomas Väänänen som sjunger på den här skivan... Men du, Black Sabbath är bra. Jag har så svårt att hålla isär de häringa banden, så numera säger jag att allt låter som Iron Saviour, ifall någon frågar. Jag menar Iron Maiden, förstås! 'Keeper Of The Seven Keys II' är deras bästa."

Nu är jag sannerligen inget uppslagsverk när det kommer till hårdrock, men även innan jag började blogga och vidga mina vyer, hade mina ögonbryn växt ihop med hårfästet lagom vid Jens Rydén, och vid Iron-förväxlingen skulle jag förmodligen redan vara på flykt från den av okänd substans påverkade individ som med all sannolikhet kunnat missta mig för sin mor eller kanske en krukväxt att lätta på trycket i.

Det är en sak att inte gilla hårdrock och heavy metal, och en helt annan sak att avfärda alla band och artister som ryms inom detta spektrum som utstansade karbonkopior. Sådana finns förstås, och får höra av både fans och kritiker om det som görs inte passar, så det är inte så att hårdrockssläktet utgörs av ryggdunkande ja-sägare som är tacksamma för allt som produceras, långt ifrån. 

Men, frågar nu kanske vän av nya intryck, hur är det då inom de olika genrerna? Blir det inte otroligt enformigt om man lyssnar på en enda genre under en längre period? Jodå, om man lyssnar på black metal med uppstötningar istället för sång, Nightwish-dyrkarna Within Temptations samlade ballader på repeat eller tre minuter med valfri del ur Yngwie Malmsteens katalog. Vid närmare eftertanke, två minuter.

Låt oss göra ett tankeexperiment. Du tycker att det är omåttligt trist och variationslöst med hårdrock och heavy metal. "Allt låter likadant", säger du med en slapp axelryckning. "Det är bara en massa snabba gitarrer och sedan släpper band X en platta som låter precis som de nio dessförinnan." När jag, eller någon annan, försöker säga att det är rätt stor skillnad mellan band X och Y, och mellan Y:s alster A och B blir du irriterad, för du har inte alls tänkt att du ska behöva motivera dina vuxna och mogna åsikter inför en jobbig nörd med power metaltröja som inte ens försöker låtsas som att Bo Kaspers Orkester i bakgrunden på en ost- och vinkväll i villakvarteret är höjden av kulturell stimulans.

Hänger du med? Bra. Vi fortsätter tankeexperimentet med att föreställa oss att du har en partner sedan några år som du älskar. Du känner till alla hens små egenheter, hens doft, skratt och hur hen kan få dig att bli glad igen när du är ledsen, förbannad när hen är skitjobbig osv. 

Mitt i er ost- och vinkväll, bestämmer sig ett annat par för att byta partners och vänner - helt och hållet, inte bara för en stund i sänghalmen - och försöker övertala dig om att du inte kommer att känna någon skillnad, eftersom det ändå är en människa av samma kön som din partner, som du får i utbyte och samma antal vänner. (Ja, det här låter långsökt, men det får ni finna er i. Jag gör precis vilka jämförelser jag vill.) 

Du börjar argumentera för att din partner och dina vänner minsann inte är utbytbara, att de har massor av särskilda drag som inte finns hos andra och att du inte alls tycker att vän X och Y är kopior av varandra eller att din partner A lika gärna kunde bytas ut mot partner B. Du vägrar att instämma i åsikten att du inte skulle känna någon skillnad med partner B, att vän Y är onödig så länge du har vän X och att alla går under kategorin "människor av kött och blod som du älskar och delar middagsbjudningsintresset med" inte betyder att de inte bidrar med olika saker och fyller olika funktioner. Värdparet tycker att du är en trist relationsnörd som förstör stämningen och du och din partner lämnar bjudningen i lika delar vredesmod och förvirring.

Nu ska vi sammanfatta detta lilla experiment. Eftersom jag är autistisk, trivs jag bland nördar och detaljfascister. På grund av min autism och min ADD är jag dessutom ovanligt känslig för sinnesintryck av olika slag. När jag tycker att "allt låter/ser ut likadant", vet jag mycket väl om att det är min svårighet med överblickande som spökar med mig. Jag vet att de där trettioåriga kvinnorna med kärringkappor och etappfrisyr, samt deras jämnåriga män med Dressmanchinos och senaste Iphonen säkert är jätteolika sinsemellan, även om de alla har "Fifty Shades Of Grey" på nattduksbordet, lyssnar på Avicii och Hellacopters och tycker att det är så skönt att slippa leta musik själva nu när Spotify kan skräddarsy de perfekta listorna åt dem...

Jag vet att de är olika, men jag kan självklart inte se det. För mig är de lika (ointressanta) allihop och om jag ska komma förbi mina fördomar, så lär jag behöva tillbringa en hel del tid med dem på tu man hand och samtala om något viktigt. Samma sak gäller för musiken.

Om jag får höra ett hopklipp av tjugo dödsmetallåtar där varje låtklipp är tio sekunder långt, så kommer jag inte att kunna få någon bra uppfattning om vare sig death metal, de olika banden eller de tjugo låtarna. Precis som med människor, så tar musik tid. Om Vintersorg lät det allra minsta som HammerFall, så hade jag sannerligen inte behövt bråka mig igenom Hedniskhjärtad (1998) under flera månaders tid innan jag lyckades smälta det gutturala gormandet i growlpartierna. 

Nej, jag är ingen hårdrocksfascist, som kräver omvändelse och P3:s undergång. Allt jag efterlyser är lite omtanke om det du gillar och ogillar. Att du inte slarvar med artisters verk genom att låta dem passera som bakgrundsljud. Ge musiken tid, så upptäcker du skillnaderna och kan, om du nu inte gillar metal, ge mig och andra hårdrocksnördar en näsbränna värd namnet nästa gång vi tycker att mainstreamradion maler samma skit dygnet runt. Det skulle kunna bli början på ett mycket intressant samtal.