En i mängden?

Vi vill alla vara unika, men inte udda. Personliga, men inte sticka ut på fel sätt. Speciella - och bli omtyckta för det. Helggnället denna vecka ska handla om det där med grupptillhörighet, ett fenomen jag fascineras omåttligt av, både ur hårdrocksperspektiv och på andra sätt. Här ska det givetvis handla om hårdrock, men först lite allmänbildning, och till det lyssnar vi på det enda spår jag fastnade för när Vintersorg bytte ut fjälltopparna mot kosmisk röka på fysikinstitutionen:

The Enigmatic Spirit (2000)

Människan älskar att kategorisera. Det ligger helt enkelt i vår natur. Den som påstår att hen minsann är den mest fördomsfria, spontana och självständiga personen man kan tänka sig, är i själva verket drabbad av en mycket svår form av självbedrägeri. Tillståndet upptäcks lättast genom att utsätta personen ifråga för kulturella och sociala uttryck och värderingar som hen inte stöter på i sin vardag och voilà: den spontana människan förvandlas till en lätt obekväm, reserverad medelsvensson som med ett stelopererat leende försöker hitta flyktvägar utan att förstöra stämningen.

Eftersom jag själv är autistisk, så älskar jag förmodligen kategorisering mer än de flesta. Det är bara det att min ordning ser en smula annorlunda ut, och detta beror på att jag inte har någon som helst känsla för varför vissa kategorier prompt skulle utesluta andra. Självklart borde man kunna nynna med i Jaktens Tid (Finntroll) på vägen till söndagsmässan, och Ave Generosa (Hildegard Von Bingen) i bussen mot en konsert med Manowar, utan att det måste utbryta musikaliskt inbördeskrig i hjärnan. Det finns, mig veterligen, ingen naturlag som omöjliggör en brinnande kärlek till såväl Uriah Heep som Watain, Nightwish som Klamydia och Stefan Sundström som Bathory.

Kategorier är till för att skapa ordning, inte för att sätta lås mellan avdelningarna. Jag får ofta, ofta frågor om varför jag både kan vara hårdrockare och kvinna/katolik/över femton samtidigt. Kvinnor som frågar mig det är oftast avvaktande och endast intresserade av att få veta hur pass störd jag är, för att kunna avfärda mig som en freak. Män som frågar mig det är nästan alltid genuint nyfikna och blir fascinerade. Undantag finns självklart, och de är tillräckligt många för att jag inte ska utvecklas till en fullblodsmisantrop, men i sanningens namn har jag inte mycket till över för människor överlag, för majoriteten är inte ett dugg intresserade av att upptäcka något nytt och se om de kan ta till sig det. Ju mer jag tänker på saken, desto tydligare blir det att det inte är ett von Anka-valv jag behöver mest, utan en tidvändare. Hur skulle jag annars hinna med att utforska sådan här, ur min synvinkel halvfånig, men svängig klosterhumor?

Nuns Have No Fun (1982)

Det där med att möta nya, spännande människor och se exotiska platser är bara intressant så länge man kan ta flyget till intrycken och sedan åka hem till tryggheten igen. Det är alldeles för jobbigt att behöva vidga sina inre vyer, så man drar iväg på sin femte resa till Thailand med det sköna kompisgänget istället, för att kunna pricka av ännu en strand man druckit fisljummen öl på och känna sig världsvan och berest. Fnysa lite åt alla inskränkta, tråkiga människor på orten som trampar runt i samma hjulspår och berätta för kompisarna hur otroligt andligt det känns på pittoreska små orter, (läs: outvecklade platser med u-landsproblem som extrem fattigdom, barnprostitution och annat man kosta på sig att blunda för som turist, eftersom det är så billigt att käka ute där).

Faktum är att vi människor inte alls är särskilt förtjusta i främmande individer, platser och intryck. Hade vi verkligen varit så spontana som normen gör gällande, så skulle vi inte ha överlevt länge som art. Avvaktande, misstänksamhet och kategorisering är i grunden något livsnödvändigt - som tyvärr kan bli livshotande också, när det drar åt helvetes fel håll. Själv tenderar jag att känna mig överväldigad, som om jag hamnat i skuggan av en jättelik staty man får nackspärr av att titta upp på, när jag får för många nya intryck. Det kan räcka med en ny låt för att min hjärna ska börja gå på speed, en nya skiva för att jag ska bli orolig och börjar vi prata om att upptäcka nya band, så vill jag helst stanna tiden och dra ner persienner, stänga av telefoner och koppla in näringslösning tills jag har hunnit landa. Den här ville jag ge Tony Kakko smisk för även efter tjugonde lyssningen, när resten av Unia (2007) hade börjat kännas någorlunda greppbar:

The Harvest (2007)

Jag skulle inte påstå att jag platsar särskilt väl in i gruppen hårdrockare. Först och främst har jag, som de som läst här till och från redan vet, inte alls följt någon traditionell rutt för mina upptäckter genom åren. För det andra är jag sannolikt den där avarten till människa som inte kan sjunga med, när någon allsångsfrälst människa drar upp volymen på hårdrocksfesten och till och med de mest ölsurt svårpratade herrarna klämmer i som om Sankt Dio själv stigit ner från skyarna (eller upp ur djupen) med fridshälsningar.

Det händer att jag känner av ett sting av vemod vid sådana tillfällen. Känslan av att ha missat något, men också av att inte ha saknat det. Som om jag varit avskuren från hela delar av en värld jag trots allt vill vara en del av, men ändå inte riktigt begriper mig på. Det är inte avsaknaden av gruppkänsla som stör mig, utan insikten om hur mycket jag, både medvetet och omedvetet, har begränsat mitt musikutforskande. Det är överväldigande att gå från en stadig power metal-diet med pikanta inslag av svensk black metal här och lite tysk speed metal där, till en enorm buffé man inte ser slutet på. Risken är att man blir så matt av alla intryck, att tallriken man får med sig till bordet består av spaghetti, köttfärssås och bit torr pain riche iallafall. Ungefär som det här stycket av Dragonland, som lika gärna kunde ha spelats under något av aerobicspassen på universitetets idrottshus:

Starfall (2004)

Inte fan vill vi vara udda. Unika, ja, men inte udda, trots att det ena inte kan existera utan det andra. Däremot vill vi vara beresta, belästa och världsvana, trots att det inte är möjligt så länge man bara låtsas utmana sig själv. Jag har då sannerligen ingen lust att utmana mig själv, för det är så förbannat jobbigt. Istället låter jag andra göra det åt mig, så behöver jag inte bemöda mig med att både leta upp nya intryck och sedan försöka ta in dem. 

För min del har det aldrig varit kontrasterna som stått för problem och krångel, utan den möda det kostar mig att verkligen lyssna in dem. Tänk på det nästa gång ni shufflar på Spotify och tycker att ni "har hört det mesta". Varje gång det inträffar gråter både änglar och demoner.

Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.