Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

Mysmåndag: Visa pattarna...?

Det här ämnet är känsligt. Iallafall för en del män, trots att det borde vara vi kvinnor som reagerar, men av någon anledning brukar det vara individer med y-kromosomer som ilsknar till när det kommer på tal. Det gäller förstås sexismen i hårdrocken, och innan ni slutar läsa eller skickar en kränkt kommentar i affekt, så ge gärna hela texten en chans.

Som hårdrocksfan med två x-kromosomer står man ut med rätt mycket när det gäller kass kvinnosyn och alltsomoftast tar man det med humor eftersom de män som presenterar synen är en produkt av sin tid, sin miljö och sin kultur. Inte har de halvnakna kvinnorna något med en medveten misogyni att göra, det har vi fattat för längesedan, och nio av tio gånger får jag ett absolut oklanderligt bemötande av manliga hårdrockare som många andra män kunde lära ett och annat av.

Det är extremt sällan, jag kan knappt påminna mig senaste tillfället, som ett manligt metalfan slängde sig med rutten sexism i min närvaro. Bortsett ifrån ett drängfullt, tafsande drägg på Manowar-konserten i Karlstad i våras har jag varit förskonad från sådan skit. Min uppfattning av de metalkillar jag har träffat på och lärt känna under årens lopp, har varit väldigt sympatisk. Bara för att det finns inslag av kass kvinnosyn i en del texter, skivomslag osv. så behöver det inte säga något om de manliga hårdrocksfansen. Tro mig: vi vet att ni inte är några chauvinistiska svin som behandlar kvinnor som skit, och om det nu finns någon olycklig hårdrockstjej därute som tror det, så har hon haft en horribel otur.

För att man ska fatta vad problemet är, så måste man först skilja på sex och sexism. Det är inte för inte som det heter sex, drugs and rock'n roll, för sex är i allra högsta grad en viktig del av hårdrocken. Det handlar inte om sexets vara eller icke vara, utan om HUR det framställs och jag är riktigt trött på hur jag som hårdrocksfan och kvinna framställs och vad jag erbjuds när det kommer till merchandise.

Jag kan säga att det är riktigt trist att se kvinnor med sammanpressade bröst, inzoomade stringrumpor och trånande min när man googlar på "heavy metal chics" eller liknande. De står där i sina höga klackar, särade läppar och är helt passiva. Det finns inget som helst dra åt helvete över dem - de ska bara se sexiga ut. Hur fan tror ni att tjejerna ska kunna bli en lika självklar del av moshpiten, konsertköskrålandet och ölhävandet som killarna, om det krävs en trådsmal midja, en urringad XS-topp och ansträngd sexighet för att få synas? Vad skulle ni killar tycka om ni var tvungna att banta ner ölmagen och flexa för att kunna köpa en bandtröja som inte sitter som ett korvskinn?

Jag har gått från att vara en trådsmal planka, till en smidig träningsnarkoman med begynnande magrutor, till en småtjock rulta med putmage och slapp röv. Några kilo upp här, några kilo ner där, men även när jag var som mest vältränad var det ändå XL som gällde för bandtröjor i tjejstorlekar om jag hade några som helst planer på att känna mig bekväm.

Det värsta jag vet när man snackar om det här, är när folk kläcker ur sig något i stil med: "Varför kan man inte vara snygg och sexig som tjej om man lyssnar på hårdrock?" Som om det är allt vi tänker på när vi öppnar garderoben! Hur vi kan känna oss sexiga även om vi gillar metal. Hur vi kan visa för världen att vi har tuttar även om vi gillar musik med en mansdominerad publik. Om du tror att vi behöver den bekräftelsen för att dra på oss en tröja med vårt favoritband, så kan du dra åt helvete och stanna där tills du lär dig att tänka självständigt.

Den mest bekväma och snygga metaltröjan i tjejstorlek som jag äger, är den COB-tröja som jag har på min profilbild här, och enda minuset med den är att den är ljus och jag är bra på att spilla mat, annars är den suverän. Självklart är den i XL, men den är varken midjekort eller urringad och jag äskar den, för jag kan vara småfet i den utan att den glider upp ovanför naveln och dessutom är den stilren.

Det finns mängder av fenomen inom hårdrocken som kan diskuteras utan att det gnälls nämnvärt. Droger har inte längre hippieerans romantiska skimmer över sig, och ingen höjer väl på ögonbrynen längre när det "avslöjas" att någon har varit på sin första rehabvända eller supit sönder sitt tredje äktenskap. Att det finns baksidor med det andra benet, "drugs", är knappast någon hemlighet och jag skulle tro att acceptansen för att inte vilja leva ett vilt liv har ökat rejält.

Ett annat exempel är de många kristna hårdrockare som är trötta på allt djävulsflirtande och har skapat en egen genre för att få en frizon. Jag förstår mig själv inte på kristen hårdrock, men jag förstår behovet av ett "nytt" utrymme och den förståelsen önskar jag mig i egenskap av kvinna. jag vill se bilder på kvinnor som främst är dedikerade hårdrockare och inte är så förbannat uppsnofsade. Hårdrocksbrudar som hellre lägger sina pengar på en ny skiva, än bantningsmedel för att komma i det slimmade linnet för getingmidjor.

Sex är ett maktmedel, den som tror något annat är dåligt upplyst och killar brukar inte känna sig mer säkra på sexighetsfronten än tjejer. Jag skulle snarare vilja påstå att vi tjejer har det lättare där, för vi har "rätt" att fuska mer. Om vi bara lägger ner tid och pengar på att kleta, banta och snöra så kan vi bli hur "sexiga" som helst, eftersom det räcker med att vi "ser ut". Killar måste kunna snacka lite för sig, hur snygga de än är - men det går också bra att vara en tyst och trulig gitarrist - och om de pular för mycket med sitt utseende så drar det ner betyget.

Där har vi problemet med stereotyper: de sätter käppar i hjulet för oss alla. Jag vill inte avskaffa urringningar eller stringtrosor - jag vill kunna välja och känna mig bekväm. Om någon man sedan känner sig obekväm med den åsikten, så utmanar jag honom att gå på en tvåtimmarskonsert iklädd en Manowar-tjejtröja i XL och bli påjuckad av något rödmosigt as som får kåtryck av blotta åsynen av motsatta könet i en hårdrockspublik. Sedan kan vi snacka om hur jävla metal det kändes.