Organiserat(?) kaos

Metal är som böcker, kaffe och sex. Jag kan förvisso vara utan det, men jag blir sannerligen inte rolig att tas med när dylika ökenvandringar drar ut på tiden. I skrivande stund sitter jag i mitt älskade Venom-linne i herrstorlek med såväl morgonkaffe som CD-spelare till höger om mig och den analoga premiärlyssningen av Turisas Battle Metal i full gång. Då jag medvetet har valt att inte lyssna på dessa skivor digitalt  (med undantag för COB-recensionen) sedan de hamnade på min inköpslista, slås jag just nu av häpnad över hur uppfriskande aggressiv Mathias Nygård låter på denna debut från 2004.

Jag har tidigare skrivit om att låta sig skrämmas av och ge utlopp för något man inte fattar att man känner genom metal. I sina bästa stunder kan en skiva, ett band eller för all del en hel sektion i ens skrivsamling kanalisera det där obehaget så att det blir, om inte begripligt så åtminstone hanterbart. Man får lov att ha ångest, sörja, rasa, hata och förakta på tryggast möjliga sätt. Skulle jag någon gång hamna i arresten för våldsamt beteende, så är det förmodligen Kay Pollak, TV4 eller någon annan del av mänsklighetens förbannade dumhet som har triggat utbrottet. I min skivsamling kommer ni istället att hitta några av de faktorer som hållit mig tillbaka genom åren. Känn er fria att skicka tackkort till dem ifall situationen någonsin skulle uppstå. 

Det händer att man tar upp den så kallade feminiseringen av män, i samband med att man pratar om mäns våld mot kvinnor. Att samhällets krav på civiliserat beteende (som tydligen är kvinnligt) har gjort att män känner sig förtryckta eftersom testosteronet gör dem mer sårbara för våldsamma impulser. Alldeles bortsett ifrån hur biologin, samhället och fördomar samverkar i mäns fall - för att inte tala om hur extremt olika män hanterar sina känslor - så undrar jag hur samhällets krav på ett än mer civiliserat och ickevåldsamt beteende påverkar mina och andra kvinnors känslor. 

Jag är ofta förbannad och långt upp i vuxen ålder skrämdes jag av våld på film, i texter och musik. Varningarna saknades ju knappast: "Omge dig inte av negativa känslor." "Utsätt dig inte för sådant som får dig att må dåligt." "Är det verkligen uppbyggande för dig att lyssna på/läsa om/se på det här?" Förlåt mig, älskade och underbara kämpar till kvinnor som har tagit fajten för mina rättigheter genom historien! Jag hade inte suttit och skrivit det här om ni inte gått i bräschen, men er hårdhudade ilska har omvandlats till något jag inte känner igen mig i och det var männen som lärde mig att jag hade rätt att bli förbannad. Att världen inte behöver gå i kras för att jag gör det tillfälligt. 

Å andra sidan: varför kan inte världen lika gärna få sönder? Skulle det vara så jävla farligt? Vi gör ju redan vårt bästa för att göra livet så krångligt, själlöst och oroligt som möjligt. Är det verkligen ilskan som är problemet? Dagdrömmarna om att få ställa sig på torget med en stor megafon och vråla: "Död åt dig, jävla människosläkte! Jag är så trött på dig, på att vara en del av dig och dras med i dina dumheter!" (Premiärlyssningen av Turisas The Varangian Way från 2007 har precis påbörjats, mitt kaffe är slut och jag mår redan bättre än när jag började det här inlägget. Metal är, utan tvekan, ytterst hälsosamt. Jag är rentav benägen att påbörja processen att förlåta PostNord för krånglet. Lite smått, iallafall... Avslutningen på A Portage To The Unknown är helt enkelt för episk för att man ska vilja befläcka den med tankar på byråkrati samtidigt.)

Jag sörjer fortfarande. Sedan mormors död har tankarna på döden funnits mer eller mindre konstant närvarande utan att jag riktigt har insett det. (Hej, alexitymi!) Jag skulle vilja ringa henne och berätta om allt som har hänt "sen sist". Hon vet inget om Ghost-recensionen eller att jag gav systerdottern hennes första Iron Maiden-skiva i 6-årspresent. Hon hade inte förstått sig på någon av de fyra skivor jag beställde, men varit den första att bli upprörd över dröjsmålet med leveransen. 

Jag inbillar mig ofta att andra människors liv än mer ordnade än mitt och att det gör dem lyckligare, eller åtminstone lugnare än jag. Det är givetvis bullshit, för varje själ har sitt, men sådana tankar kan likt förbannat få fäste. Vårt samhälle är till för den flexibla teflonmänniskan med välordnat, eller ännu hellre ickeexisterande själsliv och, om det är en kvinna, perverst babylen hud. (Ja, Ebba Busch Thor, jag syftar på dig, ditt blankpolerade rövhål till lågliv som har sådan kontroll på tillvaron att du kan kosta på dig att störta ner andra i kaos med ett frikyrkligt leende på läpparna.) Är det på något sätt underligt att man behöver Quorthon då?

Nej, samhället är inte till för sådana som jag, men det behöver mig och andra som varken passar in eller håller käften. Ingen, särskilt inte jag själv, borde vara förvånad om jag skulle gå bärsärk en vacker dag. Men under den tid musiken går bärsärk, gråter eller smeker lugnande åt mig och återställer balansen, spelar det egentligen ingen roll att jag inte passar in. Hårdrocken tar hand om kaoset åt mig rätt bra, utan att jag fördenskull själv frånsäger mig ansvaret för mina känslor. (Jag mår nu ännu ett snäpp bättre, eftersom The Woodwoman helt enkelt är en förbannat bra låt och tredje kaffeomgången puttrar samtidigt som grannarna hittills har bjudit mig på en alldeles tyst söndagsmorgon. Snart får man väl plocka fram sidennäsduken och snyfta ur sig glädjetårar.)

Att jag var minst sagt belåten med Children Of Bodoms nionde album vet den som följer min blogg redan. Suicide Bomber är, som så många av finnarnas låtar, som ett broderi: för den som inte gillar att handarbeta och känner sig tvingad att göra det, känns det bara hopplöst jävla påfrestande, onödigt och ångestladdat. Jag avgudar knappast kaos, jag hatar det innerligt, men som det här tämligen röriga blogginlägget vill säga, är att man alltsomoftast inte har så mycket val. Man är tvungen att leva med alla små och stora härvor av tilltrasslade känslor och försöka följa något slags mönster så gott det går. 

När jag började skriva det här inlägget var jag fortfarande rörig och trött av den senaste tidens kaos och kommer sannolikt att bli det igen inom en snar framtid. Småsaker kommer att förstöra mina omsorgsfullt utarbetade planer och noggrant kalkerade mönster. Jag kommer att glömma min sorg och istället bli ifrån mig av ilska över ljud från grannen, diskberg, kunder som inte svarar i telefonen och min egen brist på ork. Jag kommer att överväldigas av information jag inte kan skrapa bort, förakta mitt behov av medicin och min svårighet att hålla mig borta från Facebook och nyheter. Min älskade sambo kommer att påminna mig om vikten av att stänga av och bara nörda och han kommer att ha rätt igen. Jag kommer att göra ännu en kraftansträngning för att ordna upp kaoset och samtidigt försöka minnas att jag är en människa, inte en robot. Mycket mer organiserat än så kan väl kaos av det här slaget knappast bli? 

Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)

Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...

Årets sjätte skiva: Children Of Bodom

Här kommer så recensionen av Children Of Bodoms "I Worship Chaos" för Crankitup. In och läs den, så ska den här Grottmänniskan ta ledigt från skrivandet ett par veckor och vila upp sin kaotiska hjärna.

Avsked och fortsättning

Egentligen skulle jag vilja skriva en gladilsken krönika, en recension eller ett bandporträtt. Glatt gnäll med rötter i skivstället. Just nu har jag dock inget sådant gnäll att komma med. Jag försöker mest samla ihop mig och fokusera på att komma tillbaka till vardagen igen. Ni vet, orka laga mat, ta en nypa frisk luft och jobba. Jag har mängder av idéer till bloggen och längtar efter att komma igång med Crank lite mer igen, men det är tre veckor sedan mormor dog, fyra dagar sedan vi tog farväl och själv har jag mest suttit och stirrat framför mig sedan vi kom hem från Småland.

Mitt i alltihop ser man också framåt. Jag längtar mer än någonsin efter konserten med Judas Priest - min första - i december, Children Of Bodoms kommande album och att fortsätta med skrivandet. Precis som man måste tillåta sig att stanna upp, får man också tillåta sig att gå vidare. Vet inte riktigt vart jag befinner mig i den processen, men så har jag heller aldrig förlorat någon som stått mig lika nära som mormor och därför passar bonusspåret Never Forget från Redeemer Of Souls (2014) väldigt bra idag.

 

As the sun sets on another day
All the memories will never fade away
Looking back to all those moments that we shared
Where it all began with all those dreams we dared
We leave with no regrets - we will never forget

In our hearts and in our minds
We know we can't leave this behind
In our hearts and in our soul
You know we'll never be alone

Liv och död i närkamp

Sorcererinlägget för Crankitup var inlägg nummer 200 för den här bloggen. Nu har jag paus därifrån, trist nog. Eller visst, det är fantastiskt skönt att få slappna av och veta att man har förstående kollegor som önskar en allt gott. Men utmattningssymptom... Jag hatar det mer än ADD-kaos, kass ekonomi, självskadebeteende och alexitymi sammantaget.

För den som har lyckan att inte veta hur det känns, kan jag berätta lite. Det är ungefär som att åldras tio gånger snabbare och ändå inte märka det, förrän man bryter lårbenshalsen. Hur många gånger det än har hänt mig, hur jag än försöker förebygga det och hur medveten jag än är, så kommer det alltid som en överraskning. Det finns ingenting i min hjärna, i min kropp och eller själ som fullt ut kan acceptera de begränsningar mina funktionshinder utgör.

Idag minns många Pelle "Dead" Ohlin, som lämnade jordelivet denna dag för 24 år sedan. Själv har jag aldrig fallit för Mayhem och var bara åtta år när han dog, så den 8:e april kopplar jag samman med någon helt annan. Idag, för 36 år sedan, föddes Alexi Laiho, finnen som lärde mig att förvandla apati till en hälsosam dos ilska.

Towards Dead End (1999)

 

Jag är en omänsklig tålmodig person emellanåt, som hellre fokuserar på att lösa ett problem, än älta det jag inte kan göra något åt. Livet är helt enkelt orättvist och det är ovärdigt vuxna människor att inte inse det. Det är bara det att vissa dagar orkar man inte vara tacksam och idag är en sådan dag.

Children Of Bodoms betydelse för mig är ungefär så personlig som den kan bli. Att gå omkring i åratal med en obehaglig känsla jag inte kunde identifiera, höll på att göra mig galen. Jag minns fortfarande hur jag, första gången jag kom hem efter en promenad i skogen med enbart COB i lurarna, kände mig lättad på ett sätt jag inte gjort på flera år. Det tog tid innan jag insåg hur mycket frustration, ilska och hat jag bar på. Framför allt var det svårt att förstå vad det kostade att inte förstå vad jag kände och låtsas som de negativa känslorna inte var så djupgående. Ingen, särskilt inte jag själv, förstod hur hårt den där masken satt. Jag tror inte ens att jag insåg att det var en mask, ens när det började rasa.

Mask Of Sanity (2001)

 

Det sundaste som finns, när man kraschar sådär, är att bli förbannad. Vet man inte hur man blir det, är det ohyggligt mycket svårare att ta sig ur en utmattningsdepression, en svår sorg eller andra livskriser. Depression söver, ångest förlamar och bitterhet förvrider tillvaron. Ilska förlöser, aktiverar och tillåter. Och jag har varit konstant förbannad på mänskligheten sedan jag var barn, långt innan jag hade ord för det. Jag är fortfarande förbannad.

Jag avskyr mänsklighetens småaktighet och oförmåga att se klart på sig själv. Jag hatar att vi lever i ett samhälle där sorg, ilska och frustration inte tas på allvar förrän någon har gått över alla gränser och en eller flera gravar måste grävas. Framför allt blir jag rasande på att de som blundar, tillåter sig att vara förvånade och kommer undan med det. För att det är så fantastiskt bekvämt och njutningsfullt att känna sig lagom delaktig i en större eller mindre katastrof. Vara aktiv åskådare, istället för att gripa in.

Så idag, den 8:e april, sörjer jag över att Pelle "Dead" Ohlin uppmuntrades att dö, istället för att leva. Jag gläder mig också över att Alexi Laihos vänner hittade honom när han inte ville leva. Grattis, Wildchild, på 36-årsdagen och tack för att det inte tog slut vid 19. Tack för att du, helt ovetandes, gav mig verktyg jag inte ens visste att jag behövde. När liv och död går i närkamp, är det fel tid att ironisera över stil och texter. För i den stunden är vi alla missförstådda och minsta kritik kan trasa sönder en redan sprucken självbild.

Follow The Reaper (2001)

 

Livet vinner inte förrän man tröttnar på att gå sönder. När man bokstavligt talat är uttråkad och ledan gör en tvärförbannad. Just nu står jag med ett ben i förlamningen och ett i ilskan, men det hade sannerligen kunnat vara värre. Jag hade kunnat stå upp till midjan i inskränkthetens, bitterhetens och självgodhetens gråslaskiga gyttja. När jag kommer ur min förlamning, ska jag kliva över helt och hållet i ilskan och vinna över mig själv ännu en gång.   

Från nyförälskelse till förnyelse - och allt gnäll däremellan

Hårdrockssläktet är något jag både älskar och suckar djupt åt. Tjurigt och konservativt som småländska bönder, från lågstadieungar till gubbkärringar som gärna vill att genren ska kännas ny och fräsch. Utan att förändras för mycket, förstås. Det får vara någon måtta på äventyrligheterna. Tangentknattret från förnärmade hårdrockare när band inte både lyckas låta nytt och hemtrevligt samtidigt, är vår jeremiad över det faktum att nyhetens behag blir allt kortare. Vi lever i en tid som inte längre vill vänta och det påverkas vi alla av. Fler intryck, mindre tid för att ta in dem på djupet.

I grunden är jag ointresserad av att glorifiera tidsepoker. Det är tiden i sig, den jag kan ta mig för att njuta av musik helhjärtat, som är värdefull. Jag har oräkneliga timmar bakom mig av återupptäckta skivor jag trodde att jag hade lyssnat in. Riff, texter och röster som plötsligt får mig att stanna upp på nytt, trots att jag har hört dem otaliga gånger.

Likaså det omvända. Soilwork snappade jag upp av en slump och fastnade på fläcken. Det var verkligen helt nytt och tilltalade mig väldigt mycket. Några månader senare var Natural Born Chaos (2002) en skiva i mängden, jag köpte Stabbing The Drama (2005) och upptäckte att jag var mätt. Det var inte mitt mörker längre. Varken nytt eller hemtamt, bara grått och deprimerande. 

Stabbing The Drama (2005)

Men vill vi verkligen att det ska kännas nytt, eller saknar vi bara känslan av att bli överväldigade? Är det rimligt att räkna med det, om hårdrocken är om inte hela, så åtminstone en mycket viktig del av ens liv?

Förnyelsen sker lika mycket inom varje lyssnare, som i ett band. Vad har hänt i mitt liv mellan förra och nya skivan? Har jag upptäckt någon ny genre eller fastnat för ett nytt band? Har jag haft en jobbig period och fått kämpa mycket? Behöver jag peppas, tröstas eller bara lyssna i allsköns ro?

Själv tillhör jag den sortens människor som kan bli totalt uppslukad av ett band och glömma världen runtomkring mig, inklusive sambo, mat och hövligt beteende. Ibland får det fascinerande effekter. Children Of Bodoms Hatebreeder (1999) är Soilworks motsats. Den stod länge och samlade damm - jag skänkte till och med bort den - och först några år senare ramlade jag över bandet igen och hittade något nytt. Energisk, pubertaltrotsig ilska. Lika mycket skåpmat för vissa, som smakexplosion för mig. Samma band, olika tidpunkter och två helt olika livssituationer för mig.

Det duger inte att beskriva ett favoritband i tron att det som pågår i ens eget liv, inte har någon betydelse för uppfattningen. Ju yngre du är, ju färre erfarenheter och intryck du bär med dig, desto enklare är det att bli överraskad. Vanans makt är större än vi vill tro och det ligger i vår natur att sky nyheter. På sätt och vis påminner det om förhållandet till en partner. Allt det vi älskar och känner oss trygga med ska finnas där, samtidigt som vi vill lyftas upp ur det invanda och bli överraskade. När nyhetens behag har lagt sig är det lätt att bli rastlös och ta de älskliga, tilltalande dragen för givna.

Många tycker säkert att jämförelsen haltar. Man måste ju skilja på ett förhållande och ett band, för böveln! Inte alls, säger den här autisten. Alla som någon gång har knockats av första mötet med en skiva och känt sig som ett förstklassigt fån inför en ny förälskelse, vet vad jag menar. Allt med personen/skivan är nytt, fantastiskt och spännande. Ens överseende med kantigheter och skavanker finner inga gränser och den som säger ett ont ord om ens nyfunna lycka är i bästa fall tillfälligt sinnesförvirrad, i sämsta fall en fullkomlig idiot som förtjänar dekapitering. Helst flera stycken, eftersom nyktert tänkande inte är den nyfrälstes främsta gren och allt är möjligt i fantasins värld.

Som alla andra relationer, förändras den man har till musik. Smekmånaden tar slut, vissa skivor samlar damm i sina fodral och när jag ögnar igenom samlingen händer det att jag studsar till. Den har jag inte hört på länge. När hörde jag den där sist? Hur fan tänkte jag vid det köpet? Vintersorgs femte album, Visions From The Spiral Generator (2002),  hör till den sistnämnda kategorin. Jag måtte ha känt mig generös efter min slutliga kapitulation för bandet, för annars skulle jag aldrig ha införskaffat denna orgie i flumfysik:

A Metaphysical Drama (2002)

Att ett band inte har producerat något nytt material på fem år - eller har gått i graven - betyder inte att de slutar förnya lyssnaren. Ett sådant förhållande tar inte slut så länge bandet har något att säga och lyssnaren tar sig tid att stanna upp. Min sambo och jag har levt ihop i snart tio år. Vi är samma personer som när vi träffades, men ändå inte. Hemtama, men upptäcker ändå nya sidor hos varandra, beroende på hur vår livssituation ser ut. För mig är det samma sak med ett band man älskar.

Av den anledningen vänder jag mig mot att anklaga hårdrocken för bristande förnyelse, oavsett hur många gubbar som är i behov av höftledsoperationer och självrannsakan. Att bli förälskad vid första riffet är nämligen ingen konst. Det är vad som finns kvar när man har vant sig, som är de verkliga skatterna. Har jag riktigt stor tur kanske till och med Soilwork glimrar till en vacker dag. Fast sanningen att säga är det inget jag räknar med.

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:

Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:

Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 

Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.

(A)live II: Children Of Bodom

Children Of Bodom

Chaos Ridden Years

2006

Det är inte ofta ett band har vunnit mitt hjärta med en live-DVD, men två gånger har det hänt: med Judas Priest och Children Of Bodom. De senare har jag även upplevt live, med ondskefull nackvärk och förkylning som följd. (Om ni, likt grottmänniskan, lider av social fobi och inte kan slappna av tillräckligt mycket för att njuta av en spelning i sällskap med folk som känner/känner igen dig, så testa att gå ensam på en spelning, gärna i en stad där risken att stöta på bekanta är nästintill obefintlig. Det är oslagbart.)

COB var inte nya för mig när jag snubblade över Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live (2006), men hade däremot legat i träda under lång tid och allt jag egentligen mindes av dem var strupsången och den vildsinta pardansen mellan gitarrer och keyboard. Att det var ett kärt återseende är en tämligen rejäl underdrift. Mina skivor och konsertupplevelser dittills var inte ens i närheten av det jag såg och hörde på den här spelningen.

Så långt extasen, för den period jag befann mig i just då, var om inte nattsvart, så åtminstone mörkgrå. Jag hade inget jobb, hade misslyckats med utbildningar och led av periodvisa depressioner. Att då byta ut småmelankoliska Sonata Arctica och drömska Nightwish mot COB:s hetsiga tempo, fulmorrande sång och texter som i stort sett gick ut på att önska såväl inre demoner som yttre as en enkel biljett till helvetetes nionde krets, var (misstänker jag) som att få en speedinjektion efter vinteridet.

Precis som landsmännen i Sonata Arctica, är COB ojämna och emellanåt direkt opålitliga live, troligen orsakat av kombinationen för mycket alkohol och för lite kommunikation, såväl internt som med publiken. Alexis dubbla roll som leadgitarrist och sångare lämnar alldeles för många möjligheter åt resten av bandet att luta sig tillbaka, med följden att Roope fortfarande ser "inhyrd" ut, trots sina tre år i bandet och Janne påminner om en DJ, liksom halvt avskuren från de andra så länge Alexi inte går upp och småkelar med honom.

Från bandets neoklassiska period finns Silent Night, Bodom Night, Lake Bodom och naturligtvis Downfall presenterade, men annars är det tydligt att den här DVD:n har gjorts ganska nära inpå Are You Dead Yet? (2005) och vridningen bort ifrån den tidiga stilen. Bandet har överlag en mer avslappnad framtoning än under de tidiga åren, på gott och ont. Mellansnacket består mest av olika varianter på "fuck", vilket blir tröttsamt i längden och de obligatoriska gitarrduellerna och trumsolot är sådant man spelar förbi med en gäspning.

Höjdpunkterna, förutom den råa energin som kröner hela verket, är de tre neoklassiska styckena jämte ettriga Follow The Reaper och den vemodiga tyngden i Evertytime I Die. Det faktum att mitten av scenen utgörs av en bil är lika töntigt som genialiskt. Laiho är kort, så att dra inledningsriffen uppe på motorhuven ger den vid det laget utpumpade kvintetten lite hjälp på traven med publikkontakten och resultatet blir inte trött på det sega, slappa viset, utan utmattat, som det ska vara när man har brottats med döden eller manglat sig igenom åttio minuter finsk döds. Alla mindre förtretligheter till trots: i sina bästa stunder är Children Of Bodom som en blandning mellan regelrätt ursinne och en pulserande orgasm.

Mysmåndag: "Dedicated to..."

När jag började med den här krönikan, hade jag världens längsta arbetstitel och funderade på hur jag skulle kunna korta ner den på bästa sätt, när jag plötsligt fick Master Of Puppets på hjärnan:

Taste me you will see 
More is all you need 
Dedicated to 
How I'm killing pleasing you 

Därmed var det solklart. Det ska handla om oss fans och vårt beroende av metal, som förhoppningsvis inte går att stoppa med mindre än lobotomi och förlorad hörsel. Eftersom jag själv inte har vuxit upp med andra hårdrockare, utan började uppleva delad hårdrockspassion först i slutet av gymnasiet, så är det där med fans och fankultur något ganska nytt för mig. Min känsla för gruppaktiviteter är överlag tämligen liten. Vare sig det har gällt kyrkan, skolan eller kompisgäng så har jag alltid ställt mig frågande till vad i helsefyr det är som ska vara så trevligt med att dela intresset för Gud, kunskap eller fritid med andra hela tiden.

Något av det bästa som finns med dedikerade hårdrocksfans, är att vi inte växer ifrån förmågan att stanna upp och njuta av en låt för tusende gången - och till skillnad från fotbolls- och hockeysupporters börjar vi inte slåss med varandra om vi inte har samma tygmärken på oss. Jag har i vart fall inte hört talas om poliser som får rycka ut för att sära på uppretade Toto- och Ïron Maiden-fraktioner som har bestämt sig för att göra upp mellan AOR och NWOBHM. Att det sedan finns black metal-fans som anser att vandalisering av historiska byggnader och självskadebeteenden är rimliga sätt att uppleva musiken på, brukar inte locka några större horder av huliganer på gatorna, utan bemötas av fördömanden från hårdrockare i alla läger som tycker att det finns bättre sätt att leva ut sina känslor på.

Det fina med att prata med en medbroder/medsyster av metal, är att även om man inte känner varandra, är i samma ålder eller ens brinner för samma band, så förstår man alltsomoftast att man känner som man gör inför ett band. Att man pratar skivinköp, konserter och berättar om hur man upptäckte det eller det bandet. Lyssna på det här! Har du hört det här? Men hur kan du ha missat dem?! 

Ibland får jag höra kommentarer från folk som till och med jag, med min svårighet att läsa av andra, kan översätta till en suck över hur barnsligt och otidsenligt det är med bandtröjor på vuxna människor, gärna följt av ett: "Jag köper aldrig skivor längre, jag har allt i mobilen". Som om det vore något att yvas över... Själv har jag skivor hemma som jag inte har lyssnat på än, för att jag inte har känt mig i rätt stämning och inte vill slarva bort min första lyssning när jag inte har ro att verkligen koncentrera mig. Folk har komponerat och spelat in det här, det tog tid och jag har köpt det och vill kunna ta mig tid att njuta.

I vårt samhälle är det inte fint att ha ett stort intresse för kultur, för det går stick i stäv med tidsandan. Kultur är trevligt, visst, men bara om det är lättsmält, billigt att producera och inte håller folk tillfredsställda alltför länge så att de slutar att konsumera. Det tragikomiska med detta, är att många inte förstår att även om en älskad skiva kan inneha sin upphöjda plats i samlingen i decennier, så innebär inte det att det inte finns rum för fler.

En passion är inte detsamma som att svälja allt okritiskt. Min besvikelse när Children Of Bodom släppte Relentless Restless Forever (2011) visste inga gränser. Jag hade längtat i månader och så lät det som ett överspänt studentprojekt. Av recensionerna att döma var jag inte den enda som tyckte att det fanns gränser för hur mycket experimenterande ett så pass stadigt och kompetent band som COB kunde hafsa ihop och ge ut, men jag hade ju fortfarande sex gamla album som jag kunde lyssna på tills besvikelsen lade sig och bandet ryckte upp sig med Halo Of Blood (2013). Jag förlät dem rätt omgående och beslöt mig för att betrakta Relentless Restless Forever (2011) som en tillfällig sinnesförvirring.

Att lyssna med hjärtat, försöka höra alla nyanser och jämföra utan att fastna i intetsägande termer av bra och dåligt utan att utveckla, tar tid. Som jag upplever det, är det inte mycket som får ta tid i vårt samhälle och den kollektiva stressen är en fiende till allt vad kreativitet, kultur och passion heter.

När jag ser en hårdrockare som ser ut att komma direkt från 80-talet, tänker jag inte att det är trevligt med lite nostalgi eller att hen är efter sin tid på ett roligt sätt med tygmärken, slängande hår och nitar. Ulf Malmros må ha gjort karikatyrer av Nifelheim och SVT likaså, men i mina ögon är den synen på hårdrockare bara ett sorgligt tecken på hur lite man förstår sig på engagemang som går på djupet. Faktum är att jag tror att väldigt många människor skräms av det. Jag är inte särskilt berest och kan bara jämföra inom Sveriges gränser, men är det något vi tycks ha problem med här, så är det när vuxna människor brinner för något annat än hem, familj och jobb.

Jag har själv deltagit i flera olika gruppsammanhang från det att jag var liten. Kyrkor, körer, ungdomspolitik, syföreningar och bokcirklar har avlöst varandra, men jag har aldrig riktigt känt mig helt bekväm någonstans. Nu tror jag inte att det går att fösa ihop en hög för varandra okända hårdrockare på en sketen tisdagslunch och uppnå någon kum ba yah-stämning över fisken och remouladsåsen, men jag sätter både kaffe och kaka på att lunchen skulle dra ut på tiden om någon frågade: "Vad har ni köpt för skivor den här veckan?"

Och ingenting kan stjälpa min övertygelse att rätt många vid borden intill, någonstans skulle känna ett litet sting av avundsjuka över att vuxna människor så skamlöst kan sitta och intressera sig för något annat än produktivitet.

KBT med COB

Finsk metal, finskt fan som resesällskap en liten bit på vägen och ett nördigt värdpar med en katolskt lagd bebis. Fyra kelsjuka katter, hjälpsamma Tenstaungdomar och en autistisk grottmänniska med ADD och noll lokalsinne. Jag har härmed förlorat min COB live-oskuld och sitter nu i min grotta med lika dela arga nackmuskler och förnöjsamhet, även om de få bilder jag hann knäppa inte blev så värst vackra.

KBT-metal?

Jag är själv övertygad om hårdrockens positiva inverkan på sargade själar, och har nu även upptäckt att den kan vara en utmärkt terapiform för oss med social fobi, autism och ADD. Ska man bege sig iväg ensam på konsert och bo hos människor man bara träffat en gång tidigare, samt försöka hitta överallt, ha koll på tågtider, riktningar och hållplatser så är den där trion problem inget man direkt jublar åt som resesällskap. Därför är det en förbaskad tur att jag har begåvats med en motkraft: förmågan att fråga mig fram.

Jag har älskat Stockholm sedan syster Inga på S:t Eriks katolska skola skickade ut mig med ett SL-kort och en linjekarta för att upptäcka staden. Det var under min praktik och jag tillbringade två helger där, med tre hela dagar att bara ströva runt på. Jag blev visserligen varken nunna eller lärare, men allt blir ju inte som man tänkt sig.

Hursomhelst. I vanlig ordning när det är något nytt som ska göras, vankade jag av och an som en diffus katt i tisdags och tänkte på allt jag har lyckats med förr på små resor: tappa bort mig själv och viktiga saker, glömma tider, ta fel hållplatser osv. Jag avskyr verkligen att resa, för det är:

1. Utmattande med alla intryck.
2. Svårt att njuta när man måste anstränga sig hela tiden för att inte tappa bort sig.

Därför får jag helt enkelt lov att utse COB till min officiella KBT-metal. Hade inte Halo Of Blood (2013) varit ett sådant lyft mot sin eländig föregångare, så hade jag aldrig kommit på tanken att pipa iväg till en konsert med dem utan sällskap (läs: guide).


Fyra pälsar och en baby
Jag är inget roligt resesällskap, det vill jag bara upplysa om. Jag är den där människan som, när jag lyckats krångla upp väskan på bagagehyllan, mig själv i sätet och lurarna i öronen, blir fullkomligt ointresserad av all konversation. Undantag är frågor/upplysningar som fyller konkreta syften. Jag hade tur under min tretimmarsfärd, för det var lugnt och tyst omkring mig, ingen började prata med mig och jag kunde sitta och glo på alla höstfärger som susade förbi, medan jag lyssnade på Bathory och övertygade mig själv om att det här skulle gå bra.

Tack vare ett välfungerande t-banesystem och en mötande Erik, hamnade jag rätt och befann mig snart i en lägenhet med mitt värdpar, en god kopp te och en bebis som inte blev ett dugg rädd för mig, utan snarast nyfiken på nytt sällskap. Detsamma gällde katterna, i synnerhet en viss Bilbo, som pratade en massa om "bräckäck" och "kro", som om jag hade kunnat tolka det till svenska...

Nu var det inte jag som mest intressant för bebisen, utan min Mariamedaljong. Jag skulle kunna ha tolkat det lite mer andligt och tänkt att jag hade att göra med en blivande katolik, men antagligen var det bara oerhört spännande att leka med något som blänkte, som dessutom var i lagom höjd för en bebisnäve och inte blev brutalt borttaget mitt i utforskandet. Under tiden höll sig fyra gånger fyra tassar på blandat avstånd från inkräktaren, med följden att jag hade bebisdregel på halsen och kattdregel på fingrarna. Antingen var mitt värdpars bebis ett under av lugn, eller så har jag haft extrem otur med andra minimänniskor jag träffat på. Frågan är hur rolig jag hade varit utan min katolska attiralj runt halsen.


Ny mark - och en finsk guide
När man, som hårdrockande, långväga och tämligen kortvarig gäst, hamnar hemma hos en människa med ett par tusen skivor och hårdrockens historia på sina fem fingrar, så behöver man en tidvändare. En inte helt obetydlig del av min suktande själ föll i inre gråt inför åsynen av alla skivor och insikten att minst hälften av dem troligen var outforskad mark. (När jag kom hem låg dock efterlängtade Uriah Heeps Sea Of Light (1995) och väntade på mig, och det var ju en liten tröst iallafall.)

Eftersom jag i grund och botten är rätt osäker av mig i nya situationer och dessutom är van vid att barn brukar gråta av min närvaro, var stämningen hos mitt värdpar det bästa jag kunnat tänka mig och efter några timmars socialiserande runt skivor, en bas jag hann fingra en smula på, kaffedrickning, kattknarkande och promenixande, var det dags för mig att ta mig in till Tyrol.

Utrustad med nyladdad mobil (är det något jag hatar med smartphones, så är det hur snabbt de laddar ur!), biljett, karta och SL-kort, lyckades jag utan problem ta mig in till Sergels Torg och gå på rätt spårbuss till Gröna Lund, vilket jag var outsägligt lycklig över. Det slumpade sig så, att den tjej jag högg tag i för att fråga om vägen - jag frågar alltid en eller fem extra gånger, eftersom mitt lokalsinne suger värre än P3:s utbud - inte bara svarade på finlandssvenska, utan även var på väg själv till konserten, så under samspråk om COB - som mitt sällskap hade sett live över tio gånger i olika länder - kunde jag i lugn och ro nå rätt destination. Jag hade antagligen kommit fram även utan det trevliga sällskapet, men det var jävligt skönt att slippa tänka på det och kunna njuta av tanken på konserten istället.


Surtant Gollum...
Jag har alltid förundrat mig lite över just liverecensioner, kanske för att jag själv har svårt med helhetsperspektivet i sådana sammanhang. Det är människor överallt, ljud och ljus, dofter och trängsel... För mig blir det många gånger marigt att kunna fokusera på själva konserten. Jag har varit på tre Sonata Arctica-spelningar och tre Manowar-spelningar, och alltid blivit en smula brydd över recensionerna efteråt. Vad såg han (för det har oftast varit en man som recenserat) som jag inte såg? Vad hade han att jämföra med?

Kanske är det en förklaring till varför jag ibland har svårt för recensioner. Om man har sett fler band live än jag har låtar i skivsamlingen, så har man onekligen ett helt annat perspektiv, och har man sett ett band flera gånger tidigare, så kan man göra jämförelser jag inte kan. COB fick godkända tre plus i Aftonbelätet av Mattias Kling, vilket var ett plus mer än jag hade räknat med, för mina favoritfinnar brukar inte få så värst bra betyg live numera. Så om Kling godkände dem, betyder det att jag själv älskade dem.

Det var, mycket riktigt, en ganska gles publik, och på sätt och vis var jag nöjd med det, för jag hatar verkligen moshpits. Jag går inte på konsert för att bli indragen i en hysterisk ringdans med inslag av frivillig balansförlust, men jag antar att man får räkna med det om man går på COB, Finntroll och andra finska favoriter. Jag kände mig alltså som en surtant när några överförfriskade individer av hankön började leka midsommmardans på speed, men det fanns tack och lov fler surtanter som jag kunde sålla mig till för att inte bli indragen i eländet. Det såg minst sagt löjligt ut med en ringdans i mitten och ett meteravstånd till oss övriga, som på bästa, stela svenssonmanér klämde ihop oss som sardiner.


Är vi klara nu?
Att gå på konsert helt själv, utan att ha sällskap med någon eller känna någon i publiken, var fantastiskt. Jag kunde för första gången under en konsert, fokusera helt och hållet på vad som skedde på scenen. Inledande Halo Of Blood, den riktigt snygga scenen och känslan av att kunna fokusera på det jag var där för, gav faktiskt en helt annan upplevelse än jag haft under någon annan konsert.

Jag har sällan vrålat, headbangat och studsat som jag gjorde den här kvällen, och som jag hade ganska låga förväntningar på COB, blev jag mer än nöjd. Jag har sett min beskärda del av fantastiska, bra, halvbra, dåliga och urusla konsertklipp med COB på youtube, och om det här är vad Mattias Kling kallar likgiltigt, så var han allt rätt snål. Henkka manglade på så att han vek sig dubbel, både Alexis och Roopes solon satt som de skulle och Alexis röst höll rakt igenom. Han kom dessutom ihåg texterna, vilket var mycket fascinerande. Ett av hans nyktrare framträden, skulle jag tippa på.

Till min förtjusning bjöd de på en ovanligt varierad repertoar, med flera godbitar från Something Wild och Hatebreeder. Towards Dead End och Lake Bodom var glada överraskningar, liksom Dead Man's Hand On You.  Jag hade inte väntat mig att de skulle spela sitt långsammaste stycke, men vackert var det och vägde upp besvikelsen över att inte få höra Follow The Reaper, som hör till mina favoriter. De hade dock gärna fått utesluta Shovel Knockout, och glömma hela Relentless... existens, eftersom den skivan mest låter som en misslyckad tonårsrevolt, som nu tycks ha klingat ut. Jag har förlåtit dem för den besvikelsen, så det finns ingen som helst anledning att påminna mig om den igen.

Mellansnacket var det glest med. Ett plus eftersom Alexi inte precis är känd för sin ordrikedom i de stunderna, men också ett minus, för den enda som hade en mer publikvänlig utstrålning var Henkka, som emellanåt såg ut som om han ledde ett träningspass. Roope och Janne gjorde vad de skulle med sina respektive instrument - och inte ett dugg mer. Stundtals glömde jag bort att de fanns, och så ska det helt enkelt inte vara. Janne såg mest ut som en loj DJ och Roopes entusiasm var inte mycket bättre.

Jag kan inte begripa hur bandet resonerar där, för vem som helst inser att det blir lite platt om två femtedelar av ett band beter sig som om de bara vill få jobbet gjort och gå av. När jag fastnade för COB för några år sedan, berodde det till stor del på deras scenspråk, att de hade en otroligt bra publikkontakt under många av de konserter jag såg på Youtube. Det märktes inte mycket av den här kvällen. Ibland kändes avståndet onödigt stort mellan band och publik, men hellre det än en clownshow med spex för att dölja en taskig form. Jag kan, som sagt var, inte jämföra med något tidigare, eftersom det här var min första konsert med dem, men ska jag ställa dem mot de spelningar jag sett med deras landsmän i Sonata Arctica, så ligger de rätt bra till, och jag ser dem mer än gärna igen.


Farliga Tensta
Nöjd och ovanligt lugn, med en biljett som tyvärr börjat fuktas upp i smulor, krånglade jag mig ut från konserten och fick sällskap till busshållplatsen av den finska tjejen. Väl ombord var det en rätt rolig biljettkontrollant som förhörde oss om hur konserten varit medan han kollade färdbevis, och jag kom lyckligt och väl fram till både T-centralen och Tensta - som såg väldigt annorlunda ut i mörkret. Nästa gång jag kommer dit, ska jag göra ett Hans och Greta-spår av sprayfärg på trottoarerna så att jag hittar tillbaka, för jag gick naturligtvis åt helvete fel och villade bort mig, trots mobilkarta.

I denna mycket farliga förort till Stockholm kan ju vad som helst hända, om man får tro Sverigedemokraterna, och tänka sig: jag stötte på en stor, lång kille av ickenordiskt ursprung som... gjorde sitt bästa för att hjälpa mig rätt i virrvarret av smågator och portuppgångar. Jag hade naturligtvis kunnat stå och vela, få panik och börja hyperventilera i ensamhet istället för att börja prata med främmande människor av hankön mitt i natten, men av någon anledning tyckte jag att allt det där man fått itutat i sig om alla män - i synnerhet ickesvenska män i förorterna - som bara väntar på att få våldta en i var och varannan buske, kändes som ett fullt rimligt risktagande jämfört med att fortsätta att irra omkring för mig själv. Utan denna rara Tenstabo hade jag antagligen freakat ur.

En annan rar Tenstabo, nämligen Erik, kom så och mötte mig, och så småningom rasade jag lycklig och någorlunda välbehållen ihop och slocknade, med en spinnande katt som sängkumpan.


Heimfard
Jag har vaknat med träningsvärk många gånger, och inget slår den här. Jag hade ont på ställen jag inte ens visste att jag hade. En viss katt vid namn Bilbo ställde dock upp med trampdynemassage, något jag inte fått sedan vår katt for till de sälla jaktmarkerna. Ett ljuvligare sätt att ligga och dra sig på finns inte, men risken är stor att man inte kommer upp alls.

Smidig som en nyfödd kalv tog jag mig iallafall ur sängen och frukosterade med mitt kära värdpar, samt hade en viss bebis i famnen - fortfarande mycket katolsk av sig - och var ungefär så lugn och lättad som bara en grottmänniska ute på äventyr kan bli. Jag hann både socialisera en smula och ta mig en tupplur med kattsällskap innan hemfärden till Värmland, som ackompanjerades av Bathory i en tyst tågvagn.

Jag är fortfarande helt slut i kroppen, min nacke hatar mig passionerat och det knakar misstänkt mycket så fort jag gör något mer än avancerat än att lyfta kaffemuggen. Sammanfattningsvis har jag lärt mig hur man går vilse i Tensta, insett att jag har kvar mina överlägsna vägfrågarskills och att det faktiskt är väldigt givande för mig att gå ensam på konsert. Iallafall om jag kan krascha ihop hos vänner med katter efteråt.

Anno Iuliae: Warheart

Andra bandet någonsin med growl som jag fastnade för. Farligaste omslaget i samlingen sedan Gamma Rays No World Order (2001) som införskaffats ett par år tidigare. En skiva som jag älskade första spåret på, inte hade tålamod att utforska vidare och sedan skänkte till någon - minns inte vem - i samband med en utrensning. 

Nu är den återbördad till sin rätta plats, i en reloadupplaga från 2008 och behandlad med den vördnad den är värd. Warheart är absolut inte skivans bästa spår, och det betyder inte att det är en dålig låt. Själv fastnade jag för den på grund av Alexi Laihos suveräna gitarrspel, och hade därmed överseende med att sången inte alls föll mig i smaken. 

Efter en lång tids glömska och ointresse, återupptäckte jag bandet flera år senare när jag klickade runt på Youtube och fann deras DVD Stockholm Knockout Live. Vid tillfället ifråga hade jag en tämligen jobbig tillvaro, och Children Of Bodoms aggressiva stil passade mig plötsligt som hand i handske. Om lite mer än en vecka ska jag se dem live för första gången - troligen tillsammans med en majoritet av fjortonåriga pojkar, men det är det värt - och fram till dess njuter jag av mina nygamla skatter. 

Det Fula Livet II

Jag kan på rak arm komma på minst tre historiska verk som alla hyllar våld och övergrepp: Iliaden, Bibeln och Fursten. Dessa verk hör till några av de som präglat västra Europa och vår historia starkast, och de tillskrivs med rätta en oerhörd betydelse för utvecklingen av samhället. Mänskligheten har en blodig historia, men jag har aldrig hört någon påstå att en mentalt frisk person utan diktatoriska tendenser som läser dessa verk, skulle förvandlas till en fullfjädrad despot efter avslutad läsning. Vi förutsätts kunna läsa dem ur ett historiskt perspektiv och inse att det där med att släpa lik efter vagnar, stena människor och tortera folk till underkastelse kanske inte är några lysande idéer, trots allt.

Inga våldsglorifierande texter eller scenframträdanden med grisblod kommer i närheten av det som maktens män har utfört mot sina medmänniskor genom historien. De välartade, utbildade och beresta männen (för det har oftast varit män) med kunskaper och resurser. Kungar, påvar, furstar och biskopar.

Eftersom vi som lever i 2000-talsdemokratier, i vissa fall har uppåt hundra års avstånd till demokratins införande och än längre till den tid då religionen var lag, så är det antagligen svårt för oss att förstå hur utbrett våldet var. Samhället har inte blivit mer våldsamt, däremot har mer våld blivit olagligt och syns i officiell statistik. Vi går på bio istället för avrättningar som folknöje och det är inte längre ett tillåtet lördagsnöje att slå ner fru och barn för att man druckit en halva brännvin.

Vad har då allt mitt svammel med metal att göra? En hel del, naturligtvis. Metal och hårdrock har alltid ansetts farligt i någon mån. Idag, 2013, skrattar vi åt Siewert Öholm-falangens indignation och hur tokigt folk tänkte på 80-talet. Det vill säga, tills vi hör talas om en udda, osocial person som lyssnar på metal. Helst en tjugofemårig man med långt, stripigt hår och ungkarlslya. Tystlåten och singel, då är det förstås värst. Alla vet ju att kvinnliga omsorger är det bästa som finns mot antisocialt beteende hos män och att kort hår och moderna loafers i princip garanterar att vi har med en trevlig, fridsam man att göra. Hårdrockaren, däremot, är antagligen en opålitlig slusk - om han inte tillhör den där Ulf Malmros-karikatyren, förstås. Då är han en mammig, omogen tönt istället.

Jag är kvinna och kommer därför undan med långt, stripigt hår. Jag antas bara ha varit för lat för att duscha. Ingen tror heller att jag är våldsam av mig, trots att mycket av min favoritmusik har våld och smärta som återkommande teman. De som har åsikter om just den saken, brukar vara kvinnor som uppfattar musiken som farlig för mitt psyke. De vill inte tro att det kan vara uppbyggande med texter som handlar om livets fulare sidor, eller en riktigt hetsig takt som känns i hela kroppen och får en att vilja ta nya tag med livet i rent och skärt ursinne.

Man blir inte våldsam för att man lyssnar på metal, däremot finns det vissa former av metal som tilltalar människor med labilt psyke och dåligt eller obefintligt socialt nätverk. Det är inte på metalkonserten, utan i fotbollspubliken du hittar det återkommande våldet.

Det är inte nördarna med sina ömt vårdade skivsamlingar, patchvästar och förakt mot ett samhälle de genomskådat som är farliga. Hårdrockare är enligt min erfarenhet alldeles för lata för att gå ut och slå ner folk i grupp efter konserterna. Förhoppningsvis för intelligenta också. De allra flesta hårdrockare jag träffar på är genomgående lättpratade nördar som inte hanterar något våldsammare än smörknivar och tv-speldosor.

Bara i mitt och min sambos vardagsrum kan jag räkna till fyra svärd, en spikklubba, en stridsklubba, en tveeggad yxa, en lie och ett maskingevär på väggarna. I det rummet brukar vi sitta och skälla på alla drängfulla svenssons på lördagskvällarna, som medan vi dricker kaffe och lyssnar på Hail, Kill And Die, är sådär normalt, accepterat våldsamma utan att deras blonderade snagg, loafers och Ipods med Avicii och Mando Diao någonsin kopplas ihop med beteendet.

Men det är klart: ju mer utbrett ett beteende eller en kulturyttring är, desto fredligare och hälsosammare är det ju. Eller? Polka var, för övrigt, en mycket populär dans under nazitiden i Tyskland, som jag fick lära mig i barnfolkdanslaget som liten. Att den dansen skulle förknippas med nazism och därmed vara en "farlig" dans, är det nog ingen som tänker. Inte heller hör jag några större protester mot att svenska kloster sjunger psaltarpsalmerna (ja, en del av dem kan jag nästan som ett rinnande vatten själv, efter mer än tio års besök i kloster) som innehåller en del hel mindre fridsamma rader om att krossa spädbarn mot klippor och dylika barbariska företeelser.

Jag har aldrig blivit våldsam av alla de blodiga, hatfyllda texter som flödat genom mina hörlurar, snarare stärkt av att få en ventil för mina egna känslor. Det är så otroligt lätt att skylla på en musikgenre man inte gillar/förstår sig på, för att förklara komplexa beteenden hos människor - gärna "udda" sådana. Skulle jag själv någonsin bli våldsam av mig, är det med största sannolikhet inte i min skivsamling ni hittar orsaken.

Ganska glatt gnäll

Egentligen är jag rätt nöjd just nu, även om jag tuggar sönder tandköttet och fingerlederna knakar som en gammal gisten borgkammardörr. Anledningen till tuggandet och knakandet stavas annonsstopp, långvarig stress på lite olika plan och en hjärna som går på högst ofrivillig speed dygnet runt emellanåt. Det enda jag vill göra just nu är att få musklerna knådade, käkarna i led och ligga som en slö katt i soffan med all musik jag längtar efter. 

Förväntad energinivå:

I verkligheten:

Inte nog med att Svedernas kassett ligger och glimrar som en gyllene Wonkabiljett bredvid stereon - eftersom jag vägrar lyssna på ny musik när jag är riktigt stressad. Jag har även, håll i er nu: sju nya skivor på ingång från CDON! Watain, Bathory, Children Of Bodom, Metallica och Uriah Heep kan, om jag har en himmelsk tur, nå min grotta före helgen och bringa glädje åt mig och grannarna. 

Tanken är att ni ska få en Fredagsfika i form av Svederna den här veckan och att jag ska vara i bättre form till nästa vecka. Ner i djupen...

Det Fula Livet

I Livselixiren med stort L tar jag upp metal som peppar och får mig att räta lite på ryggen. Sådan metal är suverän på alla sätt, men samtidigt älskar jag den riktigt deppiga också. Jag behöver höra om andras inre strider och yttre misslyckanden, inte för att själv känna mig bättre utan för att slippa känna mig ensam om att inte fungera så bra som jag skulle vilja.

Jag älskar de asociala, missnöjda och cyniska som inte hymlar om sin tjurighet. De där som vet om att de inte skulle klara ett nio till fem-jobb, som gång på gång bevisar att det varken räcker med talang, hårt arbete eller framgång för att bli lycklig. De där som kraschar ihop, ligger kvar ett tag och sedan reser sig på något jävla sätt. Som inte kan hantera livet och tar till det de kan för att rädda vad som finns kvar, eller bara inte orkar och inser någonstans mellan syrgasen och utskrivningen att det gått för långt. Igen.

Det finns inget coolt eller konstnärligt med att ligga sönderskuren med dropp på en akutavdelning. Ingen som är vid sina sinnes fulla bruk vill veta hur det känns att magpumpas eller se hur mycket blod det kan komma ur till synes ytliga sår. Det är inte glamoröst att inte hitta ord för inre jävligheter, att inte palla trycket och börja förakta sig själv så mycket att man vill ta sönder det som faktiskt är helt i en. Och man är inte hjälpt av förvånade människor som undrar varför man inte är nöjd med livet, rockstjärna eller ej.

Jag har aldrig begripit pöbelns skadeglädje när en person de hyllat ena dagen, plötsligt faller och visar att hen är en människa. Var det en nyhet? Såg de inte att det var en människa som stod på scenen? Kunde de inte räkna ut att hen hade problem som alla andra? I mina ögon finns det inget fulare än den skandallystne. Den som står och nickar förnumstigt, förtjust över att se en framgångsrik person misslyckas med något hen själv lyckats med. Familj, barn, ett normalt förhållande till alkohol eller annat. Det är lika illa som att betrakta problemen som något glamoröst.

Jag vill inte se mina favoritband, inte andra heller för den delen, gå ner sig i personliga problem, men jag är tacksam för att de delar med sig av dem emellanåt. Man känner dem inte och kan självklart inte veta exakt hur de känner sig eller graden av utlämnande, men jag blir alltid styrkt av det.

Styrkt av att det fula livet får plats och inte maskeras av framgång och stjärnstatus. Att det finns ett allvar i saker och ting som inte ska skrattas bort. Det är därför jag älskar att läsa om intervjuer med Peter Tägtgren, Alexi Laiho och Mikael Åkerfeldt. Tägtgren säger sig aldrig bli nöjd, Laiho kraschar och reser sig och Åkerfeldt blir illa till mods av människor som verkar alldeles för uppåt. Jag känner igen mig i alla tre.

Så fort jag har lyckats med något jag föresatt mig, slutar det existera och jag ser mig om efter ett nytt mål, glömsk av att jag precis uppnått något som kändes omöjligt några månader tidigare. Jag är inte nöjd, bara lättad över att ha kommit igenom det någotsånär helskinnad.

Jag har ingen riktig koll på hur mycket jag klarar, har en tendens att sätta upp mål som inte är rimliga eller bara köra på, oförmögen att läsa av kroppens signaler och sedan finna mig själv helt färdig och mycket förvånad över att det tog stopp. Jag går sönder en smula, repar mig och travar vidare för att inte fastna i för mycket grubblande. Så småningom rasar jag ihop igen, gör om proceduren och fräser åt min dumhet.

Upp- och nedgångarna gör mig cynisk och misstänksam. Jag blir obekväm i sällskap med lättsamma människor, känner mig som en alien och börjar avsky folk som tar det mesta med en axelryckning och inte har den minsta förståelse för oss svartsynta. Träffar jag på sådana vill jag helst ta upp Sveriges självmordsstatistik, den ökande ohälsan hos barn och tonåringar och påpeka hur illa det går när fel sorts grupptänkande råder.

Folk tror att jag är en bitter och missunnsam människa när jag har en riktigt cynisk period, men det är helt fel. Bitterhet förlamar, och att bli förbannad är inte samma sak. Missunnsam är jag inte heller, för jag är tämligen ointresserad av vad andra når för materiella framgångar. Det är ologiskt att en annan människas lycka skulle inverka menligt på mitt liv om det inte påverkar mig det minsta i realiteten. Livet är orättvist och jag tillhör knappast de som drabbats mest obarmhärtigt här på jorden. Jag förbehåller mig bara rätten att inte vara det minsta glättig.

Jag är asocial, missnöjd och cynisk. Jag är besviken på mänsklighetens dumhet och ondska. Jag är orolig över världens utveckling, förbannad på vuxenvärlden som vägrar ta ansvar och jag föraktar de som aldrig vill ta saker på allvar förrän det gäller dem själva.

Att vara arg, frustrerad och rädd är livsviktigt. Att förlora allvaret är livsfarligt. Mår man riktigt dåligt, så är glättighet inte någon bra medicin. Det funkar tillfälligt, som alkohol, och ger dig en horribel, själslig baksmälla när det har lagt sig. Iallafall om du tillhör de människor som tänker tillräckligt självständigt för att inte lyckas blockera tillvarons mer obehagliga sidor.

Jag lovar att den dagen du får det riktigt jobbigt så är det inte de glättiga solskensspridarna som kommer ge dig stöd, utan de som ser tillräckligt klart på livets jävligheter för att hitta en liten ljusglimt i det. Det är ingen konst att hålla sig flytande när livet fungerar. Det är större att ta sig från liggande till sittande när man inte vill leva, än att resa jorden runt när livet leker.

Papa, oh Papa! (eller: Den Farliga Sexualitetens Evangelium)

Varning: det här inlägget blev betydligt längre än jag hade tänkt mig, och det är uteslutande Ghosts och den svenska dubbelmoralens fel, men vi ska börja från början. Hemma hos mig finns Judas Priest, Ghost och W.A.S.P som passerar mer självklart än en storbystad kvinna genom krogdörren. Passerar vadå, undrar du, förstås. Jo, den magiska gränsen för band som kan hantera sex i lyriken utan att man vill springa efter en skämskudde eller skratta högt. Om jag tar mig en tur genom min samling, så lyser åtminstone två av tre hörnstenar med sin frånvaro. Sex och rock'n roll är det rätt lite av, medan drogerna snarast har sällskap av drakar och depression.

Jag funderar på om det har något med överrepresentationen av tyskar och finnar att göra? Fast vore det inte för Ghost så hade det inte funnits ett spår av någon svensk synd heller, så jag får dra slutsatsen att jag inte har en tillräckligt bred samling och vänder istället blicken mot sambons mer ogudaktiga katalog för en dos Pride Metal när den är som bäst:

Ja, det är bara tre år sedan jag hörde den här för första gången, men som den i HBT-ämnet ytterst belästa hårdrockare jag är, tog det inte många sekunder att höra vad karln sjöng om och innan jag hunnit hämta mig från åsynen av en Texaspublik i jubel över vit drunkningsdöd, åkte min haka ner till källarnivå när jag hörde Desert Plains:

Vad jag inte för mitt liv kan förstå, är hur det var möjligt för en hyfsat läskunnig människa över tretton år att missa vad han sjöng om, men det är jag. Var 80-talet så oskyldigt att man kunde komma undan med sådant här, på grund av ren och skär aningslöshet? Det var det säkert i vissa läger. Notera att vi inte ens är inne på texten i Turbo Lover... På Priest... Live! bemöts uppenbar homoerotik med jubel på en arena i Texas och mer kärlek än så kan det knappast bli.

Svenska Ghost är ett av få band som åtminstone försöker upprätthålla vårt rykte som syndfull nation - om än i förledande kyska kardinaldräkter. Det finns inte mycket som triggar igång gemene mans fantasier så snabbt som de katolska klostrens glansdagar med böljande kåpor och stärkta dok, och jag tror att samtliga svenska ickekristna jag har diskuterat klosterlivet med har börjat fråga om kyskhetslöftet i snitt trettio sekunder in i konversationen, för att i 95% av fallen sedan tycka att det är obekvämt att prata sex. Frigjorda svenskar, my ass! Papa Emeritus II bär iallafall sitt kors när han påminner publiken på Brixton Academy om vad Monstrance Clock (10:18) handlar om: "It's a song about fucking. Come on!"

Vi fortsätter med Ghost en bra stund till, för så kristen jag är, fullkomligt älskar jag deras utsökta sätt att räcka lång näsa åt kristenhetens pösmunkar i alla läger. Nu tror jag i och för sig att den historiska inspirationen till deras texter går över huvudet på en och annan i vår ultrasekulära nation, men som tur är har jag digra kunskaper i religionshistoria, och om Monstrance Clock handlar om att prisa de mörka makterna med samlag istället för nattvard, så är Stand By Him en klädsam redogörelse för hur kvinnan lockar mannen ner i fördärvet med häxkrafter och hämnas det religiösa straffet med Satans hjälp. 

I Sverige avrättades omkring 300 män och kvinnor för trolldom och häxeri under den värsta tiden, 1668-1676, och så unga som nioåriga flickor tvingades svara på frågor om de haft samlag med Djävulen i förhören - ett kapitel i vår historia som misstänkt många av mina trosfränder inte har koll på. Utan alla hjälpsamma klerkers målande och detaljerande beskrivningar av sexuella synder som man absolut inte ens fick tänka på så hade vi antagligen inte haft någon rock att tala om överhuvudtaget.

Till min nutida kyrkas prästers försvar: det är knappast så att denna yrkeskategori utgörs av cilicebärande asketer med ångest över bar hud. Majoriteten av de katolska präster jag har samtalat med, har varit mycket förstående inför världens alla problem en människa kan gå och släpa på, och är därmed inte särskilt lättchockade av sig. 

Sötlakritssextetten, som jag kallar Ghost, anses emellanåt hypade och överskattade - själv anar jag den vanliga, svenska avundsjukan och/eller det obegripliga gnället som uppstår när ett band blir framgångsrikt på kort tid. HammerFall är ett annat band som fått smaka på sina landsmäns missunnsamhet, medan Ghost mer tycks bli anklagade för att vara ett hipsterband emellanåt. Men, Papa, oh Papa... så fort ett metalband får en större andel KVINNOR  i publiken än väntat, dyker det ofrånkomligen upp några (o)manliga surkart i hårdrocksfloran som lider av dålig självbild och ett menlöst eller obefintligt sexliv, som ska droppa etter på såväl band som publik. (Det var här frustrationen över samhället började komma igång på allvar... Ta ett körsbär innan ni fortsätter.)

Tack, Joan för en välbehövlig paus. Åter till det tragiska fenomenet med gossar som anser att ett band blir sämre i takt med att antalet kvinnor i publiken stiger. Jag har stött på dem själv flertalet gånger och även om de inte på något vis är representativa för majoriteten av hårdrocksälskare, så finns de i tillräcklig mängd för att de ska behöva en åthutning:

Skärpning, ni y-kromosombärare som tillhör den kategorin! Det finns hårdrockskillar som skulle gråta av lycka om en tjej föreslog en tripp till SRF eller Metaltown och tackar högre makter om de hittar en tjej som gillar samma musik som de själva. Hur många låtar om kvinnor i alla ställningar och medvetandetillstånd har inte passerat mina öron genom åren, utan att jag tagit det minsta illa upp, eller känt att musiken blivit sämre för det? Betydligt fler än det finns metalband med kvinnliga fans i majoritet iallafall, det är då säkert som amen i kyrkan. Gillar din tjej Ghost? Köp en sådan här till henne. Jag hörde nyligen i en intervju med en av gastarna att det finns planer på försäljning av kardinaldräkter också, så säga vad man vill om gastarna, men de har ett gott öga till det täcka könet och en rejäl portion humor. 

Jag har egentligen svårt att förstå hur det kommer sig att den kvinnliga sexualiteten fortfarande är så otroligt laddad här i Sverige. Ni får finna er i att jag knattrar en halv magisteruppsats om det här ämnet - det är trots allt frivilligt att läsa - för svenskarna är sannerligen dubbelnaturer när det gäller sex. 

Å ena sidan: kvinnoförnedrande texter är okej så länge de skrevs någon gång före Grupp 8-rörelsens storhetstid eller ingår i konstsammanhang vi är så bekväma med att vi inte vill förstöra dem med analyser.

Å andra sidan: när det kommer nya konstuttryck som på ett eller annat sätt berör den kvinnliga sexualiteten så ska det grävas ända in i livmodern efter allt som kan antyda att vi objektifieras. 

Tack så jävla mycket för omsorgen, men varken jag eller andra xx-hårdrockare behöver en kår kissnödiga tyckare som samlar jämställdhetspoäng på att behandla oss som småbarn. Att det finns rövhål med en kvinnosyn från 50-talet i hårdrocksvärlden är knappast någon hemlighet, inte heller att de är minst lika många i andra kulturella läger. Vad jag ska tycka, tänka och känna inför kvinnogestaltningen hos Manowar och W.A.S.P, eller varför inte videon till Children Of Bodoms Are You Dead Yet? med kvinnan som lockar en oskyldig liftare med sex för att kunna råna honom, är helt upp till mig. Ta en titt på det här konsertklippet och försök sedan inbilla mig att inte en enda kvinna i publiken "objektifierar" Alexi eller Henkka.

Halvnakna, svettiga och fingerfärdiga tjugofem-trettioåringar med tjejer i publiken! Vem vet? Tjejerna kanske tycker de är snygga eller - ve och fasa - inte skulle ha något emot om lite mer tyg försvann. Skyl er, manfolk! Vart är sedlighetspolisen när man behöver dem? Visst nej, halvnakna män råkar ju inte illa ut. De är aldrig billiga eller utmanande, för alla vet att varje gång en man har sex med en kvinna så är det alltid fullkomligt frivilligt. Varje gång med varje kvinna. Ni ska vilja ha oss, men Gud nåde er om det dyker upp för många kvinnor i publiken, för då blir er musik plötsligt sämre... Vet ni vad det kallas? Avundsjuka. 

Det är bara att inse fakta: vi kvinnor i hårdrocksfåran får nog fortsätta att påminna såväl delar av den manliga publiken som diverse "kvinnoförespråkare" i kulturlivet om att vi är fullt kapabla att betrakta män som köttstycken i lika hög utsträckning som omvänt och att det trots allt är fullt frivilligt att lyssna på musik med objektifierande texter. De dårar som på fullaste allvar tycker att metal som drar en större kvinnlig publik än eljest är ett lågvattenmärke, är antagligen inte är särskilt intressanta för oss. Överhuvudtaget.