(A)live II: Children Of Bodom

Children Of Bodom

Chaos Ridden Years

2006

Det är inte ofta ett band har vunnit mitt hjärta med en live-DVD, men två gånger har det hänt: med Judas Priest och Children Of Bodom. De senare har jag även upplevt live, med ondskefull nackvärk och förkylning som följd. (Om ni, likt grottmänniskan, lider av social fobi och inte kan slappna av tillräckligt mycket för att njuta av en spelning i sällskap med folk som känner/känner igen dig, så testa att gå ensam på en spelning, gärna i en stad där risken att stöta på bekanta är nästintill obefintlig. Det är oslagbart.)

COB var inte nya för mig när jag snubblade över Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live (2006), men hade däremot legat i träda under lång tid och allt jag egentligen mindes av dem var strupsången och den vildsinta pardansen mellan gitarrer och keyboard. Att det var ett kärt återseende är en tämligen rejäl underdrift. Mina skivor och konsertupplevelser dittills var inte ens i närheten av det jag såg och hörde på den här spelningen.

Så långt extasen, för den period jag befann mig i just då, var om inte nattsvart, så åtminstone mörkgrå. Jag hade inget jobb, hade misslyckats med utbildningar och led av periodvisa depressioner. Att då byta ut småmelankoliska Sonata Arctica och drömska Nightwish mot COB:s hetsiga tempo, fulmorrande sång och texter som i stort sett gick ut på att önska såväl inre demoner som yttre as en enkel biljett till helvetetes nionde krets, var (misstänker jag) som att få en speedinjektion efter vinteridet.

Precis som landsmännen i Sonata Arctica, är COB ojämna och emellanåt direkt opålitliga live, troligen orsakat av kombinationen för mycket alkohol och för lite kommunikation, såväl internt som med publiken. Alexis dubbla roll som leadgitarrist och sångare lämnar alldeles för många möjligheter åt resten av bandet att luta sig tillbaka, med följden att Roope fortfarande ser "inhyrd" ut, trots sina tre år i bandet och Janne påminner om en DJ, liksom halvt avskuren från de andra så länge Alexi inte går upp och småkelar med honom.

Från bandets neoklassiska period finns Silent Night, Bodom Night, Lake Bodom och naturligtvis Downfall presenterade, men annars är det tydligt att den här DVD:n har gjorts ganska nära inpå Are You Dead Yet? (2005) och vridningen bort ifrån den tidiga stilen. Bandet har överlag en mer avslappnad framtoning än under de tidiga åren, på gott och ont. Mellansnacket består mest av olika varianter på "fuck", vilket blir tröttsamt i längden och de obligatoriska gitarrduellerna och trumsolot är sådant man spelar förbi med en gäspning.

Höjdpunkterna, förutom den råa energin som kröner hela verket, är de tre neoklassiska styckena jämte ettriga Follow The Reaper och den vemodiga tyngden i Evertytime I Die. Det faktum att mitten av scenen utgörs av en bil är lika töntigt som genialiskt. Laiho är kort, så att dra inledningsriffen uppe på motorhuven ger den vid det laget utpumpade kvintetten lite hjälp på traven med publikkontakten och resultatet blir inte trött på det sega, slappa viset, utan utmattat, som det ska vara när man har brottats med döden eller manglat sig igenom åttio minuter finsk döds. Alla mindre förtretligheter till trots: i sina bästa stunder är Children Of Bodom som en blandning mellan regelrätt ursinne och en pulserande orgasm.