Progonsdag: Queensrÿche

Prog metal-genren utgörs inte av lurigt spännande band som Uriah Heep, Opeth och J.E.T allena, ej heller av trivsamma powerbefruktningar som Sonata Arctica, Blind Guardian och Castillion. Inte för att man vill vara någon genrehora, men min samlade upplevelse av prog metal har hittills aldrig ramlat i tristessfacket. Påfrestande? Jodå. Onödigt krångligt, emellanåt? Visst. Tålamodskrävande? Absolut. Men tråkigt? Nåja, det finns en första gång för allt, så här ger jag er Queensrÿche:

The Lady Wore Black (1982)

Washingtonproggarna Qüeensrÿche bildades 1981 och The Lady Wore Black (en titel som inte ska förväxlas med Uriah Heeps underbara Lady In Black från 1972) är en ett stycke som får Allahelgonalitanian att kännas uppfriskande och intressant. Tro mig, jag har läst den många gånger, men inte ens när den har letts av en präst som sov sig igenom retoriklektionerna, har det låtit mer malande än Geoff Tates sång. Jag hittar inga nyanser, bara ansträngande transportsträckor, men en ynka låt är inget att fälla något avgörande omdöme på, så jag tar mig vidare till det här:

Queen Of The Reich (1982)

Okej, vart börjar man? Terminator möter Conan och Xena i en grottsal av aluminiumfolie och papier-maché? Den Star Wars-inspirerade textrullningen i början talar om för oss att under millenniet efter fjärde världskriget (årtal saknas) har en stygging tagit över världen med hjälp av en uråldrig dator. (In your face, Ipad.) Hjältarna i denna tveksamt episka berättelse, är förstås bandet självt i hockeyfrillor och tights, i en video så uppfuckad att man bara hoppas att de kom på idén under en kollektiv snedtändning, alternativt satte sig ihop och sade: "Ska vi göra något riktigt fulroligt i den här videon? Något som får folk att undra om vi verkligen har så dålig smak på riktigt. Ingen lär ju härma oss!" När videon sedan väl var gjord, visade det sig dock att fyra landsmän blev imponerade på riktigt och beslöt sig för att sno hela urtidskonceptet, men bytte ut aluminiumfolien mot djurhudar eftersom det inte såg lika gay ut. (Plats för obekväm tystnad).

Musikaliskt tänker jag främst på Iron Maiden-takter i Queen Of The Reich, dock inte hälften så kraftfulla eller intressanta. Det är egentligen det drag som jag för närvarande känner av i Queensrÿches repertoar: blekheten. Det säger mig ingenting, inger ingen känsla förutom ett: "Jaha, här är ett band och de spelar metal. Mer kaffe, någon?" Låt oss röra oss framåt i tiden, till bandets stora konceptalbum Operation: Mindcrime (1988) och se vad som sker:

Eyes Of A Stranger (1988)

Här vill jag, som före detta postulantkandidat till ett benediktinkloster påpeka en sak: Nunnor avger kyskhetslöfte frivilligt, använder inte smink och ber väldigt sällan med halvslutna läppar och trånande rådjursögon. Nu när vi har den saken klar för oss, kan vi återgå till låten i sig, som har många trevliga element där inget instrument tycks ta över alltför mycket, bortsett ifrån Geoff Tates pipa, förstås. Med tanke på hur många band jag älskar som har riktigt kraftfull sång, bland andra Blind Guardian, Nightwish, Edguy och Manowar, så borde jag inte störas av det, men precis som hos King Diamond hotar det ibland att ta över fullständigt. Varken Geoff Tate eller Bendix Petersen har några dussinröster och det är inte alltid till deras fördel.

Frågan är hur långt upp på inlyssningslistan dessa klosterromantiker kommer. I skrivande stund ligger de visserligen ljusår bättre till än Imperial State Electric, men det säger egentligen bara att de inte får mig att vilja vrida mig i plågor och be om barmhärtighet.