Balanserat blodbad och skräckslagna reptiler

Jag har ett osunt förhållande till stress, nya intryck och bekvämlighet. För mycket eller för lite av allt är min olåt till melodi. Balans är en myt, som jag och min Sonata Arctica-lyssnande civilingenjör till bästa vän brukar säga. Att man sedan likt förbannat strävar efter att uppnå härligheten, är en helt annan sak. Idag blir det ett något överdrivet soundtrack till dagen, eftersom mitt intresse för att leta upp ett stiligt verk om näsblod och tandköttsgnagning just nu ligger på en mikroskopisk nivå.

Bloodbath - Bathe In Blood (2002)

Ibland roar jag mig med att leta upp passande metal till olika sinnestillstånd eller små vardagshändelser. Helst låtar jag inte har hört förut, förstås. Bloodbath hör inte till de band jag har trillat över tillräckligt ofta för att fastna och därför är det avgjort trevligt när man får utdelning på första klicket. 

Ett annat death metal-band som jag har haft mer ögon än öron för, är At The Gates. Det här kan vara en av de första death metal-låtarna jag hörde, på SVT dessutom i Jukebox Hårdrock Special 2001. På den tiden spelade en del av oss in saker på video fortfarande och vårdade dem ömt, eftersom Youtube och Spotify låg på fantasifosterstadiet och det fanns något som hette "nu har du haft datorn en halvtimme, så nu är det min tur annars säger jag till mamma". De här flängande, röda rastaflätorna har dinglat framför mig så fort jag tänkt "svensk döds". Min katt var inte särskilt imponerad när jag lyssnade på det här i min deprimerande studentlägenhet. Den föredrog Manowar redan då.

At The Gates - Blinded By Fear (1995)

Hur det nu är, var det stresshantering jag började gnälla om. Att jag föll som en fura för Keep Of Kalessins nya album är ingen hemlighet, men att Reptilian (2010) visade sig ha en ljuvlig ballad var en oväntad överraskning. Kören får mig att le av välbehag.

Keep Of Kalessin - Dark As Moonless Night (2010)

Det bästa med metal, är att det finns något för varje tillfälle. Steget från blodbad, fruktan och mörka nätter till en något ljusare nocturne är inte särskilt långt. Nightwishs album har, sedan Tarja Turunen fick sparken, inte hört till högtidsstunderna i mitt lyssnande. Det här nya stycket är klart godkänt, men innehåller inget ett Nightwish-fan inte redan har hört ett otal gånger. Just för att jag i grunden inte är något större fan av för mycket förändringar, är det lite oroväckande att det här spåret känns passabelt för att vara Nightwish. Blir det inte roligare än såhär, kan jag vara tacksam för att jag inte har räknat dagarna till skivsläppet. Mitt tandkött är redan buckligt nog som det är.

Nightwish - Sagan (2015)

(A)live II: Children Of Bodom

Children Of Bodom

Chaos Ridden Years

2006

Det är inte ofta ett band har vunnit mitt hjärta med en live-DVD, men två gånger har det hänt: med Judas Priest och Children Of Bodom. De senare har jag även upplevt live, med ondskefull nackvärk och förkylning som följd. (Om ni, likt grottmänniskan, lider av social fobi och inte kan slappna av tillräckligt mycket för att njuta av en spelning i sällskap med folk som känner/känner igen dig, så testa att gå ensam på en spelning, gärna i en stad där risken att stöta på bekanta är nästintill obefintlig. Det är oslagbart.)

COB var inte nya för mig när jag snubblade över Chaos Ridden Years - Stockholm Knockout Live (2006), men hade däremot legat i träda under lång tid och allt jag egentligen mindes av dem var strupsången och den vildsinta pardansen mellan gitarrer och keyboard. Att det var ett kärt återseende är en tämligen rejäl underdrift. Mina skivor och konsertupplevelser dittills var inte ens i närheten av det jag såg och hörde på den här spelningen.

Så långt extasen, för den period jag befann mig i just då, var om inte nattsvart, så åtminstone mörkgrå. Jag hade inget jobb, hade misslyckats med utbildningar och led av periodvisa depressioner. Att då byta ut småmelankoliska Sonata Arctica och drömska Nightwish mot COB:s hetsiga tempo, fulmorrande sång och texter som i stort sett gick ut på att önska såväl inre demoner som yttre as en enkel biljett till helvetetes nionde krets, var (misstänker jag) som att få en speedinjektion efter vinteridet.

Precis som landsmännen i Sonata Arctica, är COB ojämna och emellanåt direkt opålitliga live, troligen orsakat av kombinationen för mycket alkohol och för lite kommunikation, såväl internt som med publiken. Alexis dubbla roll som leadgitarrist och sångare lämnar alldeles för många möjligheter åt resten av bandet att luta sig tillbaka, med följden att Roope fortfarande ser "inhyrd" ut, trots sina tre år i bandet och Janne påminner om en DJ, liksom halvt avskuren från de andra så länge Alexi inte går upp och småkelar med honom.

Från bandets neoklassiska period finns Silent Night, Bodom Night, Lake Bodom och naturligtvis Downfall presenterade, men annars är det tydligt att den här DVD:n har gjorts ganska nära inpå Are You Dead Yet? (2005) och vridningen bort ifrån den tidiga stilen. Bandet har överlag en mer avslappnad framtoning än under de tidiga åren, på gott och ont. Mellansnacket består mest av olika varianter på "fuck", vilket blir tröttsamt i längden och de obligatoriska gitarrduellerna och trumsolot är sådant man spelar förbi med en gäspning.

Höjdpunkterna, förutom den råa energin som kröner hela verket, är de tre neoklassiska styckena jämte ettriga Follow The Reaper och den vemodiga tyngden i Evertytime I Die. Det faktum att mitten av scenen utgörs av en bil är lika töntigt som genialiskt. Laiho är kort, så att dra inledningsriffen uppe på motorhuven ger den vid det laget utpumpade kvintetten lite hjälp på traven med publikkontakten och resultatet blir inte trött på det sega, slappa viset, utan utmattat, som det ska vara när man har brottats med döden eller manglat sig igenom åttio minuter finsk döds. Alla mindre förtretligheter till trots: i sina bästa stunder är Children Of Bodom som en blandning mellan regelrätt ursinne och en pulserande orgasm.

R.E.E.K - kreativitet gånger tre från Sunne

Marcus Swensån, 15, Emil Stang, 22 och Kim Raasanen, 23 är en Sunnetrio, som under det svårtydda namnet R.E.E.K spelar vad sångaren och gitarristen Emil kallar för en blandning mellan death och thrash metal. Vi träffas för en kort pratstund på ett café i Karlstad en eftermiddag efter en, såvitt jag förstår, smått vådlig bilfärd från Sunne.

När började ni spela? 
Kim: Jag har spelat gitarr i fem år och i april förra året började jag med trummor.
Emil: Jag skulle ha spelat trummor först... men jag sög. Jag har i princip alltid varit intresserad av gitarr, så jag tog lektioner på Kulturskolan i Sunne. Sedan bestämde jag mig för att plocka fram micken och skrika lite, så då blev jag sångare också.
Marcus: Jag spelade lite från och till förut, men nu har jag spelat aktivt i ungefär ett år.

Vilka är era influenser?
Kim: Rammstein, Marilyn Manson och Devildriver. Gene i Deathclock.
Emil: 70- och 80-talsmetal, de tyngre. Iron Maiden är favoriterna.
Marcus: Marilyn Manson. Jag hade Kim som musiklärare...

Kommersialism är ett begrepp som inte brukar höra till hårdrocksvärldens mest omhuldade, men riktigt så resonerar inte R.E.E.K. Emil vill att metal ska bli mer kommersiellt och få en större spridning, och Kim konstaterar krasst att syns man inte, finns man inte. Trion repar minst en gång i veckan på fritidsgården Änglagott i Sunne, och som jag själv är sju, åtta och femton år äldre än killarna, så har jag naturligt nog inte riktigt koll på vad som gäller i musikväg på småorter numera.

Vad lyssnar folk på i Sunne?

Kim: Mycket raggarmusik.

Marcus: Folk går från raggare till punkare, sedan kanske till hårdrocken.

Emil: Raggarna är de där som tror att Sunne är en stad.

Marcus: Jag skulle hellre gå ut med ett saltkar än någon från Sunne...

Småstadsångesten har inte förändrats sedan jag själv var femton, märker jag. Killarna säger samfällt att satsningarna på ungdomar i Sunne är obefintliga, och jag noterar att det som jag och min sambo suckar över inte skiljer sig värst mycket från den här trions irritationsmoment: att man inte bryr sig om att uppmuntra kreativitet bland ungdomar (eller för den delen vuxna).

Ett annat problem för trion är livekarusellen, menar Emil. R.E.E.K har spelat live sju gånger, bland annat på Uno i Karlstad, men säger sig inte ha material för en hel show, och med tanke på att Marcus är minderårig blir det svårt med åldersgränserna. 

Har ni något gig inplanerat?

Kim: Vi ska anmäla oss till Fryksdalsdansen i Kolsnäs.

Vad har ni för mål med R.E.E.K?

Emil: Vi vill inte ha ett livlöst band. Jag vill känna att kroppen styr när vi spelar, att känslan ska komma naturligt.

Kim: Att vi verkligen får ut bra musik.

Marcus: Jag har inget att tillägga. De sade precis det jag menar också.

Wicked (2013)

Incarnit: Det ska vara trevligt när världen går under

Fyra meningar som sammanfattar gårdagens spelning på Glada Ankan:

"Är du här ensam, eller?"

"Vadå? Ska någon spela här?"

"Jävlar, vad roligt vi ska ha't!"

Jag måste fixa mitt kameraproblem snart.

Jag och krogmiljöer går sällan bra ihop och enda orsaken till att jag frivilligt bevistar Glada Ankan stavas Incarnit. Jag har bott i Karlstad i snart tio år och kan inte minnas senaste gången jag besökte den slitna krogen nere vid torget, men det tog inte mer än en kvart innan mening ett och två påminde mig om orsaken till min långa frånvaro. En trettioårig kvinna som går ensam på krogen behöver tydligen bara ta en snabb vända runt lokalen för att manfolk mellan tjugo och trettiofem ska känna sig manade att rädda henne från ensamheten. Det var första meningen.

Mitt hopp om att dessa sociala pojkar ska veta mer om kvällens band än min eventuella ensamhet visar sig vara lika fåfängt som att vänta på jultomten när den andra meningen levereras. Band? Spelning? Ridå. Om det inte vore för den spridda skuren av främst svarthåriga herrar i långt hår och diverse jeansjackor och nitar som kramar sina ölglas, medan en och annan naturlig hårstrimma lyser i kvällssolen, så hade jag undrat om jag kommit rätt. 

Bland jeansvästar och emblemkavajer

När jag frågar om bandet visar det sig att de står rakt framför mig med Master Of Puppets-märken på jeansvästarna, och en halv minut senare sitter jag och pratar med Incarnits leende sångare och gitarrist Robert.

Berätta lite om Incarnit. Vilka influenser har ni?

- Vi spelar thrash, så det är ju de fyra stora, förstås. Men sedan finns det många mindre band också, inte bara inom thrash, som betyder mycket.

Hur länge har ni hållit på?

- Med dagens uppsättning så blir det hösten 2009. Då började vi "på riktigt", kan man säga.

Hur har det sett ut med spelningar hittills i sommar?

- Förra året spelade vi på SRF och i år på Putte I Parken. Vi var på SRF också, men stod inte på scen. Kreator var grymma!

Hur var Putte I Parken jämfört med SRF?

- Svårt att jämföra, för de är ju så olika. På Putte I Parken gjorde vi dessutom två spelningar, en inomhus och en utomhus, så det blev också två helt olika spelningar.

Vilken spelning var behållningen på Putte I Parken?

- Sparzanza var grymma! De är en stor inspiration för oss och vi får väldigt mycket hjälp från Johan Carlsson, basisten. Sparzanza är nästan som navet för hårdrock i Karlstad.

Hur skulle du kort beskriva hårdrocksscenen i Karlstad?

- Det är lite svårt att greppa, men när det väl händer något här så känns det som att hela Karlstad består av hårdrockare. Ta Inferior, till exempel. De är så jävla duktiga, jag kan inte fatta att de inte får mer cred! 

Hur känns det inför kvällens spelning?

- Bara positiva vibbar. Vi har spelat här förut och det brukar bli väldigt bra drag.

En sista fråga. Vad har Incarnit som sticker ut från mängden?

- Vi använder oss väldigt mycket av melodier och atmosfärisk dissonans, så där sticker vi ut lite. Vi ser fram emot att spela ikväll!

Och jag ser fram emot att höra dem. Jag tackar för pratstunden och tänker att om Incarnit spelar lika bra som Robert är trevlig, så förtjänar de en bättre publik än vilsna öhöhare i emblemkavajer, flätstickat och prickiga 50-talsklänningar. 

"Komsi, komsi..."
Först ut på scen är dock Deprive och det som omedelbart fångar min uppmärksamhet är ett enormt, guppande hårfluff à la Sascha Paeth i ena hörnet och ett höjt ölglas i andra: "Det här är Deprive! Nu jävlar kör vi!"
Death metal med punkenergi deluxe tycks tilltala många i den lilla publiken, även om ett par vitblonda tanter utbyter förvirrade blickar under ett särskilt stilfullt vrål och ser närmast förskräckta ut när sångaren levererar ett inbjudande "komsi, komsi..." och jag försöker hålla mig för skratt. Bandet röjer som om det gällde livet och en och annan kampnäve dyker upp i lokalen. Den tämligen korta stund Deprive befinner sig på scen är överraskande ösig, även om jag personligen inte har mycket till övers för growl som påminner mer om ett motorhaveri än sång.

"Jävlar vad roligt vi ska ha't!"

Jag har precis hunnit gratulera mig själv till den geniala nödlösningen att använda mina gummiförsedda hörlurar istället för öronpropparna jag lyckats glömma, när ett taggat Incarnit tar plats på den lilla klubbscenen, upplyser om att här ska det bli roligt och drar igång med oväntad energi. Det fina med att inte riktigt veta vad man ska ha för förväntningar är att man blir mindre benägen att jämföra i onödan, men i det här fallet tror jag inte att det skulle ha ändrat mitt intryck av thrashkvartetten. De kan det de gör, och det de kan gör de riktigt, riktigt bra.

"Nu ska vi köra en splitterny låt", tillkännager Robert och därmed drar I am Chaos igång, med plockande gitarrer och ett oväntat growlstöd från publiken. Inte för att bandet behöver någon hjälp. De är tighta som Gul & Blå-jeans, samspelta och har god publikkontakt. Gitarristen studsar som en guttaperkaboll över sin scenhalva och tycks ha riktigt roligt. Incarnit är ett väldigt rörligt band med stor scennärvaro, och Covered In Dirt har ett ruskigt bra tempo.

Aerobics enligt Anders

"Nu jävlar har världen gått under och allt har gått åt helvete! Det blir deppigt, tungt och förbannat argt!" Med dessa ord inleds en långsammare låt jag inte hinner uppfatta namnet på, men någon stämningsdödare är det knappast frågan om, snarare en temposänkning. Låten som kommer därefter handlar, något överraskande, om Fredrik Reinfeldt och Roberts diaboliska flin antyder finkänsligt att det inte är någon kärleksförklaring som ska framföras. En entusiastisk semipudel börjar headbanga som om det inte fanns någon morgondag och när en låt som tillägnas "mannen på bussen" drar igång lyfter sig den ditintills småanonyme basisten ett par hack. 

Deprives sångare Anders - som jag först tog för Metalgoth (och nej, jag kunde inte hålla mig för skratt när jag hörde namnet) kommer upp på scenen för ett gästgrowl och börjar klappa händer med de slappaste handleder jag sett sedan Queer As Folk och gör knälyft värdiga en aerobicsinstruktör innan Robert presenterar kvällens sista låt:

"Den här känner alla igen, så no fucking excuses!"

Varken Incarnit eller Motörhead behöver skämmas, för covern på Ace Of Spades avslutar spelningen minst lika bra som den började innan bandet går av. Robert menade att Inferior inte får tillräckligt med cred. Jag menar att Incarnit förtjänar en bättre publik än den som Glada Ankan drog till sig för kvällen. Det här bandet vill jag verkligen se och höra mer av, vilket leder till den fjärde meningen. Min smartphonekamera är visserligen knappast till för sådana här sammanhang, men måste varenda bild jag tar se ut som misslyckade akvareller?

Sweep Picking

Det här klippet snubblade jag över i min begynnande Bodomperiod vintern 2010. Faktum är att jag redan tidigare innehaft deras andra album Hatebreeder (1999) efter att Laiho och Kuoppala formligen begått övergrepp på mina trumhinnor inne på Megahertz. Dåraktig som jag var (må Dio förlåta mig!), skänkte jag den svavelgröna godbiten vid en skivutrensning som uppenbarligen gick överstyr. Jag vet inte vad som flög i mig den dagen, men klart är att jag var besatt av en ond ande... Carola, kanske?!

Iallafall, bot och bättring följde då jag i mitt planlösa klickande fann Bodombarnen igen och intog deras skruvade mix av black,death, speed och neo classic metal. (Ja, det är nödvändigt att stapla upp de där etiketterna, för att oinvigda ska förstå hur pass varierat denna förvånansvärt stabila grupp spelar.) Children Of Bodom tillhör de band som ligger i absolut topp hos mig, alla kategorier, och jag skulle tro att risken för fler inlägg om dem här är att betrakta som ofrånkomlig, inte minst med tanke på att jag väntar otåligt på deras nya skiva.

Roope Latvala, bandets andregitarrist, är ett tiotal år äldre än frontmannen Alexi Laiho och spelade tidigare i trash metalbandet Stone, samt i numera utdöda Sinergy - även där med Laiho. Efter att Children Of Bodoms andregitarrist Alexander Kuoppola plötsligt, mitt under pågående HCDR-turnén, beslöt sig för att lämna bandet, så behövdes en tillfällig ersättare som kunde rädda resten av turnén, och det blev Roope Latvala.

Alexis spelteknik handlar i hög grad om sweep picking, en teknik där gitarristen använder sig av en glidande fingersättning istället för fixa lägen. Med tanke på att han började sin musikaliska bana med fiolspel som sjuåring, så är det inte särskilt svårt att lista ut hur han snöade in på just sweep picking. 

De neoklassiska inslagen i COB har, trist nog, försvunnit i och med Are You Dead Yet? (2005), men jag har ännu inte fått hem min hett efterlängtade Halo Of Blood (2013), så vi får se om något återuppstått på den fronten.