Balanserat blodbad och skräckslagna reptiler

Jag har ett osunt förhållande till stress, nya intryck och bekvämlighet. För mycket eller för lite av allt är min olåt till melodi. Balans är en myt, som jag och min Sonata Arctica-lyssnande civilingenjör till bästa vän brukar säga. Att man sedan likt förbannat strävar efter att uppnå härligheten, är en helt annan sak. Idag blir det ett något överdrivet soundtrack till dagen, eftersom mitt intresse för att leta upp ett stiligt verk om näsblod och tandköttsgnagning just nu ligger på en mikroskopisk nivå.

Bloodbath - Bathe In Blood (2002)

Ibland roar jag mig med att leta upp passande metal till olika sinnestillstånd eller små vardagshändelser. Helst låtar jag inte har hört förut, förstås. Bloodbath hör inte till de band jag har trillat över tillräckligt ofta för att fastna och därför är det avgjort trevligt när man får utdelning på första klicket. 

Ett annat death metal-band som jag har haft mer ögon än öron för, är At The Gates. Det här kan vara en av de första death metal-låtarna jag hörde, på SVT dessutom i Jukebox Hårdrock Special 2001. På den tiden spelade en del av oss in saker på video fortfarande och vårdade dem ömt, eftersom Youtube och Spotify låg på fantasifosterstadiet och det fanns något som hette "nu har du haft datorn en halvtimme, så nu är det min tur annars säger jag till mamma". De här flängande, röda rastaflätorna har dinglat framför mig så fort jag tänkt "svensk döds". Min katt var inte särskilt imponerad när jag lyssnade på det här i min deprimerande studentlägenhet. Den föredrog Manowar redan då.

At The Gates - Blinded By Fear (1995)

Hur det nu är, var det stresshantering jag började gnälla om. Att jag föll som en fura för Keep Of Kalessins nya album är ingen hemlighet, men att Reptilian (2010) visade sig ha en ljuvlig ballad var en oväntad överraskning. Kören får mig att le av välbehag.

Keep Of Kalessin - Dark As Moonless Night (2010)

Det bästa med metal, är att det finns något för varje tillfälle. Steget från blodbad, fruktan och mörka nätter till en något ljusare nocturne är inte särskilt långt. Nightwishs album har, sedan Tarja Turunen fick sparken, inte hört till högtidsstunderna i mitt lyssnande. Det här nya stycket är klart godkänt, men innehåller inget ett Nightwish-fan inte redan har hört ett otal gånger. Just för att jag i grunden inte är något större fan av för mycket förändringar, är det lite oroväckande att det här spåret känns passabelt för att vara Nightwish. Blir det inte roligare än såhär, kan jag vara tacksam för att jag inte har räknat dagarna till skivsläppet. Mitt tandkött är redan buckligt nog som det är.

Nightwish - Sagan (2015)