Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)

Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...

Helgmålsringning: Finntroll

Går det att få för mycket humppa? Definitivt, men lite drygt fyra minuter bör även någon utan dödlig allergi uthärda. Håll i minnet att jag själv fick psykbryt på detta band och började leta efter vigvatten när jag hörde dem första gången, så det är bara att bita ihop och intala er att ni njuter. Själv gör jag det på riktigt. Skulle de spela sådant här ute på krogen, hade jag rentav kunnat tänka mig att gå ut. Trevlig helg!

Finntroll - en kärlekshistoria

Tio sekunders duttande stråkar? Jaha. 

Småtriggande blåsdrillar? För all del.

Lite mer stråkar? Ska det inte hända något snart?!

En minut senare: Skärp dig nu, Erik! Vad sitter du och flinar åt?

Tjugo sekunder senare: Det här låter… olycksbådande.

Tjugotvå sekunder senare: DJÄVULSDYRKAN!? STÄNG AV!

Jag pratar om Svartberg, Midnattens Vidunder och mina nittonåriga örons första möte med Finntroll. Något överdjävligare än Katlas bröl i kombination med psykadeliska toner som påminde om oknyttsdans på stenhällar hade jag aldrig hört, och inte blev det bättre av att min dåvarande pojkvän insisterade på att jag skulle läsa texterna också.

Försök att ha lite medkänsla här. Jag var en överspänd nittonåring som under högtidliga former konverterat till katolicismen något halvår tidigare och hade tillräckliga samvetskval med Vintersorg och HBT-litteratur. Finntroll var en nivå blasfemi för mycket och någonstans var jag tvungen att dra gränsen.  Om inte en viss Mattias Marklund från Vintersorg skrivit en så rar försäkran om att de inte var djävulsdyrkare till mig några månader tidigare hade gränsen aldrig skjutits fram överhuvudtaget, så jag har nog till viss del honom att tacka för min stegvis ökade tolerans.

Men Finntroll var en annan sak. Vintersorg hade inga texter om präster som skulle slaktas eller hetsjakt på kristna, och ingen humppatakt heller. Jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv och hade inte utvecklat tillräckligt mycket humor och självdistans för att kunna skaka av mig obehaget – än mindre skratta åt det. Den gången blev jag så illa till mods av Rivfader att jag hade problem med ordet riva flera dagar efteråt. Jag såg bara en köttfrossande varelse med skinnslamsor mellan klorna framför mig och underjordiska förbannelser som slungades ur högtalarna. Jag är säker på att Katla skulle ha känt sig stolt över den effekten om han vetat.

Ibland tänker jag att det påminner om någon hastig bekantskap man gjort och avskytt inom två minuter för att sedan tacksamt slippa undan. Så går man där med sina dåliga minnen av idioten under flera års tid och hinner bygga upp fördomar i höjd med en kyrkspira, tills man av en ren tillfällighet snubblar över människan och inser att man betett sig som ett präktigt fån.

Tio år efter vårt första, katastrofala möte stötte jag på dem igen. Tio år äldre, betydligt mer avslappnad i min inställning till blasfemiska texter och med humor och språkbruk värdig en flåbuse, var det ett helt annat ljud i pipan. Eller högtalarna. Om någon sagt till min överspända nittonåring att Vreth skulle pryda min anteckningsbok tillsammans med orden haista vittu lagom till Askonsdagen 2013, så hade jag antagligen känt mig kränkt på riktigt. Idag får jag mest lust att själv jaga mina medkristna när jag hör Jaktens Tid, bara för att den är så förbaskat medryckande. Jag gissar att en och annan kristen tycker det är osmakligt, barnsligt eller – min favorit – andligt nedbrytande att lyssna på hobbyhednisk humppa, men då har de tragikomiskt nog gått i samma fälla som sin nemesis: norsk black metal av andra vågen.

Ju mer jag tänker på saken, desto rimligare vore det att tvinga ihop fanatikerna på båda sidor för ett par veckors ekumenisk workshop. Några likörskvättar i kaffet och mina hemgjorda sockerkringlor till dopp skulle göra dem gott. Michael Kiske och Abbath Doom Occulta först ut, kanske? Jag har inga problem att föreställa mig er två i armkrok, svängandes era lurviga till Mordminnen på ett sent kafferep i månskenet. Glöm bara inte att ge mig credit om det genomförs framgångsrikt. Jaja, Trollhorn också… För all del.

Kitteldags i ödemarken?

I postande stund sitter jag och njuter av min återupptäckt av engelska Venom, men just det ämnet får jag avhandla vid något senare tillfälle, för nu ska vi hålla oss på svensk och finsk mark.Två metalband har lyckats med konststycket att göra mig upprörd på riktigt. Inte sådär lagom trevligt och indignerat, nej, här talar vi om rent äckel. Vintesorg var först ut - grattis! - när en artonårig "Gollum" på jakt efter metalband, snubblade över dem via den urtida sökmotorn Altavista (paus för nostalgiska känslor hos 80-talisterna) och undrade hur fan man kunde ha ett sådant namn på ett metalband.

Skellefteåduon Vintersorg hade, visade det sig, en hemsida där alla sångtexter kunde insupas när man nu inte hade tillgång till musiken - det här var före Youtubes och nedladdningens tid - och jag blev omedelbart upprörd över rader som "hillebard och slipat stål, dränkta i det tunna kristemannablod" (Hednaorden, Hedniskhjärtad, 1998) och "lavinen är själva offerprästen och drivornas stängsel dess altarhärd" (Svältvinter, Ödemarkens Son, 1999). 

Sådana texter hade jag aldrig läst förut, och jag skämtar inte när jag säger att jag mådde dåligt av dem! Men likt förbannat kunde jag inte låta bli att läsa dem... Om och om och om igen. Jag kopierade dem för att kunna läsa i lugn och ro eftersom det här var före bredbandets tid (ny nostalgipaus för de som minns ljudet av modemuppkopplingen efter klockan sex och den där kvarten man fick sitta innan det blev för dyrt).

Så jag låg på min säng och läste tills jag började tycka om dem. Inte alla, förstås, det var bortom all rimlig möjlighet, men Norrskensdrömmar var så vacker att jag till sist föll för det musikaliska också:

Därmed var mitt första tillskott från black metalscenen ett faktum och även om det fortfarande dröjde ett bra tag innan jag kunde höra Hednaorden utan att känna mig småsur, så är det helt och hållet tack vare det snabbare alstret För Kung Och Fosterland (Till Fjälls, 1998) som jag efter mycket om och men vågade släppa in den här kalabaliken i lurarna:

Till att börja med: för att kunna lyssna på Finntroll med långvarig behållning så måste man obevekligen har ett visst sinne för humor. Det hade inte jag hösten 2002 när min dåvarande kille dundrade på Rivfader (Midnattens Vidunder, 1999). Den hetsiga takten och brunstbrölet i inledningen var redan det illa nog och värre blev det när Katlas growl drog igång. Vintersorg, som jag lärt mig älska, framstod plötsligt som mysfarbrödernas riksförening bredvid detta helvetiska vansinne till olåt och när min flinande kille visade mig texterna så kände jag mig direkt kränkt.

Jag var nämligen kristen och hade redan haft tillräckliga problem med att acceptera Vintersorgs häradståg, så ni kan tänka er hur glad jag blev när trollen skar av prästen Aamunds öron i Bastuvisan (Midnattens Vidunder, 1999), eller för all del när en präst skulle tillagas på trollfest i Kitteldags (Jaktens Tid, 2001).

Faktum är att Finntroll aldrig kom i närheten av mina kristna, känsliga öron på allvar förrän 2011. Jo, det är sant! Tack vare en nyfunnen väns smak för trolltakter och vikingar, kombinerat med Youtube och en betydligt mer avslappnad inställning till kristendomskritik drog den bullriga sextetten, nu med den korta, flicksmala Vreth i frontlinjen, med dunder och brak in i min stilla tillvaro igen.

Det färska tvåmånadersalstret känns hetsigare och samtidigt mer kompakt än sin föregångare Niefvelvind (2010), men den där brassorkestern hade jag gärna sluppit och det hade nog trollen också. Mungigorna har inte fått sin rättmätiga plats alls, jag saknar det där knapriga skalet av elakhet som tidigare alltid funnits runt gruppens galopptakter. "Rivfadern" är lite för mätt och belåten och istället för en "Trollhammare" sveper snarare trollspön över folket, men visst har det sina ljusglimtar. De hade dock gärna fått vara fler - och elakare. Jag behöver band som kan göra mig upprörd, annars blir jag alldeles för bekväm av mig och hamnar man ute i ödemarken med en skock vintersvultna troll efter sig så behöver man springa och vråla - inte mysdränkas i brassorkestrar.