Finntroll - en kärlekshistoria

Tio sekunders duttande stråkar? Jaha. 

Småtriggande blåsdrillar? För all del.

Lite mer stråkar? Ska det inte hända något snart?!

En minut senare: Skärp dig nu, Erik! Vad sitter du och flinar åt?

Tjugo sekunder senare: Det här låter… olycksbådande.

Tjugotvå sekunder senare: DJÄVULSDYRKAN!? STÄNG AV!

Jag pratar om Svartberg, Midnattens Vidunder och mina nittonåriga örons första möte med Finntroll. Något överdjävligare än Katlas bröl i kombination med psykadeliska toner som påminde om oknyttsdans på stenhällar hade jag aldrig hört, och inte blev det bättre av att min dåvarande pojkvän insisterade på att jag skulle läsa texterna också.

Försök att ha lite medkänsla här. Jag var en överspänd nittonåring som under högtidliga former konverterat till katolicismen något halvår tidigare och hade tillräckliga samvetskval med Vintersorg och HBT-litteratur. Finntroll var en nivå blasfemi för mycket och någonstans var jag tvungen att dra gränsen.  Om inte en viss Mattias Marklund från Vintersorg skrivit en så rar försäkran om att de inte var djävulsdyrkare till mig några månader tidigare hade gränsen aldrig skjutits fram överhuvudtaget, så jag har nog till viss del honom att tacka för min stegvis ökade tolerans.

Men Finntroll var en annan sak. Vintersorg hade inga texter om präster som skulle slaktas eller hetsjakt på kristna, och ingen humppatakt heller. Jag visste inte vart jag skulle göra av mig själv och hade inte utvecklat tillräckligt mycket humor och självdistans för att kunna skaka av mig obehaget – än mindre skratta åt det. Den gången blev jag så illa till mods av Rivfader att jag hade problem med ordet riva flera dagar efteråt. Jag såg bara en köttfrossande varelse med skinnslamsor mellan klorna framför mig och underjordiska förbannelser som slungades ur högtalarna. Jag är säker på att Katla skulle ha känt sig stolt över den effekten om han vetat.

Ibland tänker jag att det påminner om någon hastig bekantskap man gjort och avskytt inom två minuter för att sedan tacksamt slippa undan. Så går man där med sina dåliga minnen av idioten under flera års tid och hinner bygga upp fördomar i höjd med en kyrkspira, tills man av en ren tillfällighet snubblar över människan och inser att man betett sig som ett präktigt fån.

Tio år efter vårt första, katastrofala möte stötte jag på dem igen. Tio år äldre, betydligt mer avslappnad i min inställning till blasfemiska texter och med humor och språkbruk värdig en flåbuse, var det ett helt annat ljud i pipan. Eller högtalarna. Om någon sagt till min överspända nittonåring att Vreth skulle pryda min anteckningsbok tillsammans med orden haista vittu lagom till Askonsdagen 2013, så hade jag antagligen känt mig kränkt på riktigt. Idag får jag mest lust att själv jaga mina medkristna när jag hör Jaktens Tid, bara för att den är så förbaskat medryckande. Jag gissar att en och annan kristen tycker det är osmakligt, barnsligt eller – min favorit – andligt nedbrytande att lyssna på hobbyhednisk humppa, men då har de tragikomiskt nog gått i samma fälla som sin nemesis: norsk black metal av andra vågen.

Ju mer jag tänker på saken, desto rimligare vore det att tvinga ihop fanatikerna på båda sidor för ett par veckors ekumenisk workshop. Några likörskvättar i kaffet och mina hemgjorda sockerkringlor till dopp skulle göra dem gott. Michael Kiske och Abbath Doom Occulta först ut, kanske? Jag har inga problem att föreställa mig er två i armkrok, svängandes era lurviga till Mordminnen på ett sent kafferep i månskenet. Glöm bara inte att ge mig credit om det genomförs framgångsrikt. Jaja, Trollhorn också… För all del.