fredag 2 augusti 2013

Fredagsfika: Uriah Heep


Varför det är just Earl Grey-te och chokladboll som passar bäst till Easy Livin' (2007) har jag ingen aning om, men nu är det så och det serveras på en vackert broderad duk. Det här är egentligen inte en skiva som är helt ny för tillfället, men med tanke på att jag hörde Uriah Heep för första gången i slutet av maj i år, så torde den passera som mycket lämplig kandidat för en fredagsfika. 

Det första som slår mig när inledande Gypsy drar igång, är egentligen samma som första gången: det här låter som något min moster hade kunnat spela in på ett av de där blandbanden hon gjorde åt mig. Gjorde hon det? Orgeln ger omgående kyrkstämning och sedan kommer det där... slamret. Inte ett sådant där helvetiskt störande slammer, nej då. Det är bara ljuvligt olycksbådande och i kombination med aah-kören är det som en ovanligt trivsam domedagsstämning. Fråga inte varför, den här skivan är överlag svår att sätta ord på. 

Sedan kommer vi till ett mysterium jag lär grubbla över ett tag: Hur kommer det sig att en låt på åtta och en halv minut kan kännas för kort? Lös det om ni kan. The Golden Palace är en låt med ett ganska högstämt intro som tilltalar min violintarm och efter ganska exakt 2,50 smygande minuter får jag någon form av religiös uppenbarelse. Det är så mjukt, sprött som ett knäckflarn och det gör nästan ont när en flöjt kommer in och går vidare, lyfter upp, upp, upp tills allt samlas ihop igen och mattas ner... Det kan väl inte ta slut nu?!

Nej, det gör det givetvis inte. Sweet Pretender tar vid, en bra bit från andra spåret och för snarast tankarna till dans. Den socialt obekväma sidan av mig tycker att det är lite för käckt, men gissar att det säger mer om mig än den studsiga låten. 

Question är det marigt att gå in på, med tanke på att den fick mig att börja gråta första gången jag hörde den - och jag gråter väldigt sällan. Den har en uppbyggnad som av någon anledning slår an en extremt sentimental sträng hos mig. Akustisk gitarr, pianoslingor och den där keyboardmattan... Det är första låten jag hörde med Uriah Heep, och jag var inte direkt beredd på vilken effekt den skulle ha. Turligt nog för stämningen spär inte Wizard på mitt lilla sentimentala sammanbrott, utan har ett trivsamt lunk och går sedan över i Circle Of Hands, som är rakt igenom oemotståndlig, även om den bråkar en hel del med mitt sinne för ordning. 

Liksom under andra spåret, löper Easy Livin' risk att bli lite för äppelkindad för min smak, men det blir faktiskt aldrig fånigt. Däremot får den mig att omedelbart börja vicka på både tår och höfter. Ingen låt för stillasittande, iallafall inte för mig. Kören ger mig nostalgikänslor av något slag, men varifrån har jag inte en aning. Look At Yourself är svår att beskriva som något annat än stökig, det är så många olika ljud att min tämligen splittrade skalle inte klarar av att fokusera tillräckligt bra för att få någon ordentlig uppfattning. Jo, det är lite som att betrakta mig själv... det blir jobbigt efter en stund.

Stealin' är liksom spåret innan en liveversion med en något smygande orgel och en o-kör som får mig att le, medan Sweet Sugar har i största allmänhet jävligt snygg gitarr med ett oemotståndligt solo, medan min kära sambo sammanfattar det såhär när han passerar förbi: "Det här är gubbrock!"

De första sekunderna på Against All Odds låter otroligt fåniga, men vilket ljuvligt stök det går över i! Om någon har dansat framgångsrikt till den här, så upplys mig hur ni gjorde. Mitt i låten börjar det dessutom åska ute - det är nästan passande. Aah-partierna i sången har jag inga ord för än, men hade jag några så vore de antagligen superlativ. Dream On är en mjukt plockande ballad som fastnar något på grund av de disharmoniska stämmorna, men lämnar inget omedelbart avtryck.

Feels Like har ett något avvaktande intro för att sedan nå lite för nära käckhetsgränsen och så tona ner sig igen. Det är inte för tjatigt eller bekvämt, inte ointressant, bara alldeles för många intryck i en och samma låt för att min skalle ska lyckas reda ut dem. Jag brukar få samma känsla av filmer jag ser för första gången, med många nyckelkaraktärer: jag behöver se dem fem-tio gånger till innan jag begriper saker och ting. 

Sista spåret, Devils Daughter, är stökig och gungig nog för att jag ska börja digga med kroppen omgående, men vad är det som händer knappt två minuter in? Tempobyten förvirrar mig alltid och att försöka få ihop kaskaderna av toner från keyboard och gitarr hade varit omöjligt utan basen att luta sig mot. Kandiderar de till en hemlig tävling i att skriva det officiella ADHD-soundtracket? 

Om jorden hinner gå under innan jag fått bättre grepp om den här tekoppen så kommer jag att bli ytterst missnöjd. Påfyllning, tack. Jag är ju nykär. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar