Fredagsfika: U.D.O

När jag säger att Udo Dirkschneider låter som en förstoppad gnällpipa, är det inte en förolämpning från min sida, utan ett vänligt konstaterande. Jag har vikarierat inom äldreomsorgen i tio års tid, så tro mig, jag vet vad jag talar om. Fredagsfikor i den här grottan ska handla om intryck, närmare bestämt så färska som möjligt och till Holy (1999) passar kaffe och schackrutor utmärkt.

Udos profetiska stämma i öppningsspåret Holy låter allt annat än hotfull, inte minst med tanke på att gitarren är så klen att den gränsar till anonym. Solot är lika vackert flätat som en gammaldags vetelängd till en i övrigt ganska trist kopp kaffe. Därför är det väldigt trevligt att Raiders Of Beyond har ett mer skruvat tempo med mycket teknik, lite känsla och en olyckskorp med klorna i ett stadigt grepp runt Udos stämband.

Den lågmälda manskören i Shout It Out är en vacker kontrast mot Udos nästan disharmoniska röst. Det är stadigt som en katolsk högmässa innan ett antal Oompa Loompiska utrop gör en brygga till... ett parti från En natt i Moskva?! Jag sjöng den i skolkören på mellanstadiet, men så oväntat bra den passar här. 

Medan Recall The Sin passerar tämligen obemärkt får Thunder In The Tower mig att undra om tyskarna hyrt in en pårökt manskör. Jag får inte riktigt grepp om den, det är så många olika skilda röstinslag att det påminner om en tecknad film och till sist är jag avgjort irriterad.

Back Off passerar smärtgränsen för hur länge jag står ut med Udos röst i ett svep och även om det är snabbt känns det inte särskilt livfullt, snarare malande. Här någonstans börjar jag inse mina öron ska avnjuta U.D.O i något mindre portioner. Friends Will Be Friends är visserligen snäppet mer melodisk, men bara glimtvis. Så fort det kommer sångpartier börjar jag tänka på laxoberaldroppar. Det är nästan så att jag skäms över mig själv som får sådana associationer till herr Dirkschneider. 

Men State Run Operation - vilken naggande god inledning och körinslagen ska vi bara inte tala om! Jag älskar kontraster och kören är späd som sommargrönsaker. Måste höras, jag kan helt enkelt inte göra någon bra beskrivning, mer än att det är den självklara favoriten såhär långt.

Danger. Vad påminner det här introt om? Ja! The Green Manilishi (with the Two-Pronged Crown), förstås! I övrigt är talpartiet överflödigt eftersom karln redan profeterar mer än sjunger.

Så kommer Ride The Storm som är bekväm, för bekväm. En soffa man kanske inte har så roligt i, men är för lat för att resa sig ur. Solot kan dock generera ett och annat fotstamp.

Jag har redan dansat boogie woogie till Ghost, så varför inte U.D.O? Cut Me Out är så oväntad att jag börjar skratta för mig själv. Lidandet är över, förlösningen sköljer över oss och vi har hämtat andan, så nu ska här skakas loss. O-körinslag? Är vi på romantisk båttur med privat gitarrknäppare i månskenet, eller flamencofest inpå småtimmarna?

Svajigt, men charmigt. Klart att Holy gör sig förtjänt av schackrutor.