Fredagsfika: Doro

En av alla skivor i sambons samling som jag inte tagit mig tid för, är Doros Calling The Wild (2000), och trots att Fräulein Pesch är från mitt älskade Tyskland, så blir det franskt bakverk till kaffet. Den här skivan hör jag garanterat för första gången och trist nog hinner jag bli lite besviken redan i inledande Kiss Me Like A Cobra. Ljudet är lite för matt och och Doros röst känns tunn. 

Dedication börjar bättre och ger intrycket att Doro funkar bäst på lägre toner, för sången är starkare. Annars är det en rätt tjatig rocklåt och jag gissar att det är min smak för lite tyngre och mer melankoliska toner som ställer till det. Samma sak med Burn It Up. Takten är skön, men helheten känns ändå trist.

Ballader råder det ingen brist på. Give Me A Reason börjar fint och gitarrplockandet passar Doros röst precis så bra att det inte blir för sockersött. Högstadiedisco, here I come, för även om skivan är inspelad ett antal år efter min högstadietid, så låter det precis som något jag kunde gått runt i kramdans till. 

Who You Love, som är otroligt lätt och mjuk, tar aldrig någon fart, men det är troligen inte meningen heller. Jag kan inte avgöra om den verkligen är så ultraklen som den känns, eller om det bara är volymen som behöver höjas. Vackra Scarred försvinner i mängden av smäktande känsloregister, vilket irriterar mig, för den är fin, men som tredje ballad på raken blir det för mycket och det avslutande riffet är bara meningslöst.

Jag är redo att ta en tupplur när Ich Will Alles väcker liv i mina slöa hörselgångar. Lite stök, mer tempo och punkvibbar på tyska är precis vad som behövs för att jag inte ska somna. White Wedding har en pianoslinga som för tankarna till EBM, men Doro är ju trots allt tyska, så jag är inte särskilt förvånad. Sången är mörkare och sexigare här, vilket EBM-scenen kunde lära en del av.  

I Wanna Live diggar jag med fötterna, men när den är slut kan jag inte påminna mig hur den gick. Love Me Forever är en duett med Lemmy Kilmister som bara låter trist, även om gitarrsolot signerat Bob Kulick är riktigt vackert. Fuel har ett skönt tempo, gitarren känns något mattare, men det är inte i min smak. 

Så får jag plötsligt lite Brokeback Mountain-flashbacks. Constant Danger's akustiska gitarr påminner mig om slutscenen i ovan nämnda film och den där lågmälda, hopplösa sorgen som Ennis Del Mar inte har några ord för. 

Vemodet går över i en småsövande, men väldigt vacker tryckarballad. Black Rose påminner mig om Nazareths Love Hurts och är ett av skivans finaste spår. Problemet är att balladerna är så många att de smälter ihop, så jag blir direkt lättad när Now Or Never rumsterar om en smula. Tyvärr känns den inte det minsta tung och blir dessutom tjatig efter ett par minuter, så när avslutande Danke kommer är jag lika rastlös som under mattelektionerna i gymnasiet.

Calling The Wild (2000) är ungefär lika vild som en promenad i klosterträdgården. På senvintern. Det mesta ser likadant ut och stillheten är på gränsen till bedövande. Jag tar gärna en påtår, men i små doser och gärna från mer fartfyllda delar av Fräulein Peschs repertoar.