Livselixir IV: Pour Some Sugar On Me

Ibland undrar jag om jag verkligen vill hitta alla skivor jag lyckats tappa bort genom fyra flyttar. Några av dem vet jag att min lillebror förbarmade sig över. Andra skänkte jag till behövande vänner och nog för att jag unnade dem upplevelsen av Hatebreeder (Children Of Bodom), Reality (Zonata) och Ballads III (Axel Rudi Pell), men jag tänker ändå sörja mitt flyttrensningsinfall tills jag har råd att samla in mina vilsna får igen. En skiva jag dock inte känner något större behov av att få igen - jag tror att brorsan fick den - är Vault Def Leppard Greatest Hits (1980-1995), som ramlade över mig i ett svagt ögonblick i gymnasiet.

Varje gång jag hör något om/av Def Leppard så undrar jag hur det kom sig att jag, som fick allergiska reaktioner av för mycket käckhet redan i tioårsåldern, köpte en samlingsskiva med hårdrock som lätt kunnat klå ett mindre väckelsemöte i Baptistkyrkan i lyckostamp. Det är nätt och jämnt att jag kan höra den här i berusat tillstånd utan att få något oroligt i blicken, och just därför behöver jag antagligen höra den i nyktert dagsljus. För mycket käckhet eller kristenhet i metal är uppenbarligen min kryptonit, men det som inte dödar, det härdar: