Ett av mina finaste hårdrocksminnen
är från hösten 2001, när jag praktiserade på S:t Eriks katolska skola i
Stockholm. I två veckor bodde jag hos ett tiotal åldrade nunnor, Skolsystrarna
de Notre Dame, efter att ha träffat en av systrarna under sommaren och råkat
nämna att jag funderade på att bli lärare. Förutom att det var en riktigt
rolig praktik – och ett under av lugn i korridorerna! – så fick jag lära känna
Stockholm via en systers SL-kort och en karta, sjunga psaltarpsalmerna på ett
helt nytt sätt, följa med på en konsert i katolska domkyrkan och en
filosofiföreläsning med pater Rainer Carlz: ”allt som är, i den mån det är, är
gott!” Kort sagt: jag hade riktigt roligt.
På den tiden fanns inte
mp3-spelaren, så i min ryggsäck skramlade en freestyle och ett antal kassetter.
Eleverna, som var ytterligt lättsamma att prata med, hittade snart ett
tillfälle att fråga mig vad jag lyssnade på för musik, och min chock blev STOR
när jag upptäckte att ingen, verkligen INGEN av dessa trevliga ungdomar mellan
tolv och femton lyssnade på metal! De bodde ju för Guds skull i Stockholm! De
kunde gå på konserter och få tag på skivor några ynka T-stationer bort, medan
min största källa till musikglädje låg i ett undanskymt hörn inne på Åhlénshuset
i Vetlanda, placerad som om det inte var meningen att den skulle hittas! Här
behövdes en insats.
Min handledare, syster Inga,
föreslog att jag skulle ta en liten stund på hennes musiklektion med sexorna
och berätta om min musik. Vem sumpar en sådan chans? Utrustad med några
omsorgsfullt utvalda stycken med HammerFall, Sonata Arctica, Edguy, Helloween,
Gamma Ray, Nightwish och Vintersorg höll jag sedan min lektion inför sexor som antagligen
inte hängde med särskilt bra – jag var och är fortfarande en urusel pedagog när
det kommer till barn – men ryktet om ”hårdrockslektionen” spred sig snabbt som
tanken till andra klasser. Ett av de stycken jag spelade var det här:
Sjuans klassföreståndare Dante,
en mycket proper herre med strikt kostym och en suverän förmåga att se sina
elever, bjöd in mig att ”hålla rocklektion”, eftersom sjuorna tjatade så
förfärligt. Förstår ni hur stolt jag kände mig? Jag, en inte ens
färdigkonverterad gymnasiepraktikant, fick ta en hel lektion i anspråk för att
sprida hårdrockens evangelium bland trettonåringar i en katolsk skola! Inte en fråga om djävulsdyrkande,
opassande texter eller blasfemi ställdes från en lärarkår bestående av nunnor
på sextio plus och überkatolska lärare från Japan och England. De släppte bara
lös mig och litade fullkomligt på att jag visste vad jag gjorde.
Lektionen bestod i att jag först
frågade mina disciplar vad de tänkte på när de hörde ordet ”hårdrock”. Tyvärr
minns jag inte vad de svarade, men kunskaperna var, även från mitt ytterst
spretiga perspektiv, direkt sorgliga. Tilläggas ska att jag inte skrattade en
enda gång åt alla försök att få mig att uppskatta den horribla hip-hop som
florerade bland de vilsna fåren, då jag på goda grunder misstänkte att det inte
skulle bli särskilt populärt.
Jag spelade lite olika stycken –
jag hade kassettband att spola, notera det – och precis som jag trott var det
balladerna som gällde för tjejerna och killarna var mer intresserade av… att
jag var en tjej som lyssnade på killmusik. Men det kunde jag gärna förlåta dem,
i synnerhet som en och annan kom smygande efter lektionen och ville att jag
skulle skriva upp ”några som var bra” åt dem. Det här stycket var populärt bland tjejerna:
Ett tredje tillfälle fick jag,
men jag är inte säker på om det var åttor eller nior, och jag har för mig att
det var rektorn – en figur så korrekt att jag inte visste om jag skulle vara
rädd för honom eller skratta åt honom – som var med då. Jag fick lite kortare
tid, men vad spelade det för roll? Det som var trist var att eleverna inte var
lika lättpratade som i de yngre årskurserna. Nu vet jag inte om det berodde på
tonårsattityd eller rektorns närvaro, men de var avgjort mer svårflirtade än
övriga disciplar.
Det här är ett minne jag vårdar ömt, eftersom det är så osannolikt att det kommer ske igen. Jag fick dela med
mig av min favoritmusik inför storögda barn och tonåringar och trevliga vuxna,
vilket troligen var första gången någonsin, i synnerhet i en skolmiljö. Nunnor, övriga lärare och elever
var genuint intresserade och respektfulla. Frågorna ställdes utan löje från de
vuxna och utan elakhet från ungarna och när jag satt på tåget hem till Småland
så tänkte jag på hur mitt hårdrocksintresse brukade bemötas i vanliga fall.
Bortsett från några få allierade jag hittat på ensemblelektionerna, var jag
föremål för konstant kritik, gliringar och ifrågasättanden så fort min
musiksmak kom på tal utanför familjen.
Den där praktiken fick mig att
inse mina egna fördomar gentemot äldre katoliker från mer konservativa länder,
och att det inte alls är nödvändigt att ställa sig i mental stridsposition så
fort någon undrar över varför jag lyssnar på metal. Dessutom är det ett
fantastiskt roligt trumfkort att dra fram i samtal med katoliker som är
fientligt inställda mot metal – och mot hårdrockare som tror att de är lite
härligt provokativa när de frågar om jag gillar The Number Of The Beast.
Det är då jag ler vänt och säger
att den är överskattad jämfört med Afraid
To Shoot Strangers och att helvetet förtjänar ett bättre soundtrack till
sina legioner om de ska hålla stridsandan uppe. Vad sägs om Venom och Bathory?
Jag har Enter The Eternal Fire i öronen i skrivande stund och om jag inte
vore tämligen säker på att det skulle ses som en förolämpning, så hade jag bett
Gud välsigna Quorthorn för detta bidrag till svensk kultur och mina öron.
Dei gratia,
Grottmänniskan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar