In Nomine Patris II

Ett av mina finaste hårdrocksminnen är från hösten 2001, när jag praktiserade på S:t Eriks katolska skola i Stockholm. I två veckor bodde jag hos ett tiotal åldrade nunnor, Skolsystrarna de Notre Dame, efter att ha träffat en av systrarna under sommaren och råkat nämna att jag funderade på att bli lärare. Förutom att det var en riktigt rolig praktik – och ett under av lugn i korridorerna! – så fick jag lära känna Stockholm via en systers SL-kort och en karta, sjunga psaltarpsalmerna på ett helt nytt sätt, följa med på en konsert i katolska domkyrkan och en filosofiföreläsning med pater Rainer Carlz: ”allt som är, i den mån det är, är gott!” Kort sagt: jag hade riktigt roligt.

På den tiden fanns inte mp3-spelaren, så i min ryggsäck skramlade en freestyle och ett antal kassetter. Eleverna, som var ytterligt lättsamma att prata med, hittade snart ett tillfälle att fråga mig vad jag lyssnade på för musik, och min chock blev STOR när jag upptäckte att ingen, verkligen INGEN av dessa trevliga ungdomar mellan tolv och femton lyssnade på metal! De bodde ju för Guds skull i Stockholm! De kunde gå på konserter och få tag på skivor några ynka T-stationer bort, medan min största källa till musikglädje låg i ett undanskymt hörn inne på Åhlénshuset i Vetlanda, placerad som om det inte var meningen att den skulle hittas! Här behövdes en insats.

Min handledare, syster Inga, föreslog att jag skulle ta en liten stund på hennes musiklektion med sexorna och berätta om min musik. Vem sumpar en sådan chans? Utrustad med några omsorgsfullt utvalda stycken med HammerFall, Sonata Arctica, Edguy, Helloween, Gamma Ray, Nightwish och Vintersorg höll jag sedan min lektion inför sexor som antagligen inte hängde med särskilt bra – jag var och är fortfarande en urusel pedagog när det kommer till barn – men ryktet om ”hårdrockslektionen” spred sig snabbt som tanken till andra klasser. Ett av de stycken jag spelade var det här:

Sjuans klassföreståndare Dante, en mycket proper herre med strikt kostym och en suverän förmåga att se sina elever, bjöd in mig att ”hålla rocklektion”, eftersom sjuorna tjatade så förfärligt. Förstår ni hur stolt jag kände mig? Jag, en inte ens färdigkonverterad gymnasiepraktikant, fick ta en hel lektion i anspråk för att sprida hårdrockens evangelium bland trettonåringar i en katolsk skola! Inte en fråga om djävulsdyrkande, opassande texter eller blasfemi ställdes från en lärarkår bestående av nunnor på sextio plus och überkatolska lärare från Japan och England. De släppte bara lös mig och litade fullkomligt på att jag visste vad jag gjorde.

Lektionen bestod i att jag först frågade mina disciplar vad de tänkte på när de hörde ordet ”hårdrock”. Tyvärr minns jag inte vad de svarade, men kunskaperna var, även från mitt ytterst spretiga perspektiv, direkt sorgliga. Tilläggas ska att jag inte skrattade en enda gång åt alla försök att få mig att uppskatta den horribla hip-hop som florerade bland de vilsna fåren, då jag på goda grunder misstänkte att det inte skulle bli särskilt populärt.

Jag spelade lite olika stycken – jag hade kassettband att spola, notera det – och precis som jag trott var det balladerna som gällde för tjejerna och killarna var mer intresserade av… att jag var en tjej som lyssnade på killmusik. Men det kunde jag gärna förlåta dem, i synnerhet som en och annan kom smygande efter lektionen och ville att jag skulle skriva upp ”några som var bra” åt dem. Det här stycket var populärt bland tjejerna:

Ett tredje tillfälle fick jag, men jag är inte säker på om det var åttor eller nior, och jag har för mig att det var rektorn – en figur så korrekt att jag inte visste om jag skulle vara rädd för honom eller skratta åt honom – som var med då. Jag fick lite kortare tid, men vad spelade det för roll? Det som var trist var att eleverna inte var lika lättpratade som i de yngre årskurserna. Nu vet jag inte om det berodde på tonårsattityd eller rektorns närvaro, men de var avgjort mer svårflirtade än övriga disciplar.

Det här är ett minne jag vårdar ömt, eftersom det är så osannolikt att det kommer ske igen. Jag fick dela med mig av min favoritmusik inför storögda barn och tonåringar och trevliga vuxna, vilket troligen var första gången någonsin, i synnerhet i en skolmiljö. Nunnor, övriga lärare och elever var genuint intresserade och respektfulla. Frågorna ställdes utan löje från de vuxna och utan elakhet från ungarna och när jag satt på tåget hem till Småland så tänkte jag på hur mitt hårdrocksintresse brukade bemötas i vanliga fall. Bortsett från några få allierade jag hittat på ensemblelektionerna, var jag föremål för konstant kritik, gliringar och ifrågasättanden så fort min musiksmak kom på tal utanför familjen.

Den där praktiken fick mig att inse mina egna fördomar gentemot äldre katoliker från mer konservativa länder, och att det inte alls är nödvändigt att ställa sig i mental stridsposition så fort någon undrar över varför jag lyssnar på metal. Dessutom är det ett fantastiskt roligt trumfkort att dra fram i samtal med katoliker som är fientligt inställda mot metal – och mot hårdrockare som tror att de är lite härligt provokativa när de frågar om jag gillar The Number Of The Beast.

Det är då jag ler vänt och säger att den är överskattad jämfört med Afraid To Shoot Strangers och att helvetet förtjänar ett bättre soundtrack till sina legioner om de ska hålla stridsandan uppe. Vad sägs om Venom och Bathory? 

Jag har Enter The Eternal Fire i öronen i skrivande stund och om jag inte vore tämligen säker på att det skulle ses som en förolämpning, så hade jag bett Gud välsigna Quorthorn för detta bidrag till svensk kultur och mina öron.

Dei gratia,

Grottmänniskan

Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:

Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.

En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.

En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.