Vikingatåg: Turisas

Efter en månads förtöjning i Stockholm är det nu dags att lätta ankar och bege sig ut på haven igen. Färd i österled blir det, när vi lämnar Tyresöherrarna och skummar bort mot Hämeenlinna i finska Tavastland för att pröva sjödugligheten hos sjuttonåringen Turisas. Mellan de musikaliska långfärderna till Miklagård, Grekland och Holmgård har sju besättningsmän bytts ut, fyra fullängdare spelats in och enorma mängder blodröd krigsmålning runnit mellan däckplankorna på det lyckligaste skepp som någonsin lämnat en finsk hamn:

No Good Story Ever Starts With Drinking Tea (2013)

Nu när vi har fått oss ett smakprov på sinnesstämningen under sällskapets senaste album, kan det vara på sin plats att se hur tidigare färder har sett ut. Turisas resa började 1997 och efter tre demos släpptes så Battle Metal 2004, en studsig historia med fanfarer, fiolilej och texter så fantasilösa att de inte ens skulle kunna skrämma upp en nyevangelisk pastor nere i Småland. Av någon anledning finner jag det riktigt uppfriskande bland alla bistra miner och valkiga nävar.

Namnet Turisas kommer enligt god genresed från den nordiska mytologin. Thyrfing valde ett svärd, Turisas fastnade för sjöodjuret Iku-Turso, som tycks har mycket gemensamt med Kraken, men även kan avbildas som en fisk med en skog på ryggen. Turisas, eller Tursas, nämns flera gånger i det finska nationaleposet Kalevala:

"From the ocean rose a giant,

mighty Tursas, tall and hardy"

Liksom Thyrfing hyser Turisas en förkärlek för synt, men strupsången är det desto skralare med. Inte för att jag klagar. Turisas är mer epik, mindre skrål och de korsar genrer oftare än de går bärsärk, vilket gör dem oväntat roliga att lyssna på. Bandet räknar bland andra landsmännen i Amorphis som viktiga influenser, vilket hörs rätt väl, även om de senare har en allvarligare stämning över sig som lutar åt melankoli emellanåt - och det är inte en etikett jag vill sätta på Turisas. Klädsamt vemod möjligen, men det är på gränsen och Mathias "Warlord" Nygårds "kill them all" känns ungefär lika hotfullt som Rock 'N' Rolfs pirater. Med andra ord: sällan har livet till sjöss låtit så sorglöst och trivsamt:

Hunting Pirates (2011)

Det är inte bara genrer som får samsas hos Turisas. I singeln på Turisas 2013 (2013)  (ja, det ser fånigt ut med dubbelskrivningen, men ska man vara konsekvent med titelskrivandet så får man finna sig i det), nöjer sig inte finnarna med att låna lite från tidig medeltid. Nej, de drar iväg tolvhundra år från 800-tal till nutid och landar i ett ohyggligt deprimerande konferensrum där en slätkammad, kostymklädd Warlord stirrar med uppgiven blick mot en Ipad. Medan pekskärmsbläddrande pågår, glider Warlords tankar iväg till en byattack i full krigsmålning och Warlord själv i färd med att halshugga en bybo samt konferensbordet. 

Ten More Miles (2013)

Texten är löjlig, rödfärgen och svärdsvingandet skrattframkallande, men som jag älskar videon, för hur många gånger har jag inte fantiserat om att få göra något liknande... Hugga själlösa karbonkopiors Ipads och viktiga papper mitt itu och vråla rakt ut hur trött jag är på deras kostymer, hur tråkiga och intetsägande de är som människor och göra en Falling Down med tvåhandssvärd (eller åtminstone skrika högt). Turisas känga till affärsvärlden är under all rekvisita riktigt träffande. 

Asgård och Valhall är dock inga välbesökta platser när man far med Turisas, vikingatemat till trots. Finnarna tycks föredra Midgård, de levande människornas hemvist och den enda kamp på liv och död som jag har hört talas om utanför fantasivärlden, är den mot de kabelgnagande mössen i studion under inspelningen av Turisas (2013), (SRM #106). Kampen vanns genom att dörren hölls öppen, utan vare sig fällor eller bakhåll - så mycket för bärsärkagång och härskrin...

Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:

Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.

En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.

En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.

Finsk Kemi (i gränslandet)

Så var det dags för en baklängesvolt igen. Jag gillar historia, främst folkvandringstiden, men 1996 går också bra. 1996 i finska Kemi, närmare bestämt, en stad som blivit känd för tre saker: ishotellet Lumilinna, pappersindustrin och Sonata Arctica.

De två förstnämnda har jag inte haft så stor anledning att kolla in närmre, men det tredje tog både hörselorgan och hjärta med storm, när en kille på min musikkurs i gymnasiet hade med sig Ecliptica. Lektionen hade inte börjat, så mycket vet jag, och antagligen var det torsdag eftermiddag, för såvitt jag minns hade jag åtminstone en av mina musiklektioner på torsdagarna.

I min musiksamling finns ett Sonata Arctica B.C och ett Sonata Arctica A.D. Innan dessa dubbeltrampande fartdårar gjorde entré (TACK, Lars, var du än är!) så hade dock Hammerfall fått mig att åtminstone börja nosa lite på det där som jag då inte visste kallades power metal. Göterborgsbandet var måhända först, men det som finländarna bjöd på var något jag vid den tiden var tämligen obekant med: riktigt hög fart.

När Lars den där dagen satte på första spåret på Ecliptica och de första takterna av Blank File övergick i smattrande dubbelpedaler på tredje sekunden, så visste jag att jag var förlorad och att min Nirvanaperiod var över för gott. Hittills har jag haft rätt, för den enda som lyssnat aktivt på mina tre grungeskivor sedan dess är brorsan. Sanningen att säga har jag inte ens orkat göra mig omaket att föra över ens favoriten From The Muddy Banks Of The Wishkah till datorn... Man kan säga att finnarna blåste rent i ett antal hörn av min musikrepertoar den dagen:

Har ni försökt att förklara en riktigt stark och oväntad förälskelse någon gång? Berättat för en utomstående vad ni känt för en annan människa och känt det som om ni kunde ha exploderat på ort och ställe om ni inte fått basunera ut det nu, NU! Så var det tre sekunder in i Ecliptica och vidare. Tommy Portimos dubbelpedaler, den för mig chockerande höga rösten hos Tony Kakko, Jani Liimatainens flinka fingrar som helt nonchalant petade ner John Norum och Ace Frehley från sina piedestaler och de enorma keyboardmattorna som bredde ut sig mäktigare än ett skyfall... Det var det här jag hade väntat på utan att ha en aning om det.

Som så vid så många andra upptäckter gick jag baklänges även här. Jag hade nämligen inte hört vare sig Stratovarius eller Nightwish, namn som Helloween, Gamma Ray och Kamelot saknade ännu innebörd och om någon så hade vrålat högt om Rhapsody eller Edguy för mig, så hade jag inte haft den blekaste aning om vad saken gällt.

Sonata Arctica var inte först, och långt ifrån störst, men för mig var de det och det var inte utan stolthet jag noterade deras 10-årsjubileum 2006 och insåg att det var det band som hållit längst utan uppehåll i min samling. De som känner mig väl känner till kopplingen jag har till låten nedan (resten får njuta ändå):

Jag har sett dem live tre gånger sedan 2007, första gången i Stockholm, andra i Huskvarna 2008 (av alla småhålor!) och senast jag såg dem var i Göteborg 2009. Trist nog med tanke på mitt musikintresse, så kan jag känna mig ytterst obekväm i stora och nya sammanhang och som alla med hjärtat på rätta stället vet, kan det där tillfället man väntat och längtat så efter, blekna snabbare än en gothare med obegränsad tillgång på krita när man står där med sin dyrbara biljett omsorgsfullt nedstoppad i byxfickan och förväntningar i höjd med en mindre alptopp.

De har stadigt blivit mer och mer bekväma live, och hade vid senaste tillfället lämnat den mesta förlamningen på scen (jag syftar på den då till synes konstant stenade keyboardisten Henrik Klingenberg och golvstirrande basisten Marko Paasikoski, blyg som en viol). Sångaren och frontmannen Tony Kakko har sedan radikalt annorlunda albumet Unia 2007 antagit en för metalscenen mycket ovanlig scenstil - bland annat brukar han leda publiken i halvgymnastiska sångdueller i halvtid - och såväl nitar som läder och ilsket knutna nävar lyser med sin frånvaro till förmån för färgglada skjortor och joddlande röstlekar... Här nedan är ett klipp från Lowlands 2009 (kvaliteten kan jag dessvärre inte göra något åt) och många mil från debutens kulsprutesmatter:

Jag har för många minnen av Sonata Arctica för att de ska kunna sammanfattas på ett inlägg, så jag avslutar just detta med att be er notera trummisen Tommy Portimos leende. Jag har vid tillfällen hört folk påpeka att basisten nästan aldrig ler - de kan sluta gnälla, för som motpol har den här gruppen en batterist som så gott som ALLTID ler på scen.