Brorsor & syrror av metall: nationalitet är inget att yvas över

Det här är ett känsligt ämne i dessa tider och ligger dessutom farligt nära det område jag beslutat aldrig ska behandlas i den här bloggen, nämligen politik. (Metall i rubriken är för övrigt en medveten felstavning!) Så för att sammanfatta kärnan i det här inlägget: jag avskyr och föraktar nationalism i alla dess former. Nu när det är sagt kan eventuella Sverigedemokrater, Nationaldemokrater och brunskjortor som halkat in här antingen stanna kvar och känna sig kränkta, eller rycka på axlarna och klicka vidare. Jag hade från början tänkt mig det här inlägget på nationaldagen, men eftersom jag inte firar den (enda gemensamma jag har med Jehovas Vittnen!) så får det bli idag istället.

För lite sedan hade jag det stora nöjet att intervjua en musikskribent från SRM, som uttryckte sig ungefär såhär angående just nationalism: Man kan inte vara stolt över sitt ursprung, för det är inget man kunnat styra över. De orden hade lika gärna kunnat vara mina egna, för det är rejält stor skillnad på att tycka om den plats man kommer ifrån, och att vara stolt över att man råkade födas på en viss plats. Jag är själv uppvuxen i en småhåla där den som stack ut det minsta kunde räkna med att frysas ut och värre. När jag tänker på delar av min barn- och ungdomstid så är det inte med någon lokalpatriotisk stolthet, ej heller nationell stolthet. Små "trygga" orter är grogrunder för påhopp, ensamhet och utfrysning av den som är annorlunda, och det krävs inte mycket. Det kan, exempelvis, räcka med att berätta att man lyssnar på det här:

Jag tycker alltså inte om min uppväxtort och stoltheten är därmed obefintlig. Min svenska nationalitet är jag precis lika lite imponerad över, för jag behövde knappast göra något inträdesprov. Jag hamnade i en svensk livmoder och så är det med den saken.

Nåväl, det där med internationalism, då? Är jag en sådan där skön globetrotter som kallar sig världsmedborgare och har fler Facebookvänner från Australien och Nya Zeeland än Sverige? Knappast. Faktum är att jag är en ytterst stillasittande varelse, grottforskning undantaget, förstås. Jag som sitter här och knattrar ner metalkåserier är inte det minsta berest och dessutom livrädd för främmande mat, utrustad med obegripligt kasst lokalsinne och ja... Det är helt enkelt säkrast för alla om jag håller mig hemma.

Det fina med att vara hårdrockare är att världen, även om man mår illa vid tanken på resor, blir större. I min samling finns det svenska, finska, tyska, brittiska, nordamerikanska och italienska alster om vartannat, och när jag och sambon var på Manowar i Örebro i mars, träffade vi en italiensk och en finsk kille på bussen som, precis som vi, sett bandet kvällen innan i Karlstad. Finnen var sedvanligt tystlåten, men italienaren och jag hade en stunds konversation om de mer obegripliga delarna under Karlstadskonserten: folk som var för fulla för att kunna stå. Biljetterna kostade över 600 spänn och italienaren ställde sig mycket frågande till hur man kunde supa bort en sådan kväll. Fenomenet var uppenbarligen inte lika vanligt i Italien, ej heller Tyskland, enligt den beresta italienaren.

En Manowarkonsert, i synnerhet av den större sorten, innehåller ofrånkomligen flaggor från världens alla hörn och Brothers Of Metal, liksom Warriors Of The World United, är inget för den som sätter nationalitet högst på listan över vad som knyter människor samman.

En person som känner både mig och det tyska kynnet tämligen väl, nämnde vid ett tillfälle att jag antagligen skulle trivas bättre bland tyskar än svenskar och hen kan mycket väl ha en poäng. Vid sidan av Finland är det ju trots allt det land som har mest inflytande över min skivsamling, med namn som Avantasia, Blind Guardian, Edguy, Gamma Ray och Helloween bland pärlorna, och detta föranleder mig att citera allas vår älsklingsspelevink från Fulda, Tobias Sammet i SRM #33 2006:

"Om man tänker på Tysklands väpnade styrkor under andra världskriget, så var det efter ett tag svårt att förklara det där med att tyskarna bara ville leka. Därför kommer Edguy med blommor, glädje och erigerade penisar för att sprida vår heavy metal. Folk fattar kärleksbudskapet mycket bättre då."

Tobias Sammet har självklart rätt. Ibland undrar jag om en av anledningarna till varför just Tyskland har producerat så mycket bra metal, beror på att delar av deras historia är så eländig. Deras musikhistoria, särskilt på metalsidan, är så mycket vackrare, och därför klappar mitt hårdrockshjärta lite extra för Tyskland, arm i arm med Finland.

Helloween, som jag för övrigt först ryggade inför på grund av namnet, överspänd och religiös tonåring som jag var, är naturligtvis ett ypperligt exempel på det tyska sinnet för smäktande kärleksballader, så även om det inte har ett endaste dugg med nationalitet och dylika etiketter att göra, så får de avsluta detta inlägg med en omistlig ballad i facket för olycklig kärlek och saknad.