As we speak...
-a conscience leaves without a trace
a silent departure to a silent place
what do we know about the anger that starts to grow?
Deprimerande, inte sant? Den här låten fick min annars så metalälskande katt att klaga. Natural Born Chaos inköptes på Megahertz (R.I.P) någon gång under mitt andra år i Karlstad och var då något av det minst stämningshöjande som någonsin ljudit i min CD-spelare. Ett mord "från ingenstans", en nedbruten mor, samveten som kanske inte ens fanns där från början och allt framfört av Björn Strid, vars anklagande stämma inte lät minsta ljusstrimma nå raderna:
I turn away....fading out alone
Was a lifetime worth it all?
...fading out...fading out alone
As we speak we turn to stone
As a lifetime turns to stone...
En helt annan ensamhet än den Tobias Sammet och Tony Kakko bjöd på, utan ett spår av hopp och jag älskade det. Idag hör Soilwork till de band som fallit en smula i glömska hos mig, men As We Speak är en sådan där text som nästan omedelbart dyker upp i min stundtals mycket osorterade hjärna så fort jag hör någon använda ordet "tala". Svenska eller engelska spelar ingen roll. Alltmedan vi står här och snackar en massa skit om väder och vind, så går livet sönder för någon och vad gör vi? Jo, vi fortsätter hålla låda och hoppas att någon annan tycker det är värt att plocka upp spillrorna vi inte vill se.
Någon annan, bara inte vi. Livet går vidare. Eller hur?
För det är ju så jobbigt när folk envisas med att inte vara lyckade.
När de har mage att inte dölja sin olycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar