Från högtalarna till bokhyllan: Metallica

Metallica – terapi, droger och rock’n’roll

Mick Wall (2010)

Mitt första möte med Metallica stavas Reload och dryga högstadiekillar som skrattade ut mina stora idoler på den tiden: Europe. Resultatet? Metallica var fan inget för mig. The Memory Remains och The Unforgiven II var ettor på SVT:s Voxpop och i hemlighet gillade jag i alla fall den sistnämnda så pass att jag köpte singeln. Någon gång efter att Kiss gjort comeback sändes dessutom en konsert med Metallica på SVT, som jag spelade in på kassett och fortfarande har kvar i någon låda. Jag fastnade inte alls för den, såld på melodiös hårdrock som jag var och Metallica har alltid varit ett band jag mer eller mindre varit likgiltig inför.

Med mina 30 år och obefintliga kontakt med andra hårdrockare under tonåren i åtanke, kombinerat med det faktum att diverse osäkra pojkar i högstadiet älskade att trycka ner KISS och Europe med ena handen och lyfta Metallica med den andra, så är de gamla fansens skåpmat mitt smörgåsbord. Jag kände inte till Cliff Burtons existens förrän jag var över tjugo och ironiskt nog får jag känslan av att han, om någon, inte skulle ha varit särskilt förvånad över det. Så, nu när ni har min ingång till Metallica klar för er, kanske det blir lite lättare att förstå hur pass nytt det här är för mig.

Walls bok börjar, knappast förvånande, med olyckan i Dörarp vilket är sorgligt så det räcker till, vad man än tycker om Metallicas musik och dess medlemmar. Man ska helt enkelt inte dö i sömnen som tjugofyraåring på en jävla väg i Smålands granskogsmörker, oavsett om man heter Cliff Burton eller något annat. Det blir svårt att läsa om gruppens första tid, just för att man någonstans bara väntar på att få det där fasansfulla överstökat. Googlar du bilder på Dörarp, så är de fyra första på Cliffs minnessten, vilket får uttrycket ”sätta orten på kartan” att kännas som en gallfrukt.

Jag hade någonstans hoppats på att den delen av boken skulle passera relativt smärtfritt i och med att jag känner till historien, bara var tre år när det hände och aldrig har tillhört de dedikerade fansen, men så blir det inte. Jag får samma känsla som när jag läste Peter Pohls Jag saknar dig, jag saknar dig! där huvudpersonen ser sin tvillingsyster dö i en fullkomligt onödig och meningslös olycka och tillvaron slits sönder så att alla ord om tröst blir för små. Den ende som tycks gråta öppet är Kirk, medan en spritindränkt James får spel på natten och skrikande springer runt och ropar efter Cliff.

Som alltid, när det gäller biografier av den ena eller andra sorten, så kommer det finnas saker och ting som inte granskas lika ingående som annat och det får man ta. Jag skulle dock tro att Walls 475 sidor ”nådiga lunta” är mer än nog för oss som inte tillhör hardcorefansen, även om det säkert finns en och annan som inte håller med. (Hej, Christoffer ”jag är så blasé att jorden stannar i sin bana” Röstlund Jonsson!)

                             

För mig som aldrig haft något direkt intresse för Metallica är det här, trots den löjeväckande titeln, en mycket givande bok, vilket kanske säger något om målgruppen och jag skulle tro att den kan vara ett utmärkt sätt att ge ex. hårdrocksfrälsta tonårskillar som inte läser böcker en orsak att bli lite mer litterära. (Jadå, jag har allt några gamla rester kvar i mig från tiden på lärarprogrammet.) Som läsare får du den klassiska genomgången av medlemmarnas olika bakgrunder, tidiga bandkonstellationer och familjerelationer som i Metallicas fall är tämligen spretiga med Hetfields rigoröst religiösa uppväxt, Ulrichs rikemansbarnstillvaro och de uppenbart trasiga bakgrunderna som såväl Mustaine som Hammett dras med – och hanterar på helt olika sätt.

Sett i det ljuset blir bilden av Burtons enorma betydelse så mycket mer begriplig. Om man nu ska dra några slutsatser från Walls bild av gruppen, så tycks Burtons närvaro ha varit absolut nödvändig på ett rent socialt plan eftersom han hade en grundtrygghet med sig hemifrån, i kombination med en rejäl portion empati och självständighet att luta sig tillbaka mot. Wall beskriver det som att Burton hade självförtroende som räckte för de andra och förlusten av honom gick ut över efterträdaren Newsted, som jag inte känner annat än den djupaste sympati för. Jag är också fullkomligt medveten om den ikonstatus Burton har och kanhända var han så pass genomgod som Wall framställer honom, med ivrig hjälp från andra, men fanns det inte något som helst fel med basisten på något enda plan, förutom lite haschrökning?

Boken får mig att känna sorg över ”machomännens” historiska oförmåga att hantera känslor utan hjälp av kvinnor, över hur Newsted behandlades som någon slags praktikant i 15 år och hur deras väg bort från thrashen mest framstår som ett frieri till en bred publik, istället för ett verkligt behov av förändring som växt fram inom gruppen. Men, men… Det är en biografi vi har att göra med och det är en genre som i sig är något av en slaskhink för känsloutbrott och anklagelser åt alla håll och kanter.

                             

Vi får följa bandet hela vägen fram till Death Magnetic, Some Kind Of Monster, Jason Newsteds avhopp och Robert Trujillo på hans plats. Klädsamt nog får Newsted ändå någon form av erkännande från – föga förvånande – Kirk Hammett, som menar att det inte hade behövt sluta med ett avhopp, men vad Hetfield och Ulrich tycker får vi, talande nog, inte veta…