Grottinnehavaren: "Självklart! Hur skulle världen annars se ut?"
Jag kan inte för mitt liv begripa människor som finner det nödvändigt att klanka ner på ballader. Visst, går man på hårdrockskonsert så är det en fördel om stämningen inte går ner på näsduksnivå längre än en kvart, men om man kallar sig själv hårdrockare, har tonårsångesten bakom sig och fortfarande tycker att ballader är löjliga, då är man i stort behov av terapi. Känn dock ingen oro, de legitimerade terapeuterna är många:
1. Queen "Who Wants To Live Forever
Blir du inte det allra minsta berörd av den här så har du ett hjärta av granit. Denna spelades under Queens sista turné 1986 och själv hittade jag den via stadsbibliotekets musikavdelning runt tio år senare. Ett skamfilat exemplar av gruppens sista album Made In Heaven (1995), fanns inflikat som ett av mycket få album under bokstaven Q, och det var så jag fick en mer permanent "kontakt" med britterna. Jag hade förstås hört We Are The Champions förut, men jämte Too Much Love Will Kill You är det här en av de där balladerna, alla kategorier, som jag vill hävda är absolut omistlig. Jag är inte typen som har lätt för att bli gråtfärdig, snarare tvärtom, men allt är så perfekt avvägt att det känns som om Brian May och Freddie Mercury hade som mål att lämna lyssnaren med hjärtat halvvägs utanför kroppen efter varje lyssning. Inte blir det bättre av att jag i skrivande stund hör regnet strila utifrån balkongen. Jodå, jag har tårar bakom ögonlocken och när Freddy höjer sin näve vid "...and we can love forever" gråter jag på riktigt.
2. Highland Glory "This Promise I Swear"
Norrmännen har uppenbarligen mer att komma med än corpsepaint och lusekoftor, här i form av ett Skottlandsfrälst power metalband som framför förtrollningar, korsande stigar och ovissa öden som om det inte fanns någon morgondag. Visst, småskratta åt temat och omslaget, men ni tröttnat på att vara blasé och ironiska så får ni gärna göra mig sällskap med höjda tändare, försöka minnas stämningen från Braveheart och inse att kärlekstemat aldrig kommer ha något bäst före-datum.
3. Insania "Angels In The Sky"
En av alla upptäckter jag gjorde på gymnasiet (TACK igen, Daniel!), här tyvärr i klassiskt dålig Youtubekvalitet, men det kan inte Insania lastas för. Jag spelade den här på repeat tills skivan började hacka, och i texthäftet fanns följande rader under titeln: This song is dedicated to our angel: Johanna Carlsson. We will never forget you, R.I.P. Jag vill minnas att blev riktigt upprörd om någon kom och störde med mig den allra minsta gladlynthet när jag lyssnade på den här i gymnasiet. Det var som att störa en vacker och plågsam begravning. Jag får inte samma rysningar såhär elva år senare, men det är inte långt ifrån.
4. Led Zeppelin "Stairway To Heaven"
Jag älskar distade gitarrer och 80-talsfläsk på alla sätt och vis, men den här lågmälda klagosången ger mig Hjärtknipning med stort H och bristen på dist och synt är inget jag saknar för fem öre. Led Zeppelin har aldrig ingått i min samling, men min moster bedrev en tämligen framgångsrik Bob Dylan-utbildning (läs: indoktrinering) när jag var ett oskyldigt barn och genom en stadig diet av Every Grain Of Sand och dylik föda har även de här britterna lyckats lura in sig i grottan.
5. Sonata Arctica "Good Enough Was Good Enough"
Ingen power metal här så långt ögat når. När Unia (2007) släpptes var jag, om inte upprörd, så åtminstone rejält skeptisk till mina storfavoriters förändring, men den här avslutningen på Sonata Arcticas femte studioalbum var oemotståndlig från första stund. Det fina med Tony Kakko är att han inte är någon genrefascist, och att gruppen klarade av att ta sig vidare från power metalgenren så snyggt. Unia (2007) är ett rätt knepigt album som det tog många genomlyssningar innan jag fick någon bra helhetsbild av, och denna ballad är väldigt långt ifrån gitarrbaserade The Misery från Winterhearts Guild (2003) och "min namne" Tallulah från Silence (2001)... Holy hand grenade! Är det verkligen möjligt att det är nästan tolv år sedan som...? Där ser man. Jag börjar bli tant och älskar det här stillsamma pianoverket lika mycket nu som jag älskade gitarrslingorna då.
6. Demons & Wizards "Fiddler Of The Green"
Om Hansi Kürsch varit historielärare så hade vi inte haft några problem med bristande kunskaper i ämnet, det är jag övertygad om. Karlen låter ju som en vandrande berättare, det går inte att ignorera den här rösten. "Wasn't there a dream last night, like a spring never ending?" undrar han mjukt under plockande, akustiska gitarrer, tills frågan går över i en skärande anklagelse: "Isn't that a shame?" och påminner lyssnaren om vilket enormt register den där tysken förfogar över. Den som för ungefär nio år sedan spelade den här låten för mig för första gången är på sätt och vis fortfarande ett känsligt kapitel, så det är inte alltför ofta som jag lyssnar på det här mästerverket. Det är min champagne bland balladerna, av årgång 2004.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar