Ur djupen...

Jag anklagar härmed Uriah Heep och Queen för frambringande av tårar och Joan Jett för att ha fått mina kinder att rodna av musik för första gången någonsin.

Jag anklagar Venom och Bathory för blasfemisk glädje, Cliff Burton för att jag inte längre kan uppskatta Load och en viss exilvärmlänning för att ha gett mer tips än jag har råd att införskaffa på laglig väg. 

Jag anklagar hela 70-talet för att jag inte längre kan ignorera det, Ghost för att de fått mig att dansa boogie woogie i nyktert tillstånd och 2/4 av Metallica för allmänt omänskligt beteende.

Jag anklagar Slayer för att ha fått mig att avnjuta God Hates Us All när jag borde ha gått i söndagsmässan, det psykosliknande tillstånd som fick mig att rensa ut ett antal fantastiska skivor för 6-7 år sedan och lämnade oförlåtliga hål i samlingen, och framför allt ledigheten som lett till ett frenetiskt Youtubeklickande och en inköpslista av astronomiskt mått.

Det var litanian. Nu är det dags att byta säck och aska mot nitar och läder och bli lite seriös. Under min ledighet har jag, förutom att svära ve och förbannelser över all musik jag missat, försökt få till en ny struktur för bloggen, som från och med nu kommer att ha vissa återkommande teman, bland annat Fredagsfika, Helgmålsringning och Veckans Text. 

Låter det inte särskilt metal? Känns det lite fånigt? Låt gå för det, men med tanke på det antal hårdrockare som älskat mina hembakta kakor, den betydelse kyrkan har för hårdrocken och den uppsjö av texter som finns att vaska igenom från världens kontinenter bara inom de distade gitarrernas domän, så vill jag nog påstå att jag inte är helt ute och cyklar.

Jag fick mig en glad överraskning strax före semestern: ett värmländskt metalband nappade på min trevare efter lokala talanger och bör, om det blir som vi tänkt oss, dyka upp här i grottan i juli.

Jag vill också uppmuntra fler att kommentera här eller skicka mail med åsikter om det jag skriver, men jag måste påpeka en sak: det är bortkastade tangentklick att påpeka vilka som "är störst", vilka jag "borde" skriva om, eller att söka bekräftelse på att ett visst årtionde eller en viss genre står över andra. Vill jag ha en lektion i hårdrockshistoria, så vet jag vart jag ska vända mig, tack så mycket.

Bara sedan jag började knattra på den här bloggen för några veckor sedan har jag upptäckt mer musik än jag gjort på år och dar, och det har varit helt fantastiskt. Som den ultramelodiska, halvautistiska hårdrockare jag är, har jag i sanning levt i en musikalisk grotta och varit fullkomligt nöjd med min ytterst begränsade "skattkista", såld på upprepningar som jag är. Nu sitter jag här med nyfunna rikedomar i öronen och känner mig rik som en skattefifflare på Caymanöarna - musikaliskt sett. Jag väntar fortfarande på ett rimligt kulturbidrag från någon okänd välgörare...

Medan andra åttiotalisthårdrockare upptäckte Kill 'em all och Reign In Blood i trettonårsåldern, gör jag det som trettioåring och hur obegriplig denna ökenvandring än kan verka, så lär det väl ändå bringa fram någon sorts förbarmande bland de thrashfrälsta att min sjutton år försenade reaktion på Leper Messiah och Orion var något i stil med: "Herre, jag kan tänka mig att hoppa över Kristi Återkomst, bara du ger oss Cliff Burton tillbaka!"