Jag övervägde att inta kaffet i sambons mugg med Übermensch i blå bokstäver, för att känna mig mer i samklang med Dave Mustaines antydda personlighetsdrag, men jag sparar den till några melodiska tyskar istället och avnjuter mitt svarta guld i en klassisk kafferepskopp istället.
1994 är året och Megadeth är bandet, albumet heter Youthanasia och jag hör det för första gången. Överraskande melodiskt, är min omedelbara respons efter de fyra första spåren och om det inte vore för att karln låter som om han har magknip så hade det varit riktigt njutbart. Sången beskar dock till det onödigt mycket. En del sångare kan låta klagande utan att det går över i gnäll, men den balansgången klarar inte Mustaine.
Elysian Fields sätter lite välbehövlig fart på kalaset, även om kören gärna hade kunnat undvaras tillsammans med gruppens överdos på blues. När sedan Killing Road gitarrmässigt är en ren njutning, så begriper jag inte varför tempot ofrånkomligen måste dras neråt... i varje låt. Blood Of Heroes pendlar mellan gungig och irriterande och Family Tree känns mest som något man ska ta sig igenom.
Basgången är det som räddar titelspåret från att skäras sönder av gitarren, I Thought I Knew It All formligen stinker blues och Black Curtains gör tyvärr inte mycket för att åtgärda den saken. Missförstå mig rätt: jag gillar blues, men det har en tendens att göra metal förbaskat tungrott om det blir för mycket av varan, och utan Mustaines handlag med gitarren hade det bara låtit misslyckat - trots överdosen.
Avslutande Victory känns precis lika ojämn som resten av Youthanasia. Det är som om den består av stycken och stumpar som många gånger är riktigt bra, men inte riktigt passar ihop med varandra. Jag kommer kanske att uppskatta skivan vid senare försök, men just nu är intresset påfallande ljummet från min sida. Och ja: jag är medveten om milstolpar hit och The Big Four dit, men störst för andra behöver inte vara störst för mig. Påtår avböjes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar