Kee Marcello (2011)
För att inga missförstånd ska uppstå: jag älskar Out Of This World och har inte en enda gång under mina tjugofem år som Europefan tänkt en förringande tanke om Kee Marcello. Att jag personligen är mer tilltalad av John Norums spelstil är helt enkelt inte lika med att vilja utplåna Marcello från jordens yta. Ingenting som gruppen släppt har gått på repeat i samma utsträckning som Out Of This World, och just därför önskar jag att jag inte hade slösat tid på detta våldsamma övergrepp på svenska språket som jag släpade hem från biblioteket. (Ignorera boken om Ozzy på bilden. Jag hann lämna igen både den och Marcellos bok innan jag kom på att jag inte tagit något nytt och bättre foto. Och varför jag lånade Jag är Ozzy överhuvudtaget förstår jag inte själv, för jag orkade inte ens bläddra i den.)
Men den här ordsvadan - jag vägrar kalla den för bok, för det skulle antyda ett visst mått av språkhantering - tillhör den kategori av verk som jag tvingat mig igenom med äkta lidande, vilket i och för sig är anmärkningsvärt eftersom jag trots allt finner nöje i en hel del böcker som anses vara dålig litteratur. Rockstjärnan Gud glömde kommer inte ens i närheten av att vara dålig litteratur. Den är bara smärtsam.
För det första är språket under all kritik. Det är hoppigt, trist och fullproppat med amerikansk slang. Jag vet att biografigenren som sådan inte har poetisk meningsbyggnad som främsta prioritet, men fanns det verkligen ingen som kunde hjälpa Marcello med kommatecken och textflöde? Fanns det inte en enda vänlig själ som kunde tala om att tal- och skriftspråk av förklarliga skäl ser lite olika ut? Att spridda recensenter av ordsvadan dessutom hyllar den som "ärlig och äkta" och "har njutit av den" får mig att vilja spy i en kopp och bjuda vederbörande på.
För det andra blir jag förbannad över att det trots allt finns en historia att berätta. Marcello är fin på att ta fram små bisarra guldkorn och anekdoter ur sitt liv, men de får aldrig en chans att glimra ordentligt. Istället dränks de av snabba ämnesbyten och det faktum att han vägrar gå på djupet gör att man får en känsla av att det handlat om att trycka in så många händelser som möjligt. Inte en shot, inte ett kändismöte, inte en enda slapp avsugning söder om ekvatorn är för liten för att delges läsaren och jag är ledsen, men har man hört en sådan historia så har man hört alla. Vart tog musiken vägen? Spelningarna, fansen och relationerna i Europe?
För det tredje är det närmast genant att ta del av Marcellos bitterhet och självgodhet. Han är en skicklig gitarrist som, om man får tro hans egna ord, alltid gått sin egen väg utan bry sig det minsta om vad andra tycker och tänker, så varför detta enorma behov av dunka sig själv i ryggen? Det är väldigt mycket "ni är dumma som inte förstår hur bra jag är, och enda anledningen till att ni inte tycker om mig är för att jag är bättre än ni" över ordsvadan, och det är inte klädsamt.
Enligt Marcello så skulle Europe inte varit någonting utan honom: "Jag gav faktiskt Joey Tempest hans allra första hit." Hiten han syftar på är Give A Helpin' Hand, som Joey Tempest skrev till Swedish Metal Aid, ett stödprojekt till förmån för svältande i Etiopien 1985. Att Seven Doors Hotel och Open Your Heart både skrevs och spelades in utan någon inblandning från Marcello, och dessutom hör till Europes första stora hitar glöms smidigt nog bort.
Och för det fjärde och sista: jag är ofantligt trött på framgångsrika män som tycker synd om sig själva. Ja, kvinnor också, självklart, men det är en annan kategori som förtjänar en separat, om än lika kraftfull spark. Det är någonting med män som levt rockstjärneliv och ska tala ut om världens orättvisor som alltid, alltid, alltid drabbar just dem hårdast. De där ständigt missförstådda "buspojkarna" som kämpar mot såväl verkligheten som väderkvarnar och sedan lutar sig mot en hemmastadig flickväns axel efter en gonorrékladdig turné för att få höra hur bra de är.
Rockstjärnan Gud glömde ska förhoppningsvis även jag glömma så småningom. Om inte annat så för att kunna höra Kees suveräna solon på Never Say Die och Prisoners In Paradise igen utan att se mig om efter en skämskudde.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar