Från högtalarna till bokhyllan: Europe

Only Young Twice - Historien om Europe

Mattias Kling (2011)

Europe var mitt första möte med hårdrock någonsin. Blott fem-sex år gammal hörde jag Out Of This World från syrrans kassettspelare för första gången, och sedan dess har gruppen hållit ett så pass starkt grepp om mig att jag fick "öknamnet" Julia Tempest i högstadiet… Syrran skänkte mig slutligen sin än idag spelbara kassett och jag har faktiskt aldrig inhandlat den som CD. Europe kommer alltid att ha en väldigt speciell plats hos mig, ungefär som en första förälskelse.

Nu har jag, vis av skadan med Kiss återkomst 1996, låtit bli att lyssna in Europes nyare alster, troligen av ren feghet, för när de gjorde comeback var Karlstad ett av stoppen och jag tvekade otroligt länge innan jag beslutade mig för att lägga pengarna på min första konsert med Sonata Arctica i Stockholm istället.

                            

I högstadiet sprang jag på Anders Tengners bok ”Europe – den stora rockdrömmen”, där jag för första gången fick veta lite mer om gruppen. (Nej, Google fanns inte då, och Internet var något man satt vid en kvart åt gången efter klockan sex på kvällen OM modemet fungerade!) Att försöka få veta mer om en sedan 1992 nedlagd hårdrocksgrupp i ett Småland som sjöng Metallicas eller Nirvanas lov och hånade allt annat var dömt att misslyckas, så Tengners bok lånade jag konstant.

I jämförelse med Mattias Klings digra skapelse framstår Tengners bok mest som en släthyvlad hyllning, beställd av någon som fick panik av blotta tanken på misshälligheter, men det ska nog knappast Tengner skyllas för. En god portion girighet i kombination med lite svensk konflikträdsla kommer man långt på…

                            

Jag sträckläste Klings bok på en kväll och det beror inte på att den var överdrivet lättsmält, utan på att jag läser extremt fort. Kling ger läsaren en späckad pralinask från de första rådbråkningarna av kastruller och akustiska gitarrer hemma i Upplands-Väsby, till Rock-SM och folkparksturnéer, skrikande japanskor och ett management man helst vill binda vid en svensk flaggstång och kasta rutten ABBA-sill på. Dumhet, aningslöshet och cynism när det är som mest effektivt.

                             

Vad som är sant och inte är förstås alltid omtvistat när det gäller biografier. I Tengners bok heter det att den ursprunglige trummisen Tony ”Pippi” Niemistö fick sparken efter ett gemensamt och förnuftigt beslut av övriga i bandet, medan Klings bok ger en annan, betydligt fulare bild av hur ”Pippi” blev utbytt. Det tragiska är att såväl Niemistö som hans forna kollegor har en tämligen samstämmig bild av förloppet, och den är inte rolig. Kort sagt framstår Joey Tempest och Thomas Erdtman som cyniska kräk.

                             

För mig är det alltså en väldigt annorlunda bild av barndomsidolerna som tar form och det är John Norum som bjuder på den mest givande porträtteringen med en, i vanlig ordning, motsägelsefull bild. Å ena sidan: en begåvad och driven gitarrist som inte alls har lust att göra som Thomas Erdtman tänkt sig, vilket har sina konsekvenser. Jag får något beskt i munnen under läsningen om ett band som till varje pris ska stöpas om i en kommersiellt gångbar form, om hur olika personligheter enbart ses som hinder istället för en möjlighet till dynamik och hur jakten på nya listrekord är viktigare än vad bandet vill. Å andra sidan: en jävligt påfrestande människa som visserligen kan spela, men inte samarbeta i grupp.

                             

När den här boken ges ut, 2011, har det gått nästan trettio år sedan starten och som läsare och fan sedan drygt tjugofem år tillbaka är det bitvis en ganska plågsam läsning, men ska man få sina illusioner krossade så är det lika bra att det görs ordentligt. Språket är emellanåt en smula hafsigt och jag hade gärna sett fler punkter och kommatecken – en småsak i sammanhanget kan man tro, men det är sådana ”petitesser” som gör att en text flyter. Framgångar, problem och konflikter räknas upp ordentligt, men språket saknar djup och känns lite för sammanpressat.

                             

Å andra sidan: kanske är den där matta känslan jag får efter varje kapitel riktigt rimlig i sammanhanget. Var det så det kändes när framgångarna kom? Hur hade man själv reagerat om man gått från att harva musik som ingen trodde på i replokalen i Upplands-Väsby, till att befinna sig bland till synes outtömliga förråd av lyx och hysteriska fans, utan att någon efterfrågar det minsta ansvar förutom på scenen?  ”Vi ville ju bara ut och spela”, är en återkommande fras från i stort sett samtliga medlemmar och kan nog appliceras på de flesta band som brinner för sin musik, men att pengar och berömmelse skulle vara ointressant är det förhoppningsvis ingen som inbillar sig.

Jag har också invändningar mot den fattiga informationen om Levén, Haugland och framför allt Michaeli. Europe bestod väl varken då eller nu av enbart Tempest och Norum? Den fjortonåriga flickan med gitarrdrömmar inom mig jublar förstås över att få läsa så ingående om sin allra första idol, men frågan är om det är detsamma som en rättvis bild av Europe som grupp? Troligen inte.

Klings bok är ingen upplyftande läsning, men det var bara väntat och den dag då någon tar sig för att sammanfatta Europes återkomst får vi hoppas att tonläget har ljusnat något och att författaren upptäcker de övriga 3/5 av gruppen också...