När jag var i tonåren under det ljuva 90-talet, så var det inte Frida och Veckorevyn som gällde för min del. Istället läste jag Allers hemma hos mormor och morfar, medan mormor undrade när jag skulle bli lite mer kvinnlig och morfar löste korsord. Mellan mormors och mina hejdlösa diskussioner plöjde jag deprimerande artiklar om nedbrända hus, skilsmässor och Fråga Doktorn/Psykologen/Juristen, där läsarna undrade över konstiga eksem, äkta makar som inte pratat med varandra på fyrtio år och problem med testamenten.
Det mest fascinerande var dock Direkt Ur Livet. Gudars skymning vad många sådana berättelser jag läste! Det var som vuxenversionen av Mitt Livs Novell, om nu någon minns den tjejtidningen. Syrran brukade köpa den, så medan mormors veckotidningar lärde mig hur påfrestande det tycktes vara med äktenskap, så studerade jag det "faktum" att alla killar troligen var otrogna av naturen i tjejtidningarna. Upplyftande, eller hur?
Det där med otrohetshistorierna gjorde mig inte särskilt upprörd, för det kom alltid minst två-tre sådana i varje tidning, men då och då poppade det upp något som faktiskt gjorde mig riktigt förskräckt, och det handlade om hår.
Som alla vet är långt hår ytterst manligt och den som inte håller med om det personligen bör iallafall känna till att kort, stubbat hår en gång i tiden var något av det omanligaste man kunde tänka sig i Sverige. Det var nämligen ett tecken på att man inte var en fri man. Bara trälar och munkar hade stubbad/rakad skalle. Trälarna för att de inte skulle sprida löss och munkarna för att visa sitt avstånd från världslig fåfänga. Förändringen kom ganska långsamt, så för att göra en lång historia kort: en rakad skalle var ett tecken på skam och vanära långt in på 1900-talet för båda könen.
Åter till veckotidningarna. En dag när jag satt och läste i godan ro, så dök det upp en sådan där Direkt Ur Livet-historia som handlade om misshandel. En förälder hade rakat av sin sons midjelånga hår som straff för någonting och fjortonårig hårdrockare som jag var, blev jag så bestört att jag inte fick historien ur skallen. Sedan dess har jag då och då stött på horribla åsikter hos båda könen om att det där med att tvångsklippa killar absolut inte är lika illa som att tvångsklippa tjejer - och att det rentutav vore en välgärning "eftersom det är så omanligt/ovårdat/otvättat" osv.
Ursäkta mig ett ögonblick, jag ska bara gå och kräkas över hyckleriet och cynismen. Under tiden kan ni få ta del i hur indonesisk polis behandlar punkare - vilket självklart är exakt lika jävla illa som om det vore hårdrockare eller vilka andra som helst:
Lägg märke till en sak: det är i princip enbart killar. Någon enstaka tjej syns, men majoriteten är killar. Indonesiens officiella måtto är "enighet i mångfald", men det gäller uppenbarligen inte killar med långt hår och mohawks. Här i Sverige - vårt präktiga och toleranta land - så förekommer självklart inte sådant här, men oj vad roligt vissa tycker det är att skämta om tvångsklippningar, flottigt hår och sexuella läggningar när killar har långt hår. Tycker du att den där kön av arresterade punkare ser ut att ha roligt? Om du tillhör de där som skämtar om att begå saxvåld på långhåriga män, så hoppas jag att du uppgraderar ditt sinne för humor vid tanken på att själv stå i kö för att någon/några människor bestämt sig för att de har rätt att begå våld på din kropp.
Nu har jag fått ur mig det mesta av min avsky över bristen på respekt för människors (läs: mäns) hår, och vi ska istället gå över till de där delikata variationerna på hår som varje hårdrockare värd namnet bör känna till. Namnen på frillorna är högst personligen påhittade, så jag tror inte det är googlebart. Here we go:
1. Hjälmen
Ovårdat, säger vissa. Ursprunget till etappfrisyrmodet, säger jag. Än har jag inte sett den etappklippta kvinna - mig själv inräknad - som fått ett så stiligt fall på lockarna som Iron Maidens frontman Bruce Dickinson visar upp i denna video från 1982. Frisyren återfinns bland annat hos småländska bonngitarristen Hampus Klang i Bullet och klagomål om omanlighet och/eller slafsighet översätts därmed omedelbart till ren och skär avundsjuka.
2. Kirk Hammetkrullet
Valet av video beror på att det är en av de mer aktuella. Jag har redan postat Master Of Puppets i två versioner, men å andra sidan: solot är klockrent och sådana får man aldrig för många av. Den här irländsk-filippinske 50-åringen är inte bara en suverän gitarrist, han har ett mycket stiligt barr också, med lockar som forna tiders dockmakare skulle gått över lik för. Jag har inga belägg för det, men misstänker starkt att gnällfalangen angående den här frisyren består av damer med naturligt spikrakt fall som de fört ett permanent (och hopplöst!) krig mot de senaste femtio åren.
3. Joey Tempestkaskaden
Sveriges mest berömda pudelfrilla och föremål för såväl nostalgiskt lyckliga leenden som spydiga kommentarer. När Europe dök upp på scenen var långt hår fortfarande synonymt med knarkare hos många svenskar, och tvångsklippning ingick som en del i ex. Hasselarörelsens "rehabilitering" av unga missbrukare en bit in på 80-talet. Det kan vara så att Europes framgångar - de största för svensk musikproduktion sedan ABBA - i kombination med 80-talets allmänna glamstämning och bandets breda publik, gjorde att toleransen för rufsmoppiga skallar ökade. Men vad vet jag? Jag var bara tre år när det här spelades in.
4. Klassikern
Det var svårt att välja en utstickande representant för just den här frisyren, eftersom det är den vanligaste och urvalet därmed väldigt stort, men till slut föll rösten på det småväxta trollet med den överraskande mörka stämman: Mathias Lillmåns Vreth från Finntroll. Via lilltrollets twitter fick jag veta att något hängivet fan med väldigt mycket fritid, skapat en tumblr dedikerad åt karlens hår (det finns även en tråd dedikerad åt hans armhålor, arma människa...) Om inte den sjuka hyllningen gör honom till ett värdigt exemplar för det klassiskt långa hårsvallet, så vet jag inte vad.
5. Becirovicdreadsen
Tyvärr hittade jag ingen video som kunde visa upp de närmare två meter långa dreadlocks som bärs upp av Close-Up Magazines chefredaktör, Robban Becirovic, så ni får nöja er med en artikel i SVD om trender. Jag kan inte se mig mätt på dem. Hur orkar karlen? Han bär omkring dem i en väska! Nivån av håromsorg finner ju inga gränser. Begrunda det ett ögonblick medan ni lyssnar på Satyricons Age Of Nero, som enligt grundaren för Sveriges första (dock ej bästa...) hårdrockstidning, är något av det bästa man kan höra just nu. Jag håller självklart inte med honom, men rätt ska vara rätt.
6. Optimistsvallet/Landningsbanan
Kungen av optimistsvallet/landningsbanan är, enligt min sambo, Cronos. "Det är som att man har tagit ett ägg och klistrat fast könshår på baksidan", menade han när jag berättade vad jag satt och skrev om. Själv hade jag först tänkt på Ricki Altzi, men Cronos blotta uppenbarelse är ett långfinger mot både gubbkepsar och naturlagar. Klippa sig? På grund av lite tunnhårighet och högt hårfäste? Spring hem till ullsaxen, lammunge, istället för att störa baggen med efterblivna frågor.
7. Den trimmade halvön
Och vad är det för skillnad på det här och landningsbanan, då? Det undrade iallafall jag, när min sambo bestämt hävdade att det var två olika frisyrer. Tydligen är "den trimmade halvön", när man har klippt håret kort på hjässan för att det har blivit så tunt och skolexemplet är, enligt min sambo, Pelle Hellbutcher Gustafsson i Nifelheim, som trist nog fått se sitt och tvillingbrorsans brinnande intresse för metal, och över tjugo års slit inom black metalscenen, omvandlat till karikatyrspäckad svenssonunderhållning på amöbanivå i den här filmen. Lågvattenmärken inom svensk film kan dock varken radera det faktum att Nifelheim är en högst vital del av svensk black metal, eller att Hellbutchers frisyr förtjänar respekt för sin kompromisslöshet.
8. Gollums lilla lata/Sagan om Legolas återkomst
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar