Fredagsfika: Running Wild

Kategorin Fredagsfika var från början tänkt att bestå av min lilla samlings äldsta heavy metal- och hårdrocksalster, exempelvis Scorpions, men istället ska den utgöras av förstagångslyssningar av skivor. Running Wild, som stoltserar med elva album i min sambos skivsamling, är inte nya för mig, dock har jag aldrig hört deras dubbla liveskiva från 2002 förut, och det är den som serveras till brysselkex och juice idag. 

De inledande tyska hejaropen i March Of The Final Battle försätter mig omedelbart i en känsla av välbehag. Running Wild spelas med jämna mellanrum i hushållet och svag som jag är för allt som luktar krigsformationer före 1750, får jag passande nog marschryck och ser imaginära värjor och fjäderplymer framför mig. 

Med tanke på den episka inledningen, känns det snopet när Welcome To Hell bitvis känns mer bugg än metal, men det tas snabbt igen i Bad To The Bone, som känns som en roligare version av Iron Maiden under däck, med riff så medryckande att det nästan känns löjligt. Mixen är dock inte den bästa, för publiken verkar stundtals obefintlig.

Lead Or Gold kan vara en de första RW-låtar jag hörde, och nu hörs även sången bättre, om ej publiken. På sätt och vis är det lika trivsamt som att läsa om en bra bok som inte hör till favoriterna, men väl till bekvämligheterna och att riffet låter som ett truppdansparti gör ju inte saken sämre. Ride Of Storm får upp farten ordentligt med bombastiskt dubbeltramp, även om riffen blir sega efter fyra minuters ihärdiga skalövningar. 

Introt på When Time Runs Out genererar ett leende som håller låten igenom. Det är helt enkelt lite knullvarning på det här stycket med melodiska solon som just tack vare sin enkelhet, gott hade kunnat vara lite längre. När sedan The Brotherhood, efter lite mellansnack som sex års skoltyska inte kan reda ut, smälter jag ihop av salighet över spinetten och gitarrsolon som lyfter en annars tungrodd låt. 

Soulless delar den segheten först med rätt plastiga trummor, även om sången är mer kraftfull och det tar ett tag innan den lyfter - men när den väl gör det så är det svårt att inte sjunga med. Blazon Stone, som avslutar första skivan har inget som sticker ut alls. Samma skalor, samma dubbeltramp och samma tunna sånginsatser från publiken. När första skivan går mot sitt slut har jag svårt att hålla koncentrationen uppe. 

Nummer ett på skiva två är Crossfire, som jag direkt kategoriserar som fullt godkänd bakgrundsmusik, vilket är ett bra betyg från någon som avskyr bakgrundsljud, men det förbaskade trumsolot som följer låter som inledningen på min mammas gamla gympakassett med Susanne Lanefelt. Finns det någon som gillar trumsolon på riktigt, förutom trummisar? Någon?

Tysk-engelskt mellansnack innan Kiss Of Death som har ett välklingande solo, men i övrigt inte sticker ut särskilt mycket. Inte för att det ska göra det heller. Man lyssnar inte på Running Wild för att få nya uppenbarelser var femte minut och även om sånginsatsen lämnar lite i övrigt att önska på de högre tonerna, så är den absolut inte dålig - faktum är att inget spår är rakt igenom dåligt här. Uaschitschun är en sådan där låt som "bara är". Bra, men ingen jag skulle kunna peka ut. Och kan publiken, när den väl hörs, inte skrika något annat än Rock 'N' Rolf? 

Vid Unition börjar det kännas som att jag kan det här nu. Det trivsamma går mer åt det malande hållet, i synnerhet som låten är över sex minuter lång och inte bjuder på något nytt. Victory varken lyfter eller sänker och Rock 'N' Rolfs röst börjar låta ansträngd. Min koncentration börjar ge vika, och jag noterar att publiken drar till med en variant av dumskallarnas signaturmelodi när segervittringen klingat ut. Låt bli!

Prisoners Of Our Time tycks egga upp sångaren igen och det biter lite mer nu, men live är inte Running Wild den underbara evighetsmaskin som kan upprepa sig till döds och aldrig tråkar ut mig. Det är treackordspartierna som är bäst här, och det bär mig emot att säga.

Men än finns det liv. Efter några eggande små rop från Rock 'N' Rolf blir det äntligen ett stycke där jag känner av basen ordentligt: Purgatory. Introt är som en rad av spröda mormorskakor: gammalt recept - nybakad smak. Gitarrerna sticker inte ut alls, snarare är de som raksömmar innan det goda naggandet börjar igen. Jag myser.

På Soulstrippers verkar Rock 'N' Rolf vara i mer behov av koffein än jag, för han låter onekligen trött och ljudet är lite bubbligt. Det är trots allt artonde låten på spelningen, så jag saknar inte förståelse. Under Jolly Roger är, icke förvånande, sista spåret och de väntade galopptakterna drar igång. Jag står kanske inte beredd att dra sabeln, men stå i fören och se nonchig ut går bra det med.

Publiken hörs genomgående alldeles för dåligt för att kampandan ska infinna sig på allvar, men jag viftar ohjälpligt med vänsterfoten båda skivorna igenom iallafall. Vad vore livet utan tysk metal?