Tysktextad kaffemugg är det självklara valet när det är Scorpions World Wide Live anno 1985 som knackar på dörren. Grottinnehavaren var inte mer än två år när åttiotalshärligheten med de stiliga mustascherna och den nasala sången spelades in, och om jag inte är helt ute och cyklar så tiggde jag till mig den av pappa under en semester när jag var i trettonårsåldern.
Efter inledande Countdown sparkar Coming Home igång med en entusiastisk publik som ger Klaus Meines tyska accent den uppskattning den förtjänar. Jag älskar den brytningen, det är något med tyskan... Ilande gitarrer löper över i den mer taktfasta Blackout med sitt första, nästan omärkliga solo och den andra, mer drillande fingerlöpningen. Texten lämnar en del i övrigt att önska, för efter ett tag blir det en smula tröttsamt att höra tio upprepningar på låttiteln.
Big Boys Running Wild är ett handklapparstycke av rang utan några större utsvävningar, alldeles lagom trivsamt rockig på ett sätt som man blir överlycklig av när man överraskas av den i kombination med alkohol vid ett oväntat tillfälle. I nyktert dagsljus är den mest smålustig bara för att den är från 80-talet och parasiten 90-talsironi är aldrig långt borta.
Mer handklappning blir det i Loving You Sunday Morning, som bitvis påminner starkt om Judas Priests Heading Out On The Highway, om man byter ut Halfords betydligt mer taklyftande "before I fall" mot Meines "wabba-wabba-wabba", vilket jag gärna hade gjort.
Gitarronani blir det i Make It Real, vilket skämmer en i övrigt trevlig rocklåt och i kombination med Meines röst gör det hela alldeles för gällt för min smak. Gitarrerna tar över så pass mycket att det ligger farligt nära gnällgränsen, så när Big City Nights tonar ner ljudet ett par snäpp är man direkt lättad, för sången kräver en mer matt bakgrund för att komma till sin rätt. Solot smälter in betydligt bättre och hör till skivans bästa. Risk för handklappning föreligger.
En välbehövlig tempoväxling kommer i sångbefriade Coast To Coast (en titel som även Europe har på Out Of This World) och det gör att gitarrerna landar bättre. Efter ett föredömligt kort mellansnack bjuds vi på den akustiska smörkolan Holiday med både publikkör och stämsång som "aktiv nedtrappning" innan det går över i total hjärtesorg i Still Loving You och det är dags att höja tändarna (eller mobiltelefonerna som en av Scorpions landsmän, Edguys Tobias Sammet, deklarerade i Sao Paulo 2006...) En tysk pärla bland ballader.
Så släcker vi tändarna och börjar flå handflatorna igen. Rock You Like A Hurricane med lagom sinnesslö text är en bra övergång från balladerna, men någon direkt fart är det inte frågan om. Den kommer istället i höftvickaren Can't Live Without You, även om titelraden försvinner mystiskt och det återigen blir mer nasalt än vad som är bra för hälsan. Den hade med fördel kunnat kortas ner.
The Zoo injicerar en dos blues i den allmänna yran medan No One Like You har en form av höjdväxlingar - jag har inget bättre ord för det - i sången som jag verkligen gillar. Svårt att förklara, så sök upp låten och se om ni förstår hur jag menar.
Dynamite var säkert en fullt godkänd avslutning för de som var på plats under konserten för tjugoåtta år sedan, men på skiva är den rätt trist efter de första tre minuterna - och då är det över fyra minuter kvar.
En glädje att återupptäcka i skivstället, inte minst för att den tack vare kärleksfull omvårdnad inte ens hackar efter sjutton år. Om jag hade gillat öl, så skulle det förmodligen vara min mest nostalgiska ölsveparskiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar