Veckans text: Nightwish

Jag var nitton år när jag lånade Century Child av en kille på folkhögskolans internat och därmed lade både Sonata Arctica och övriga Nightwishskivor åt sidan för någon månad framåt, eller så. Det tog ganska lång tid innan jag börja lyssna in texter på allvar, och Ocean Soul tillhör en av de första jag verkligen satte mig ner och läste ordentligt. Tony Kakko hade visserligen mjukat upp mig något med sina alster, men Tuomas Holopainen var för en nittonårig Julia något av det verkliga beviset på att känslosamma texter inom metal kunde sträcka sig en bra bit längre än hundra varianter av "oh baby" och "fuck":

Losing emotion,

finding devotion.

Should I dress in white and search the sea,

as I always wished to be - one with the waves,

Ocean Soul

Det här hör också till de texter som fick mig att kunna lyssna på känslosamma rader utan att omgående börja vrida på mig av olust. Här saknades ett färdigt "du", Holopainens text kunde tala både till och från mig i och med att raderna inte tycktes riktade mot någon särskild människa eller ens ett särskilt tillstånd. 

Nu, tio-elva år senare, kan jag se med andra ögon på varför de där textraderna var så tilltalande. Att "förlora känslan", som Turunen sjunger, är något jag är mycket välbekant med själv. Jag har nämligen alexitymi, en medfödd svårighet att identifiera och hitta ord för känslor, och att hitta sådana här texter är därför mer än en poetisk upplevelse för mig, så jag måste ge mitt innerliga tack till Holopainen och alla andra som ovetandes gett mig ord för tillstånd jag annars fått ett rent helvete att reda ut.