Grottbarn

Kära mer eller mindre frekventa och eventuella nya grottbesökare. Just nu är jag inne i en period av mer eller mindre konstant stresshantering (läs: typiskt "duktig flicka"-syndrom där inte ens ångesten får lämnas ifred, utan ska styras upp och kontrolleras till den grad att man avundas Vincents tvångströja.)

Nej, jag mår inte särskilt bra just nu och det är ingen större hemlighet. Autism och ADD i kombination med ambitioner och alexitymi är ingredienserna till det ultimata kaoset. Tänk dig att du vaknar på morgonen med en på pappret alldeles utmärkt jävla plan för dagen, lagom uttänkt för vad du brukar orka med och vilja göra. Tänk dig att du visserligen är morgontrött, men att te- eller kaffekoppen, den varma duschen i lugn och ro och den friska luften på väg till vad fan vet jag brukar pigga upp de små grå och blinka gruset ur ögonen. Du gör din morgonrutin, men där den småtrista men rimliga segheten borde vara, sitter istället liten osynlig diktator. 

Ibland är hen uppmuntrande, särskilt när du precis har kommit igång med något duktigt eller planerar att göra det. Ibland är hen förmanande, som en överpedagogisk förälder och berömmer dina framsteg samtidigt som hen inte kan låta bli att påpeka hur viktigt det är att fortsätta vara duktig. Det händer också att hen är vänligt bekymrad och förklarar att den där enorma ansträngningen du nyss har tagit dig igenom visserligen var beundransvärd - men var den verkligen nödvändig? Så duktig behöver du ju inte vara om du ska hålla på och ta ut dig sådär hela tiden!

Oftast är hen missnöjd, fast utan att höja rösten. Det är mest suckar och huvudskakningar. Seriöst, Grottmänniska, du vet vad du behöver göra för att må bra, så varför kan du inte bara lyfta på röven, rensa hjärnan och ta itu med ditt jävla liv? Det är som att ha ett schizofrent gräl i Gollum/Sméagol-stil som emellanåt urartar till vrål: "Your creation, your enemy", för att citera en rad ur COB:s senaste alster.

 

Jag är rätt säker på att alla som sysslar med något kreativt får idétorka och skriv- komposition- tecknar- eller kamerakramp ibland. Det hör till, helt enkelt, för ingenting är roligt hela tiden. Jag har inte bloggtorka för att jag saknar idéer eller vilja. Jag orkar bara inte med min egen hjärna.

Det blir aldrig tyst, aldrig lugnt just nu. All lust att skapa, komma i rörelse igen värker i hjärnan. Ljud och ljus jag inte kan kontrollera ger mig ångest och till synes små, obetydliga missöden och motgångar triggar igång påfrestande känslor som min alexitymi inte alls har lust att handskas med. Jag vill vara ifred, men inte känna mig ensam. Jag vill prata, men inte se informationsflöden. Jag vill utmanas och inspireras, men inte förlora kontrollen.

Jag vill inte vara den duktiga flickan eller den självständiga kvinnan. Har alltid hatat dem. Jag är en 32-årig pojkflicka som önskar att jag hade fötts tio-tjugo år tidigare i en större stad och aldrig gått in i prestationsfällan, haft ett normalt skyddsfilter i hjärnan och kunnat nyttja mina tillgångar tillräckligt tidigt för att inte känna överkompensationens oundvikliga ångest när jag lämnar min nördbubbla. Ett grottans barn som egentligen aldrig har trivts med att utmana mina gränser - men alltid lockas ut från min bekvämlighetszon. Om och om och om igen...

I väntans tider

Jag kan omöjligt vara ensam om det. Det kan inte främst bero på min ADD eller min autism. Eller ens det faktum att jag praktiskt taget lever med telefonen klistrad vid örat 90% av min arbetstid. Inte heller vädret, även om jag mår kasst av att sommaren nalkas. Den luckrar upp världens rutiner och rubbar därmed mina. Men nej, jag tror faktiskt inte att det är årstiden som gäckar mig mest just nu. Det är den omöjliga balansgången mellan jobb, fritidsintressen och lugn.

När jag går upp på morgonen, tar min morgonmedicin - för närvarande även lugnande eftersom min skalle vägrar stressa av på egen hand - så är min proppfyllda bokhylla, den mindre imponerade filmhyllan och min växande skivsamling det första jag ser. Och jag känner obehaget komma krypande. Vad fan är det för fel på mig som inte kan njuta lika mycket av musiken som förr? Varför känner jag ett fullkomligt absurt krav på att lyssna, istället för den där underbara, otvungna lusten att känna varenda riff och takt pulsera tusen gånger om tills de är delar av mitt blodomlopp?

Jag har alltid haft svårt för nya intryck. Det tar längre tid för mig att ta in och smälta, helt enkelt. Som så mycket annat är det en fråga om tid och insikten att jag har så många band, skivor och låtar på min inre lista som jag vet att jag vill dränka öronen i och bara rånjuta av i all evighet, gör mig ibland så stressad och arg att jag inte ens vill se åt mina skivor. Jag är så oerhört trött på att vara trött.

En fin sak jag har upptäckt med musiken är dock att mitt intresse aldrig falnar på riktigt. Det är givetvis inget konstigt för alla dedikerade hårdrockare, men har man en hjärna som min, är det inte ovanligt att något man hyser ett passionerat intresse för, mycket väl kan förlora sin tjuskraft helt oväntat och ge plats åt något annat. Det mönstret har alltid funnits i mitt musiklyssnande också. När jag upptäckte Kiss, klev favoriterna Europe åt sidan, vid Hammefalls intåg föll Kiss helt i glömska och när Sonata Arctica kom, såg jag inte mer åt göteborgarna.

Sedan jag började blogga har jag medvetet kämpat emot det sättet att lyssna. Med tanke på hur mycket fantastisk musik inom olika genrer som jag har upptäckt de senaste två åren, så har det förstås varit värt det. Men jag vill ju för helvete kunna njuta av den också, mycket mer än jag har gjort sista tiden.

Samhällets stress och krav smittar av sig. Det är bara att erkänna det. Produktionstänket sipprar sig in i våra liv så obemärkt att det nästan är komiskt. Iallafall de stunder då man orkar skratta åt det absurda i vårt sätt att leva. Det är självklart enklast att skylla sig själv. Skaffa sig en krage att ta sig i och ta kontroll över tiden, stoppa energitjuvar och lära sig andas rätt, käka rätt och röra på sig så att man får energi och lust till frisk luft, socialisering, knull och fulkultur.

Men jag orkar inte. Jag vill ligga i soffan och glo på serier med neddragna persienner och käka chips dagarna i ända. Jag vill tillbaka till mitt flickrum, vara fjorton år igen och inte bry mig om mycket mer än gitarren, skivorna, böckerna och onanin. (Ja, vad fan gjorde NI som fjortonåringar? Hade händerna på täcket och gallrade rovor för tio kronor raden, kanske?)

Jag är trött på patetiska pojkar som trakasserar mina kvinnliga branschkollegor, på feministiska bloggerskor som inte inser att alla kvinnor inte har exakt samma problem med exakt samma saker, på alla rasistiska små as och på vår syn på arbete och de heliga åtta timmarna som inte ens behöver fyllas med något meningsfullt för att folk ska sträva efter att få dem.

Jag är trött på mig själv, på min hjärna som registrerar allt utan att minnas vad som är viktigt, på mitt behov av att vara duktig och den återkommande insikten om hur otroligt lite gemenskap jag känner med andra människor. Men under tiden som jag har suttit och skrivit det här, har jag haft Iron Maiden i lurarna och kan åtminstone trösta mig med att jag varken har tröttnat på Afraid To Shoot Strangers eller The Wicker Man och det är jag garanterat inte ensam om. My time (for metal) will come.

En skamlös frihet

Förra veckan pratade vi om mörkret och vikten av att försöka stanna upp och tänka innan man greppar högaffeln istället för lyktan. Har man väl valt lyktan blir det förstås enklare att se sig omkring efter intressanta saker - gärna sådana man kan lyssna på. Så långt är allt frid och fröjd. Man letar, lyssnar och upptäcker den ena skatten efter den andra, glömsk av världens dumhet tills den ånyo gör sig påmind likt en telefonförsäljare som undkommer NIX-inställningen.

Några dumheter som Grottmänniskan träffar på är felaktigt nyttjande av versaler, russin i choklad samt bristfällig vördnad inför Hansi Kürschs röstomfång. Ångesten som uppstår beror givetvis på graden av dumhet och vid vissa tillfällen slår den inte bara i taket, utan skjuter sig rakt igenom. Det inträffar exempelvis när människor tror att jag behöver förebilder av samma kön för att kunna ägna mig åt något som intresserar mig. Eller när jag förväntas vilja bli en förebild själv...

Låt mig därför berätta något för er: jag har inte ansvar för att representera alla etiketter jag traskar omkring med. Bloggare. Hårdrockare. Katolik. Autistisk. Kvinna. I synnerhet det sista brukar envisas med att klistra sig fast, alltmedan jag pendlar mellan att sucka och ägna osunt mycket tid åt att fundera över om medeltida tortyrmetoder inte hade sin charm iallafall.

Malleus Maleficarum/Breaking Away (2001)

Så roligt med en man som gör ditten och datten! Vilken tur att dina speciella och mystiska 

egenskaper kommer till användning här också! Genom ditt engagemang kommer säkert fler män att våga korsa gränserna - men tänk på att du har ett ansvar för att presentera ALLA män på just det här området, så ta dig inte för stora friheter. Kom ihåg att vi bara stöttar dig så länge du inte blir för självständig. 

Hur ofta tror ni att män får höra det där av andra män? Aldrig, gissar jag. Folk uttrycker sig inte så bokstavligt förstås, men till och med jag kan höra budskapet under alla sockrade lager av systerlig omtanke. Jag hade kunnat garva åt det, om det inte vore för att det är så förbannat nedlåtande. Vill du vara en del av vårt stöttande, mysiga systerskap? Håll med eller håll käft! Låt oss hjälpa dig att själv bli den kvinnliga förebild du saknade i tonåren. Den självständiga Kvinnan med stort K, rätt attityd och rätt mängd av vardera könet i skivställ och bokhylla.

Bakom varje kreativ kvinna i en manlig sfär, står nämligen andra kvinnor som är rädda för att en enda individs felsteg ska spoliera ryktet för samtliga människor med tuttar och fitta. Dessa uppfostrare behöver alls inte ingå i sfären själva, utan kan stå och oroa sig någon helt annanstans. Jag kan ha fel, men tror mig vara tämligen säker på att Rockbitch här nedan inte representerar den sortens frihet och kreativitet som dessa uppfostrare vill lyfta fram. Den här friheten är för ful, för snuskig och därför opassande för den askgråa präktighetens apostlar.

Holy (gavs ut på deras samlings-DVD 2003)

Därmed är vi nu fast i den där djävulska fällan som andligt sett påminner om häxprocesserna. Var foglig och du sviker kvinnokampen. (Erkänn, förlora saligheten och dö socialt.) Var självständig och resultatet blir detsamma. (Stå på dig, förlora saligheten och dö socialt.) Trygga, välkända dubbelbestraffning, vad skulle jag göra utan dig?

Glöm aldrig att vad du än gör så är du först och främst en kvinna. Det andra, det främmande, det mytomspunna könet. Det är bara ett litet problem. Mitt kön är fan inte exotiskt. Halva jordens mänskliga population går runt med det! Jag är ingen kvinnlig hårdrockare, bloggare, katolik eller autist. Jag har inga kvinnliga förebilder, vill inga ha och har sannerligen inga ambitioner att själv bli någon.

Jag väljer mina egna förebilder, det har jag alltid gjort och under min formbara tonårstid bestod de uteslutande av nunnor, manliga hårdrockare och Joakim Thåström. Eftersom man inte spelar hårdrock med det manliga organet utan med händer och fötter, så föll det mig aldrig in att John Norum eller Oscar Dronjak inte skulle duga som inspiration när jag plinkade gitarr. 

Dreamland (1998)

Istället för att lägga tid på att leta efter kvinnliga förebilder, skulle jag vilja föreslå ett annat sätt att bemöta problemet: vägra ta oss an det. Låt oss sluta upp med att försöka bära hela kvinnligheten på våra axlar och ständigt känna ett kollektivt ansvar för att representera vårt kön i alla lägen. Lägg av med att "hjälpa" kvinnor med hurtiga hejarop, ge fan i att bli imponerade när man "släpper fram" kvinnor. Bli förvånad över andras förvåning istället: 

"Berätta nu vilken avgörande betydelse mina äggstockar har för min skivsamling och mina skalövningar. Jag är SÅ intresserad!"

Jag behöver inte bli framsläppt. Du ska räkna med att jag tar mig fram för egen maskin och att jag ber om hjälp när jag behöver det. Försöker du få med mig på dina vägar när jag inte vill, så spelar det ingen roll hur mycket vi har gemensamt. Om du framhärdar så tar jag en annan stig eller sparkar undan dig. För varje stöttande kollektiv med goda intentioner finns nämligen en baksida: bristen på förståelse för att den där gemensamma nämnaren inte är lika stor för alla. 

Visst, jag är kvinna och jag är hårdrockare. Det gör att jag delar vissa erfarenheter med andra kvinnor som är hårdrockare. Men jag är också autistisk och det gör att jag ofta har mer gemensamt med män. Eller katter. Min autism säger nämligen mycket mer om min person än mitt kön och behovet av en kvinnlig förebild blir förstås därefter. Likaså en eventuell önskan om att själv vara en. 

Utgå därför ifrån att jag gladeligen avviker från mitt kön, min kyrka eller andra kollektiv om det passar mig. Tro aldrig att samma bandnamn på våra tröjor, likadana bönböcker i våra hyllor, samma diagnos eller kön automatiskt gör mig till din bundsförvant, din förebild eller omvänt. Att skamlöst korsa alla gränser är nämligen en frihet som jag unnar både dig och mig.

Föreläsning från buren

Sweden Rock Festival är inne på sin tredje dag och själv försöker jag landa på en helt annan plats: soffan i vardagsrummet. Ett par mycket goda vänner försökte in i det längsta övertala mig att åka med, men jag var tveksam. Blotta tanken på ett hav av människor på en okänd plats där jag inte hittade, var så läskig att mina muskler drog ihop sig bara jag snuddade vid den.

Jag har två funktionshinder som andra ofta inte märker av alls, eftersom jag utåt sett kan vara otroligt välfungerande, professionell i jobbet och social i alla möjliga sammanhang. Jag har inlett konversationer med okända om allt mellan himmel och jord och aldrig dragit mig för att gå fram till en främmande människa för att fråga om vägen när jag inte hittar. Jag skäms inte längre för min svårighet att känna igen mig, hitta rätt eller minnas vad andra har sagt, för ingen med vett och sans i behåll vill frivilligt traska runt i halvångest på en främmande plats med karta och vägbeskrivning och ändå fråga efter vägen var tjugonde meter.  

När man träffar mig, har jag fått höra att jag kan framstå som stel och lite kylig. De senaste åren har jag tränat på att le, se andra i ögonen och ta i hand, och mitt jobb som annonsförsäljare och skribent har naturligtvis givit mig hundratals tillfällen att träna upp det jag har svårt för. För att märka av att jag har två neuropsykiatriska diagnoser, tio års ångest- och depressionsproblematik bakom mig och social fobi måste du känna mig väl, och för att veta vilken sorts situationer som triggar mig, måste du vara min sambo eller mycket nära vän. Buren är både större och rymligare och har större mellanrum mellan spjälorna nu, men det är fortfarande en bur:

Det jag ägnar min fritid åt, min blogg och nu Crankitup, ligger egentligen lite utanför begreppet "fritid", för det innebär lika mycket arbete som tid. Att vilja göra det man älskar bra och bättre för varje gång kräver mycket och risken att bli bekväm, eller i värsta fall liknöjd, finns alltid där om man inte är vaksam. Det gäller inte minst de som gör att jag och så många andra överhuvudtaget sitter och skriver om metal: alla band och artister som ibland ger något så fantastiskt att man knappt kan greppa det, och ibland sjunker så lågt att man själv önskar att man kunde följa med ner i djupet för att slippa se och höra mer. 

Det sistnämnda har jag själv ännu inte upplevt hos ett band, men Children Of Bodoms Relentless, Restless Forever (2011) låg inte långt ifrån. Jag älskar inte Bodombarnen mindre för det, i synnerhet inte som de skärpte till sig ordentligt på Halo Of Blood (2013), men deras sjunde studioalbum är ett av de verk jag aldrig någonsin drar på, och åsynen av det i skivstället inger mig ett visst mått av obehag:

Social fobi är syskon med prestationsångest. Ibland är det bra med press och lite oro, när det får en att anstränga sig mer och växa. Så länge det släpper efteråt och man får känna att även om det kanske inte blev som man hade tänkt sig, så överlevde man. Väldigt många av de som befolkar mitt skivställ är perfektionister och det trivs jag med. En del av dem dras, eller har dragits med, psykiska och/eller sociala problem och ytterligare några hör till metalvärldens mest rutinerade scenpersonligheter. Dock får de alla finna sig i att sågas längs med fotknölarna av besvikna fans och recensenter när de inte har tillräckligt bra ursäkter för en trist skiva eller en oengagerad show. 

Att köra på rutin är något av det fulaste ett band eller en artist kan göra i fansens ögon. Tillfällen då den nya skivan har slutat snurra eller konserten är över och man inte har fyllts av någonting. När det man hade sådana förväntningar på, kändes ungefär lika upplyftande som ett munsår eller en betalningspåminnelse. I just den stunden är det nog rätt få av oss metalfans som är benägna att känna oss storsinta. Inte så mycket för pengarna som rök, utan för att vi väntade oss något stort och fick en axelryckning. Å andra sidan är det alltid lika fascinerande att se hur något som får vissa att leta efter skämskudden eller knyta näven i frustration, gör att andra plågar grannarna med repeatspelning i veckor. Manowars Gods Of War (2011) fick en överkryssad geting i Expressen (recensionen tycks tyvärr inte finnas tillgänglig längre) och följande beskrivning av SRM:s Thomas Väänänen i #43:

"Precis när jag börjar komma i stämning och lyfter upp näven i luften och börjar se mig om efter närmaste false metal-band att banka skiten ur, möts jag av en evighet av åskmuller, blixtar, berättarröster och och keyboardljud som jag hade hoppats var kvarlämnade på de usla black metal-demos från vilka intron de måste härröra från, och återigen har jag totalt hunnit glömma bort att det är metal jag sitter och lyssnar på. För att uttrycka mig så att herr DeMaio förstår vad jag menar: detta känns som att få kopulera besinningslöst med en nordisk gudinna men att med jämna mellanrum bli avbruten av en föreläsning om hur preventivmedel fungerar."

Själv älskar jag de pompösa och utskällda orgel- och körpartierna, och när Gods Of War kom lyssnade jag, min sambo, vår katt och våra grannar på svulstig Valhallasymfoni i veckor. När min sambo såg den överkryssade getingen och andra besvikna recensioner, såg han dessutom oförskämt nöjd ut, och förklarade att han älskade när folk som inte var dedikerade Manowarfans sågade dem, för det betydde att Manowar gjorde precis det de skulle. 

Bra metal är professionell, men aldrig duktig och just därför vill jag inte gå på en festival om jag känner att det kommer att handla om att orka klara av det. Att ängsligt hålla koll på kartor, landmärken och tider. Att ideligen kontrollera att stesolidburken ligger tryggt i fickan och ens sällskap finns inom synhåll. Det är en sak att slipa sina förmågor, utmana sig själv och lära sig att inte låta sågningar eller misstag hindra en från att fortsätta kämpa. Att betala x antal tusen för ett socialt experiment är något helt annat - om man nu inte hör till typen som byter bil en gång i halvåret utan att det märks i plånboken.

Nästa år när mina vänner frågar om jag inte ska med till Sölvesborg, hoppas jag att min skräck har minskat så pass mycket att jag, trots fjärilar i magen och överspända kräkreflexer, kan säga till mig själv: "Julia, det spelar fan ingen roll om du gör bort dig, för det gör alla emellanåt och skulle du tuppa av någonstans, så finns det alltid någon som snubblar över dig utan att missta dig för en tältlina." Då skulle min segernäve få bändas ner med våld.