Höstlig kreativitet och mänsklig dumhet

Äntligen är den här. Hösten. Visst, jag är måttligt förtjust i regnklistriga jeans, vrålen från skolbarnen utanför fönstret - allvarligt talat, de låter verkligen som skadade djur i panik emellanåt - och att jag alltid lyckas ta samma buss till jobbet som sjuttiotre morgontrötta gymnasieungdomar med för mycket parfym. I övrigt är det ljuvligt. Värmen är över och jag slipper gå runt som en zombie. Alla äckliga semesterfirare och "sköna killar" som vrålar som brunstiga älgar på fultjack bara för att det är fint väder, försvinner. Iallafall på vardagar och under dagtid på helger. På helgerna släpps de lös igen, men det kan jag bjuda på.

Som de som läser den här bloggen och alla som känner mig redan vet, är jag elitiskt lagd av mig. Att vara bra på något ska löna sig på ett eller annat sätt och man ska aldrig dölja sina kunskaper av rädsla att förhäva sig. Inte heller ska man hålla tyst för att göra sig bekväm för mindre vetande personer. Om någon kan eller vet något du inte kan eller vet så betyder det att du ska lyssna på vad hen har att säga om saken, istället för att låta känslorna dra iväg med dig och vråla om politisk korrekthet, elitism, åsiktsfascism, översitteri eller liknande undanflykter. Här får ni lite ångest från 1982, där Joey Tempest önskar att han kunde förstå sig på en människa och därför ber om vishet och lärdom. Med tanke på hur många som verkligen borde upprepa sådana ord dagligen, är texten inte så fånig.

Det finns tillfällen när jag önskar att jag vore dum. Iallafall så pass ignorant att andras dumhet inte störde mig så mycket. Och låt mig påpeka en sak: att vara intelligent är inget man ska behöva dölja. Det är delvis medfött och delvis en fråga om att tvinga sig själv att utforska okända saker även om man är rädd. Jag önskar att fler människor vaknade på morgonen och ifrågasatte sig själva. Att de oroade sig för effekterna av att inte tänka efter ordentligt, istället för inbillad massinvandring och folk med kläder och hudfärger de inte gillar. Är man förblindad av skräck för livet självt och all brokighet det innebär till den grad att man inte tål olikhet, så är man emotionellt skadad och behöver hjälp.

Sommaren innebär en uppluckring av rutiner för mig, så när hösten kommer med sina normala busstider, öppettider och framför allt mörkertider blir jag lugn. Iallafall lugnare. Det finns nämligen inget som säger att ångest inför förändringar och svårighet med flexibilitet behöver leda till att man inte unnar andra att vara och leva som de själva vill.

Just nu är min vilja att göra saker inte alls kompatibel med hur mycket jag orkar eller med graden av inspiration, så ni som läser min blogg fortfarande, får väldigt, väldigt gärna komma med lite tips och önskemål på teman till mig, antingen i kommentarsfältet här på bloggen, på Facebooksidan eller på mailen. Min tid i sommaride är förhoppningsvis över nu och i takt med att löven gulnar bör jag börja piggna till. Så tipsa mig - eller gnäll på mig - det är mycket efterfrågat. Jag är nämligen precis så elitistisk lagd att jag inser att det finns många tillfällen då andra är mer kreativa än jag.

I väntans tider

Jag kan omöjligt vara ensam om det. Det kan inte främst bero på min ADD eller min autism. Eller ens det faktum att jag praktiskt taget lever med telefonen klistrad vid örat 90% av min arbetstid. Inte heller vädret, även om jag mår kasst av att sommaren nalkas. Den luckrar upp världens rutiner och rubbar därmed mina. Men nej, jag tror faktiskt inte att det är årstiden som gäckar mig mest just nu. Det är den omöjliga balansgången mellan jobb, fritidsintressen och lugn.

När jag går upp på morgonen, tar min morgonmedicin - för närvarande även lugnande eftersom min skalle vägrar stressa av på egen hand - så är min proppfyllda bokhylla, den mindre imponerade filmhyllan och min växande skivsamling det första jag ser. Och jag känner obehaget komma krypande. Vad fan är det för fel på mig som inte kan njuta lika mycket av musiken som förr? Varför känner jag ett fullkomligt absurt krav på att lyssna, istället för den där underbara, otvungna lusten att känna varenda riff och takt pulsera tusen gånger om tills de är delar av mitt blodomlopp?

Jag har alltid haft svårt för nya intryck. Det tar längre tid för mig att ta in och smälta, helt enkelt. Som så mycket annat är det en fråga om tid och insikten att jag har så många band, skivor och låtar på min inre lista som jag vet att jag vill dränka öronen i och bara rånjuta av i all evighet, gör mig ibland så stressad och arg att jag inte ens vill se åt mina skivor. Jag är så oerhört trött på att vara trött.

En fin sak jag har upptäckt med musiken är dock att mitt intresse aldrig falnar på riktigt. Det är givetvis inget konstigt för alla dedikerade hårdrockare, men har man en hjärna som min, är det inte ovanligt att något man hyser ett passionerat intresse för, mycket väl kan förlora sin tjuskraft helt oväntat och ge plats åt något annat. Det mönstret har alltid funnits i mitt musiklyssnande också. När jag upptäckte Kiss, klev favoriterna Europe åt sidan, vid Hammefalls intåg föll Kiss helt i glömska och när Sonata Arctica kom, såg jag inte mer åt göteborgarna.

Sedan jag började blogga har jag medvetet kämpat emot det sättet att lyssna. Med tanke på hur mycket fantastisk musik inom olika genrer som jag har upptäckt de senaste två åren, så har det förstås varit värt det. Men jag vill ju för helvete kunna njuta av den också, mycket mer än jag har gjort sista tiden.

Samhällets stress och krav smittar av sig. Det är bara att erkänna det. Produktionstänket sipprar sig in i våra liv så obemärkt att det nästan är komiskt. Iallafall de stunder då man orkar skratta åt det absurda i vårt sätt att leva. Det är självklart enklast att skylla sig själv. Skaffa sig en krage att ta sig i och ta kontroll över tiden, stoppa energitjuvar och lära sig andas rätt, käka rätt och röra på sig så att man får energi och lust till frisk luft, socialisering, knull och fulkultur.

Men jag orkar inte. Jag vill ligga i soffan och glo på serier med neddragna persienner och käka chips dagarna i ända. Jag vill tillbaka till mitt flickrum, vara fjorton år igen och inte bry mig om mycket mer än gitarren, skivorna, böckerna och onanin. (Ja, vad fan gjorde NI som fjortonåringar? Hade händerna på täcket och gallrade rovor för tio kronor raden, kanske?)

Jag är trött på patetiska pojkar som trakasserar mina kvinnliga branschkollegor, på feministiska bloggerskor som inte inser att alla kvinnor inte har exakt samma problem med exakt samma saker, på alla rasistiska små as och på vår syn på arbete och de heliga åtta timmarna som inte ens behöver fyllas med något meningsfullt för att folk ska sträva efter att få dem.

Jag är trött på mig själv, på min hjärna som registrerar allt utan att minnas vad som är viktigt, på mitt behov av att vara duktig och den återkommande insikten om hur otroligt lite gemenskap jag känner med andra människor. Men under tiden som jag har suttit och skrivit det här, har jag haft Iron Maiden i lurarna och kan åtminstone trösta mig med att jag varken har tröttnat på Afraid To Shoot Strangers eller The Wicker Man och det är jag garanterat inte ensam om. My time (for metal) will come.

Du som är hårdrockare...

Välkomna tillbaka efter sportlovet, som grottmänniskan har tillbringat med tidningsjobb, storhandling och hantverkarhat. Ja, jag förstår att det behöver borras ibland, men hur svårt kan det vara att sätta upp en lapp om det på anslagstavlorna som finns i vartenda hus här? Grottmänniskor som vaknar till ljudet av en borrmaskin löper en ökad risk för tjurighet under dagen, och det är inte bra när de ska prata med kunder. Ungefär såhär sofistikerade känner de sig:

Show No Mercy (1983)

Knappast herrarnas mest intressanta verk, men halv sju på morgonen efter att väckarklockan ersatts av ondskefulla hantverkare, känner man sig mer primitiv än finkulturell. Störande ljud, krånglande teknik och neurotypiska fördomar är vad som irriterar grottmänniskan mest just nu, och därför sparkar hon igång aktiviteten igen med en blandning mellan ilsket väsande, suckar och facepalms. För att inte bryta ut i alltför mycket spott och fräs, gör vi först en mjukövergång från thrashen till galgbacken:

Hallowed Be Thy Name (1982)

Aaah... Tack, Steve Harris & Co! Nu börjar grottmänniskan till och med vicka på tårna, så det här ska nog lösa sig och därmed börjar vi närma oss kärnan i det som stör henne mer än borrmaskiner just nu: nämligen neurotypiska fördomar. Om du inte vet vad det är för något, så behöver du inte känna dig det minsta dum, för jag kan förklara: Neurotypiska personer är alla personer som inte har någon form av autism, ADHD, Tourettes Syndrom eller andra neuropsykiatriska svårigheter. Med andra ord: jag är inte neurotypisk.

En sak som jag finner oerhört störande i neurotypiskt tänkande, är grupptänket. Jag förstår mycket väl behovet av att kategorisera saker och ting för att få en bättre överblick, och jag vet också hur trevligt det är när man träffar på andra människor som man har saker och ting gemensamt med. Att det även är nödvändigt att få hämta stöd och styrka hos andra människor med liknande intressen, erfarenheter och problem som man själv utan att samtidigt behöva förklara sig för personer som inte delar erfarenheterna, är också självklart. Det kallas socialt andrum och vare sig det gäller NPF:are, liberala katoliker eller metalheads, så är det en vila att få slippa ur stereotypiernas och konformisternas värld en stund:

Metalhead (1995)

För mig är kategorisering endast en form av sortering för att få bättre överblick och veta vart man ska leta efter saker och ting. Varje gång någon säger "du som är hårdrockare/katolik/aspergare/kvinna/ung" och sedan ställer frågor som antyder att jag är satt till jorden för att gratisutbilda pöbeln i musikgenrer, religionshistoria, neuropsykiatri, ungdomskultur och genusvetenskap medan de fnissar lite generat och vill att jag (läs: den konstiga djurarten som Jonas på Skansen aldrig berättade om) ska förklara hur jag kan leva med dessa kontraster. Jag funderar på att börja ta betalt.

Jag var länge förbryllad över det goda bemötande jag fick av andra hårdrockare när jag startade bloggen. Inte bara för att det var annorlunda att bli fullkomligt accepterad, jämfört med mina tidigare upplevelser, utan för att mina kontraster som mest mötte mild förvåning och artigt intresse. Hårdrockare av alla kön och åldrar har med få undantag bemött mig med mindre fördomar än gemene man sedan jag startade bloggen. Istället har de frågat, ofta försynt och med uppriktigt intresse, för att rätt snabbt övergå i mer väsentliga samtal om skivsamlingar, konserter och "du vet det där riffet som...".

Jag längtar efter tillfället då ett samtal om partners, barn, jobb och väder, inte utesluter sådant som andra är intresserade av. När någon frågar vad man ska göra i helgen och man berättar att man precis fick sms-avi om att en efterlängtad skiva har kommit. Att då inte bara få ett roat flin, utan en fråga om vad det är för skiva och varför man har längtat. Sådär som man själv gör när de berättar om att de "ska ut", "träffa barnbarnen", "se någon film" osv. Vart ska du? Blir de glada av att träffa mormor/farfar? Vilken film ska du se? Själv får man på sin höjd ett: "Du som ä hårrröckere. Lyssner'u på di dära Lordi?" Jag är så trött på den sortens samtal, som egentligen inte är ett samtal, utan ett meningsutbyte på två helt olika nivåer, där den som frågar mig inte har för avsikt att förstå överhuvudtaget. För jag tillhör inte hens grupp.

Transilvanian Hunger (1994)

Norsk black metal hör till de genrer jag har svårast att förstå mig på. Inte bara inom metal, utan överhuvudtaget. Därför retar det mig en smula att jag nu, när jag slår på Darkthrone på måfå, att det inte låter riktigt så överjävligt som jag ville minnas att det gjorde. Ja, sången är... svårsmält, men en fin grej med att inte fastna i genre- och principtänk och sociala fack, är möjligheten att betrakta saker och ting med lite mer humor, något färre fördomar och så sakteliga plocka ner ologiska hinder. Själv arbetar jag på min ångest över kristen metal, min lätt uttråkade inställning till sleazerocken och konsten att kunna lyssna in och låta musiken ta tid, vilket kan vara nog så svårt i en tid där delning av kändisars Spotifylistor tycks ha ersatt det egna utforskandet.

Stanna upp, ta en paus och lyssna på musik som behöver tid. (Exempelvis kan du titta förbi här i grottan ett par gånger i veckan.) Du som är hårdrockare, njut av att du kan njuta! Du som inte är hårdrockare - lär av oss.

About Tea Time: Iron Maiden

Bild av Martin från mblserier.se

Efter att ha valsat runt nere i Tyskland, höga på power metal och öl, ska vi nu besöka landet med lika låg standard på tandvården, som på bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Trots heltäckningsmattor, tegelfasader och perversa tevanor, är engelsmännen inte precis kända för sin goda smak och man kan faktiskt inte leva hur länge som helst på imperialistmeriter. Förr eller senare måste man putsa monokeln, spotta ut tuggtobaken och piffa upp sig en smula. Så hämta den silvriga teservisen, damma av salongen och visa alla belackare vilken nation i världen som egentligen är bäst på scones, skvaller och kravaller. Det är hög tid för en god kopp te med Iron Maiden.

Vi sitter till bords med ett band som har femton studioalbum, sex DVD:er och tre best of-samlingar att skryta med. Enligt hemsidan, iallafall. Samlingen Best Of The Beast (1996) som står och ser ensam ut i sambons skivställ, finns av någon outgrundlig anledning inte inräknad där. Typiskt, med tanke på att det faktiskt är det enda hushållet har från dessa gentlemäns allt annat än glesa repertoar. Vi börjar med lite basfakta, för att det inte ska bli alltför tyst runt vårt imaginära tebord, där samtliga tjugotre nuvarande och före detta, levande och döda medlemmar brer marmelad på sina scones och rör om i tekopparna.


Åldermän
Om man inte är en grottmänniska som heter Julia, är Iron Maiden hårdrockarens motsvarighet till babypuré och bröstmjölk. Att inte ens humma igenkännande vid nämnandet av Steve Harris och Bruce Dickinsons namn och ändå kalla sig hårdrockare, är förmodligen lika konstigt som att vara katolik och inte kunna sin Ave Maria ordentligt.

På juldagen 1975 bildade en 18-årig Londonbo och basist vid namn Steve Harris vad som skulle komma att bli ett heavy metal-band bara amishfolk, eremiter och vissa sorters Julior har undgått: Iron Maiden. Jag ansträngde mig inte ens för att missa dem, som i fallet med Metallica, bättre upp: jag levde vägg i vägg med en frälst lillebror jag dessutom gav The Number Of The Beast (1982) till i födelsedagspresent - utan att lyssna själv. (Det är nu Dave Murrays haka slår i heltäckningsmattan och Steve Harris tekopp skramlar upprört mot fatet.)

Gruppen, som har nästan fyrtio år på nacken, har sålt en bra bit över 100 miljoner album och är ett av heavy metal-världens mest inflytelserika band någonsin. Medan jag levde i, om inte ovisshet så åtminstone ointresse, erövrade Iron Maiden världen med, bland andra, nedan nämnda små kompositioner (och nej: jag tar inte med The Number Of The Beast från albumet med samma namn - det finns fler bra låtar där). Att jag inte ens var född när de kom ut är naturligtvis ingen ursäkt:

Prowler, 1980

Wrathchild, 1981

Hallowed Be Thy Name, 1982

Baskunskaper

När det gäller min relation till Iron Maiden, kan man tala om faran med vanan. Vart man än har gått, möjligen med undantag för kyrkliga aktiviteter, har chansen att få se maskoten Eddie på tröjor, skivomslag, tv-rutor och annat, sällan varit så liten att man hajat till vid åsynen. Inte ett enda suktande ögonblick under mina långa stunder vid diverse hårdrocksavdelningar har jag ägnat Iron Maiden, och enda orsaken jag kan komma på är någon förvriden form av hemmablindhet, kombinerad med tonårstjejens löje över de skrikiga skivomslagen. Jag kände mig inte alls tilltalad av, eller ens nyfiken på skivor som såg ut som tecknade serier. 

Faktum är att jag länge såg Iron Maiden som "barnrock", kanske på grund av att min lillebror lyssnade på dem och tyckte att hans storasysters Sonata Arctica-fanatism var skittöntig i jämförelse. (Här pausar vi för påfyllning av herrarnas tekoppar, mer scones och kanske en liten skvätt starkt åt i synnerhet Bruce Dickinson, som känner sig kränkt å Derek Riggs vägnar.) 

Första låten jag faktiskt satt ner och verkligen lyssnade till med denna grupp, benäget bistådd av hjälpsamma korridorkillar, bör ha varit denna:

 The Wicker Man, 2000

Det var riffen som fick mig fast, och det faktum att det kändes snabbt på ett helt annat sätt än mina tyska och finska favoriter som ändå brukade stoltsera med damptempo, helt i min smak. På den tiden sträckte sig mitt riffintresse inte längre än Jani Liimatainens gitarrhals, så hur väl min musiklärare än skolat mig i basens betydelse, reflekterade jag inte det minsta över varför det lät snabbt och tungt samtidigt. (Steve Harris mottar här tacksamt flaskan med styrketårar från Bruce Dickinson, medan Adrian Smith snurrar oroligt på sin tekopp och undrar hur många fler olycksaliga individer som kan ha drabbats av denna monstruösa brist på basal bildning.)


Pardon me? No.
Hemmablindhet, småbröder och noll erfarenhet av att dela mitt hårdrocksintresse med andra till trots, finns det inga rimliga, goda skäl att inte ha utforskat furstarna av NWOBHM bättre. Å andra sidan: jag håller stenhårt på att det är minst lika stort att upptäcka något tio, femton eller tjugo år "för sent", och se storheten i det utan att vara färgad av tonårsnostalgi. Så ta nu ert ansvar för partners och vänner, syskon och föräldrar, mostrar och farfäder, brygg lite te och slå dövörat åt allt vad genrer och åldersgränser heter. Har inte jag någon ursäkt för bristande intresse, så har ingen annan med intakta hörselorgan det heller.

Wasted Years, 1986