About Tea Time: Demon

Bild av Martin från mblserier.se

I torsdags fick jag veta att en läsare hade väntat ivrigt på ett Iron Maiden-inlägg, och undrat över varför det dröjt så. På det svarade jag att det helt enkelt "inte blivit av", eftersom jag har min egen ordning på inläggsteman. Sedan har bandet trots allt aldrig hört till mina mest flämtande musikförälskelser genom åren, och det finns redan folk att vända sig till om man vill veta allt man önskar och lite till om det.

I den här grottan blir ett band aldrig stort av något annat skäl än att de tilltalar mig personligen och därför ska vi nu slå oss ner runt en framdukad Staffordshireservis med rykande hett te, frasiga gifflar och andra godsaker vi får föreställa oss, tillsammans med inte mindre än tjugosju herrar av olika ålder, aktualitet och levnadstillstånd. NWOBHM/progressive metal-bandet med rötter i just Staffordshire, närmare bestämt det gamla textilsätet Leek, har trettiofyra år, varav fyra av dem som "vilande" på nacken. (Här hostar Dave Hill förläget, och John Waterhouse låtsas att han är ensam med sin tekopp och därtill lika döv som en sådan.) Det är tid för det storartade nöjet att sitta till bords med Demon.

Oväntade gäster?

1979, samma år som en annan demon, nämligen grottinnehavarens älskade storasyster, tog denna konstellation sitt första, gemensamma andetag på initiativ av sångaren Dave Hill och gitarristen Mal Spooner. Det faktum att jag inte hörde talas om dem innan jag träffade min sambo, mottas med föga förvånade axelryckningar från främst Andy Richards, Chris Ellis och Les Hunt, som samtliga lämnade bandet redan under mitt födelseår, 1983. 

Min sambo hävdar att Demon är ett band som inte fått den uppskattning de förtjänar, och det påståendet mottas med stort bifall runt bordet. Det är ju trevligt att så många människor kan vara så rörande överens om en sak, trots avhopp och avbrott. Med åtta singlar, tretton fullängdare, en liveskiva och två best of-samlingar på sina trettio aktiva år, ligger dessa Staffordshireherrar möjligen snäppet efter sina landsmän i Iron Maiden, men ingen kan anklaga dem för vare sig lathet eller bristande flit. Medan herrarna dräller smördegssmulor över bordsduken, ska vi lyssna på det allra första spår grottmänniskan hörde av dem, från deras andra studioalbum, The Unexpected Guest (1982):

Don't Break The Circle, 1982

Stämningen runt bordet står väl kanske inte på topp, när jag förklarar att jag inte tog vidare notis om dem, trots att ovanstående spår fanns som nummer åtta på samlingsskivan jag fick av min romantiske sambo 2005. Jag tyckte mest att de lät lite lustiga (här går Mal Spooners och Les Hunts humör ner ett antal grader) och ägnade dem ingen aktiv uppmärksamhet överhuvudtaget. Därför finns det all att uppdatera de haltande kunskaperna nu, så ska jag försöka komma över den ångest som detta stycke framkallade efter ett repeatanfall från min sambo:

Hold On To The Dream, 1991

I Rockys sällskap

Men hur var det nu med underskattningen? Bandet självt samt grottinnehavarens sambo, anser att den är reell, men åtminstone de förstnämnda lär ju vara partiska i frågan. Själv får jag nog lov att instämma, delvis, i påståendet, för jag kan inte påminna mig om att ha stött på något inbitet Demon-fan. När jag frågar min sambo efter någon låt han tänker sig hör till de mer kända, får jag upp följande spår från Breakout (1987), och stämningen ljusnar något vid det imaginära tebordet, när jag förklarar att den inte bara påminner en smula om soundtracket till Rocky-filmerna, utan med eller utan boxarmontage, är en riktigt fin låt:

Life On The Wire, 1987

Oturligt nog hamnade bandet i konflikt med sitt skivbolag vid inspelningen av albumet The Plague (1983), och trots att titelspåret nådde en plats på UK Top 50, kom inget stort genombrott, vilket faktiskt ledde till tre (!) medlemsavhopp. Under årens lopp har hela tjugosju medlemmar hunnit komma, gå och stanna i bandet, vilket inte riktigt är en om året, men många nog för att det ska bli lite si och så med stabiliteten. Orsakerna till de många bytena varierar, både trötthet, bristande inspiration och tragiska dödsfall (Mal Spooner mottar beklagande blickar och en och annan klapp på axeln från sina bandkollegor) står att finna, och det är inte alldeles enkelt att hålla en ljus stämning vid tebordet med sådana minnen.

Grottlöfte

För att vi inte ska gå ner oss i ett träsk av kallnat te och tillbakahållna tårar, påminner jag mina bordsgäster om Anvil, och såväl Andy Dale som Dave Hill gaskar upp sig en smula. Demon är inte ensamma om att streta på i skymundan, trots att alla förutsättningar för ett genombrott har funnits, och må så vara att de inte har fått det erkännande de - och många med dem - anser sig ha förtjänat, men handen på hjärtat: livet är inte rättvist och vad man än kan tycka om dagens uppsjö av skit som spelas på radion, så har Demon alla möjligheter att fortsätta nå ut till nya lyssnare via Youtube och Spotify. 

Det som krävs är att man uppskattar bandet tillräckligt mycket för att helt enkelt dela med sig av dem till andra. Att Demon hamnade lite på efterkälken i NWOBHM-yran är, som tidigare nämnts, inte skäl nog att ignorera dem, men inte heller för att lyssna på dem. Ett band varken kan eller ska leva på barmhärtighetslyssnande som en annan tioårig musikskolelev utan gehör på terminsuppvisningen, i synnerhet inte ett band av Demons kaliber. (Tjugosju herrar skålar skålar här i klirrande tekoppar som om det var ölstop.) Min egen skål gäller denna underbart ljuslågeflämtande ballad från senaste albumet. Jag hör den först nu, i skrivande (tedrickande) stund, och den är baske mig riktigt gripande:

Wings Of Steel, 2012

Någon som inte vill höra fler ballader? Behövs det en lite muntrare stämning vid tebordet, tro? Eftersom energikicken Taking The World By Storm (1989) inte ville låta sig infogas som video här, så får ni länken till den istället, och styrkta av te, gifflar (och kanske en frusen skvätt av något barnförbjudet), kan vi skumögda och rosenkindade av såväl sorg och nostalgi som spelglädje, avsluta vårt andra tekalas och lova dyrt och heligt att inte underskatta Staffordshire-herrarna en gång till.

About Tea Time: Iron Maiden

Bild av Martin från mblserier.se

Efter att ha valsat runt nere i Tyskland, höga på power metal och öl, ska vi nu besöka landet med lika låg standard på tandvården, som på bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Trots heltäckningsmattor, tegelfasader och perversa tevanor, är engelsmännen inte precis kända för sin goda smak och man kan faktiskt inte leva hur länge som helst på imperialistmeriter. Förr eller senare måste man putsa monokeln, spotta ut tuggtobaken och piffa upp sig en smula. Så hämta den silvriga teservisen, damma av salongen och visa alla belackare vilken nation i världen som egentligen är bäst på scones, skvaller och kravaller. Det är hög tid för en god kopp te med Iron Maiden.

Vi sitter till bords med ett band som har femton studioalbum, sex DVD:er och tre best of-samlingar att skryta med. Enligt hemsidan, iallafall. Samlingen Best Of The Beast (1996) som står och ser ensam ut i sambons skivställ, finns av någon outgrundlig anledning inte inräknad där. Typiskt, med tanke på att det faktiskt är det enda hushållet har från dessa gentlemäns allt annat än glesa repertoar. Vi börjar med lite basfakta, för att det inte ska bli alltför tyst runt vårt imaginära tebord, där samtliga tjugotre nuvarande och före detta, levande och döda medlemmar brer marmelad på sina scones och rör om i tekopparna.


Åldermän
Om man inte är en grottmänniska som heter Julia, är Iron Maiden hårdrockarens motsvarighet till babypuré och bröstmjölk. Att inte ens humma igenkännande vid nämnandet av Steve Harris och Bruce Dickinsons namn och ändå kalla sig hårdrockare, är förmodligen lika konstigt som att vara katolik och inte kunna sin Ave Maria ordentligt.

På juldagen 1975 bildade en 18-årig Londonbo och basist vid namn Steve Harris vad som skulle komma att bli ett heavy metal-band bara amishfolk, eremiter och vissa sorters Julior har undgått: Iron Maiden. Jag ansträngde mig inte ens för att missa dem, som i fallet med Metallica, bättre upp: jag levde vägg i vägg med en frälst lillebror jag dessutom gav The Number Of The Beast (1982) till i födelsedagspresent - utan att lyssna själv. (Det är nu Dave Murrays haka slår i heltäckningsmattan och Steve Harris tekopp skramlar upprört mot fatet.)

Gruppen, som har nästan fyrtio år på nacken, har sålt en bra bit över 100 miljoner album och är ett av heavy metal-världens mest inflytelserika band någonsin. Medan jag levde i, om inte ovisshet så åtminstone ointresse, erövrade Iron Maiden världen med, bland andra, nedan nämnda små kompositioner (och nej: jag tar inte med The Number Of The Beast från albumet med samma namn - det finns fler bra låtar där). Att jag inte ens var född när de kom ut är naturligtvis ingen ursäkt:

Prowler, 1980

Wrathchild, 1981

Hallowed Be Thy Name, 1982

Baskunskaper

När det gäller min relation till Iron Maiden, kan man tala om faran med vanan. Vart man än har gått, möjligen med undantag för kyrkliga aktiviteter, har chansen att få se maskoten Eddie på tröjor, skivomslag, tv-rutor och annat, sällan varit så liten att man hajat till vid åsynen. Inte ett enda suktande ögonblick under mina långa stunder vid diverse hårdrocksavdelningar har jag ägnat Iron Maiden, och enda orsaken jag kan komma på är någon förvriden form av hemmablindhet, kombinerad med tonårstjejens löje över de skrikiga skivomslagen. Jag kände mig inte alls tilltalad av, eller ens nyfiken på skivor som såg ut som tecknade serier. 

Faktum är att jag länge såg Iron Maiden som "barnrock", kanske på grund av att min lillebror lyssnade på dem och tyckte att hans storasysters Sonata Arctica-fanatism var skittöntig i jämförelse. (Här pausar vi för påfyllning av herrarnas tekoppar, mer scones och kanske en liten skvätt starkt åt i synnerhet Bruce Dickinson, som känner sig kränkt å Derek Riggs vägnar.) 

Första låten jag faktiskt satt ner och verkligen lyssnade till med denna grupp, benäget bistådd av hjälpsamma korridorkillar, bör ha varit denna:

 The Wicker Man, 2000

Det var riffen som fick mig fast, och det faktum att det kändes snabbt på ett helt annat sätt än mina tyska och finska favoriter som ändå brukade stoltsera med damptempo, helt i min smak. På den tiden sträckte sig mitt riffintresse inte längre än Jani Liimatainens gitarrhals, så hur väl min musiklärare än skolat mig i basens betydelse, reflekterade jag inte det minsta över varför det lät snabbt och tungt samtidigt. (Steve Harris mottar här tacksamt flaskan med styrketårar från Bruce Dickinson, medan Adrian Smith snurrar oroligt på sin tekopp och undrar hur många fler olycksaliga individer som kan ha drabbats av denna monstruösa brist på basal bildning.)


Pardon me? No.
Hemmablindhet, småbröder och noll erfarenhet av att dela mitt hårdrocksintresse med andra till trots, finns det inga rimliga, goda skäl att inte ha utforskat furstarna av NWOBHM bättre. Å andra sidan: jag håller stenhårt på att det är minst lika stort att upptäcka något tio, femton eller tjugo år "för sent", och se storheten i det utan att vara färgad av tonårsnostalgi. Så ta nu ert ansvar för partners och vänner, syskon och föräldrar, mostrar och farfäder, brygg lite te och slå dövörat åt allt vad genrer och åldersgränser heter. Har inte jag någon ursäkt för bristande intresse, så har ingen annan med intakta hörselorgan det heller.

Wasted Years, 1986

(V)enomenalt!

Förlåt den dåliga ordvitsen - kunde inte motstå frestelsen. Jag hade egentligen tänkt vänta med att skriva mer om Venom, men med sluttonerna i Sacrifice studsande mot trumhinnorna, så är jag helt enkelt tvungen att att dela med mig av upplevelsen. Cronos sång, tillika med hans och Mantas disträder har precis fått mig att inse varför jag aldrig begripit mig på den norska black metalscenen. Någon mer som kommer till insikt? Min mor har redan förklarat sig ofrälsningsbar på detta område, men ingen är fullkomlig.