Så var vi inne i maj och snart fylls apoteksköerna med naiva soldyrkare som säkert som en klocka har bytt ut yllet mot bomull några veckor för tidigt. Samma människor kommer dessutom att köa för kylbalsam i juli också, eftersom de av någon outgrundlig anledning aldrig lär sig att hålla sig i skuggan. Vi hårdrockare, har jag för mig, brukar hålla oss till sundare solvanor. Det kan visserligen bero på att vi rätt ofta är bleksiktiga och otränade av naturen, men också på alla de stiliga plagg som trängs på finhyllan i garderoben. Man äger ju inte sådana stiliga tygbitar utan att visa upp dem.
Någon hårdrockare fick en snilleblixt och såg till att man kunde klä sig i t-shirts med det kärleksfulla budskapet: "Innerst inne är vi alla hårdrockare". Själv äger jag ännu ej någon sådan festblåsa, men inköpslistor är till för att fyllas och vad jag än har på mig, är jag naturligtvis hårdrockare från mina kluvna hårtoppar ända ner till stortånageln.
När du träffar på en hårdrockare, har du troligtvis också mött en romantiker. Jodå. Samla ihop några hårdrockare i urtvättade tröjor, förse dem med lagom mängd alkoholhaltig dryck och när 75% av dem börjar se lite extra lyckliga ut, så slår du på en lång lista med ballader och betraktar hur allsångsskrålet går över i slutna ögon och en annan sorts innerlighet än vad The Number Of The Beast och Ace Of Spades framkallar. Rätt var det är har du hamnat i en stämning då en knuten näve inte längre är en stolt och förbannad vansinnesgest, utan hårdrockarens svar på knäppta händer och salighet. Om du då tillhör den sortens människor som får kalla kårar utmed ryggraden av ballader, så är det dags att fly fältet.
Ready To Go Home (2000)
Asia hör till det vi kallar AOR, arenaorienterad rock och det här är således ingen metalballad. När det kommer till ballader blir genrer dock ointressanta för de flesta utom riktigt envetna Motörhead-fans i tjugoårsåldern och hårdrockare på strikt norsk black metal-diet. Det är en sak att inte gilla ballader, men när man börjar känna sig själsligt hotad av dem är det läge att söka hjälp. Nu när vi har S:t Ronnie James Dio som vakar över oss från någonstans, kan vilsna själar vända sig till hans repertoar för terapi.
Rainbow Eyes (1978)
Till skillnad ifrån Asias mer storslagna stil, är det här något att kura ihop sig intill partnern eller bästa polaren till. Man ska aldrig störa en bra låt, men i det här fallet är det en ren skändning att göra det. Lyssna! Det är mjukt som en gardin av nattfjärilar... Jag med min svaghet för flöjttoner får till och med ståpäls där jag saknar hårväxt. Helgonförklara den här mannen, snälla Franciskus, så förlåter jag dig för att du satte ett "sankt" framför JP II. Det är inte lätt att vara ledare för en skock får och därför går vi från änglar till demoner.
Expressing The Heart (1985)
Det "värsta" med den här balladen börjar runt 1:50. Dave Hill har en förmåga att bända upp bröstkorgen på mig med sin röst och sedan lämna den på vid jävla gavel, som en svängdörr för påfrestande känslor. Demon lämnar alltid en känsla av tomhet hos mig, som när man var liten och var riktigt ledsen för något men av någon anledning inte kunde gråta längre. Förmodligen en perfekt ballad för olycklig kärlek som hade gått på repeat i flickrummet om jag känt till Demon i tonåren.
Prisoners In Paradise (1991)
Vågar jag ens gissa hur många gånger jag hade den här på repeat? Hur många gånger jag mimade och spelade luftgitarr till den framför pigtittaren på min flickrumsbyrå? Och vem var jag olyckligt kär i just då? Jag hade iallafall inte kommit in i perioden av övertygad klosterkallelse ännu, så mycket är jag säker på. Jag äger inte skivan, men tycker att låten är en av Europes bästa, ljusår före såväl Carrie som nyversionen av Open Your Heart på Out Of This World (1988).
Another Day (1992)
En dag ska jag lista ut varför jag börjar fundera på basinköp av just den här låten. Ja, bas som i instrumentet bas, inte bas som i basutbud av amerikansk prog metal, även det också bör hamna i grottans skattkammare så småningom. Egentligen borde jag inte gilla det här, eftersom smeksamma saxofoner brukar ge min inre puritan kväljningar, men vad förslår den mot John Petruccis skamlösa svulstighet? Två-tre glas vin och jag lovar att jag får tårar i ögonen innan första meningen innehållandes "die another day" är färdigsjungen. Ni är härmed varnade.
Under mitt samtal med den Iron Maiden-suktande läsaren, nämnde jag att mina brittiska veckor även skulle innefatta en brygd Judas Priest, varpå personen ifråga menade att jag redan hade skrivit om dem. Jo, förvisso, men inte i tesammanhang, menade jag, som senare rotade fram vad jag hade skrivit tidigare om prästrockarna här. Inte särskilt mycket visade det sig, och något te har jag sannerligen inte bjudit dem på.
Nu ska detta åtgärdas, så på det imaginära tebordet finns nu en grovmanglad linneduk, teservis i lergods och ett stort fat smörgåsar med kallskuret kött och gurka. Våra fjorton gästers band är nämligen bördigt från industristaden Birmingham och har inte mindre än 44 år på nacken, varav tre inaktiva. Medlemsantalet under dessa 41 eller 44 år, beroende på hur man vill räkna, uppgår till ynka fjorton stycken, vilket tillsammans med både aktiva och inaktiva år, är ett rekord i stabilitet på våra engelska grottbjudningar. Medan te serveras och smörgåsar bjuds runt, har vi nu äran att möta metalgudarna Judas Priest.
Bland gubbar och gudar
Om någon hade frågat mig vem som varit med längst i Judas Priest, så hade jag tvärsäkert sagt Rob Halford - iallafall tills min sambo visade mig sina Halford-plattor - och med det erkännandet kan såväl basisten Ian Hill, samt gitarristerna K.K Downing och Glenn Tipton slippa känna sig förorättade. (Halford själv stryker sig frånvarande över flinten och tar en försvarlig tugga av sin smörgås. Har man ett gudomligt röstomfång på fyra oktaver, så har man.)
Birminghams stolthet bildades alltså av K.K Downing, Ian Hill, sångaren Al Atkins och trummisen John Ellis. Den senare byttes dock ut tämligen tidigt av Alan Moore, som själv fick kliva åt sidan för Chris Campbell, och vem som ersatte Al Atkins... ja, det har väl även den mest nedsövda teslurpare lyckats lista ut vid det här laget. När debuten Rocka Rolla (1974) släpptes, lät prästrockarna inte riktigt som man "är van" vid att höra dem, men för oss som inte har något emot en dos blues till teet, så är det här en trevlig bit att sitta och gunga till i tåvickande förnöjsamhet:
Never Satisfied, 1974
Mysigt, inte sant? Håller man inte med så blir det inga repressalier, möjligen en axelryckning från den jazzinfluerade trummisen John Hinch som är van vid att inte bli ihågkommen, och därför utbyter roade blickar med sina tre föregångare. Faktum är att det är gruppens andra album, Sad Wings Of Destiny (1976) som ses som "det första", i och med att det var där Judas Priest blev mer nyskapande. (Glenn Tipton tar sig en belåten klunk te, rättmätigt stolt över att ha varit med och skrivit albumets samtliga låtar.) Själv har jag inte hört albumet, trots att det står i sambons samling, men slås förstås av skillnaden från debuten och den förändring som skett på relativt kort tid:
The Ripper, 1976
Men man kan inte leva på minnen och köttsmörgåsar allena, om man ska få smeknamnet metal gods, efter en av sina egna låtar, dessutom. Ja, ni hör ju själva: metalgudar! Det är ett namn som förpliktar och dessa herrar är dessutom både präster och gudar på samma gång, vilket är rätt bra gjort ur ett teologiskt perspektiv. (Ian Hill häller grädde i teet med en farligt svajande rörelse, men har man haft ett och samma scenspråk i över 40 år, så sätter det sina spår.)
Metal Gods, 1980
En rufsmupp i rutan
Det är nu jag får lite svårt att ge en rimlig förklaring på varför jag aldrig hade hört talas om detta album, eller ens en enda låt med "prästen", före 2005, men eftersom ex-batteristen Dave Holland inte är inbjuden till teet på grund av en ytterst grov lagöverträdelse, så behöver ingen vid bordet att känna sig totalt ignorerad. Scott Travis, som fram till 80-talisten Richie Faulkners inträde 2011 var gruppens ungdom i egenskap av 60-talist, ersatte Holland 1989 och är den jag först såg bakom pukorna, när jag gav live-DVD:n Rising In The East (2005) en chans. (Samtliga vid bordet utbringar en skål för min sambos förträffliga smak och K.K Downing blir lite blank i ögonen vid upplysningen om hur stämningsfullt jag uppfattade hans akustiska spel, medan Scott Travis försöker lista ut om han ska känna sig förolämpad eller hedrad över att vara den förste trummis att bli kallad "snygg och nonchig rufsmupp" av mig.)
Diamonds And Rust, 2005
När mitt dedikerade JP-fan till sambo hade lyckats få mig att upptäcka dessa herrar på riktigt - efter ynka fem år ihop med alla chanser för mig att rota igenom tretton studioalbum, några live- och samlingsalbum samt två konsertvideos - så skedde det via just Rising In The East (2005) och Priest... Live! (1987). Då jag nämnde för min sambo att jag sannerligen uppskattade Halfords pipa på den förstnämnda, ansåg han självklart att jag måste höra karln i sitt esse, och dammade så av sin gamla videokassett med den sistnämnda spelningen. (Jag försöker förklara för mina imaginära bordsgäster att den där konserten inte får en 80-talist och senkomling som jag att sucka om kommersialism och att jag råkar gilla syntar, men anar jag en viss lättnad över att det spår som fick mig att gapa som en fågelholk inte är just Turbo Lover?)
The Sentinel, 1987
Inte viktigt, sade du?
När min sambo berättade med lysande ögon att en ny DVD var på väg med tesällskapet 2013, började jag faktiskt att skratta trött, då min jämförelse mellan 1986 och 2005 års Judas Priest minst sagt fått intresset för den nuvarande upplagan av gruppen att svalna. Inte för att det funnits någon anledning att klaga. Med över 45 miljoner sålda album och upplysningen att The Epitah Tour, som resulterade i en DVD, endast var deras sista världsturné, inte sista turné, så kan man inte annat än bocka hårtofsen i marken för detta beundransvärda och sjuka sätt att trotsa ålderskrämpor från ett och samma jobb under en tidsrymd som i dagens evigt föränderliga samhällsklimat måtte framstå som ogreppbar.
Blood Red Skies, 2013
De har aldrig varit mina metalgudar (här häller jag upp påtårar till höger och vänster, samt bjuder runt en hittills dold chokladtårta för att motverka eventuella sårade känslor), men de är det första brittiska band jag fastnade för och har en sångare som förutom att inneha en fantastisk sångröst, också är en röst för alla metalfans som inte passar in i heteronormen. Ja, jag vet: det är JOBBIGT för några av er hardcorefans därute att påminnas om att metalgudarnas frontman inte är hetero, eftersom det är sååå oviktigt att ni blir upprörda varenda gång det nämns.
"There are areas of music that are more compassionate, more tolerant, more open, more accepting and more aware. What I think I have done is destroy the myth that heavy metal bands don’t have that capacity. It’s a different world now. Heavy metal now is a completely different world compared to heavy metal in 1980. The gay and lesbian world is very different now as it was in 1980. We have all grown to some extent. There is still a long way to go. There are still a lot of issues that need to be addressed, but I think slowly but surely our lives are getting better."
Ta in det där. Snälla. Ställ ner tekopparna, låt porslinsklirret lägga sig och de sista tårtbitarna ligga orörda på den grova bordsduken. Försök att lyssna utan att skämta eller rycka på axlarna, som om det inte var viktigt.
Jag tror att våra liv sakta med säkert blir bättre, säger Halford.
S-a-k-t-a.
Han är sextiotvå år gammal och har under ett trettiotal år varit Judas Priest frontman.
Om du är hetero och har ditt metalintresse gemensamt med din partner, fundera över hur det skulle kännas att gå på en konsert med honom eller henne och inte våga hålla handen eller kyssas.
Fråga dig själv hur många saker du tar för givet, som inte ens en av världens mest respekterade personer inom heavy metal kunde göra före fyrtiosju års ålder och förklara sedan för honom och hans bandkollegor varför det inte är viktigt. Påtår? Självklart:
I torsdags fick jag veta att en läsare hade väntat ivrigt på ett Iron Maiden-inlägg, och undrat över varför det dröjt så. På det svarade jag att det helt enkelt "inte blivit av", eftersom jag har min egen ordning på inläggsteman. Sedan har bandet trots allt aldrig hört till mina mest flämtande musikförälskelser genom åren, och det finns redan folk att vända sig till om man vill veta allt man önskar och lite till om det.
I den här grottan blir ett band aldrig stort av något annat skäl än att de tilltalar mig personligen och därför ska vi nu slå oss ner runt en framdukad Staffordshireservis med rykande hett te, frasiga gifflar och andra godsaker vi får föreställa oss, tillsammans med inte mindre än tjugosju herrar av olika ålder, aktualitet och levnadstillstånd. NWOBHM/progressive metal-bandet med rötter i just Staffordshire, närmare bestämt det gamla textilsätet Leek, har trettiofyra år, varav fyra av dem som "vilande" på nacken. (Här hostar Dave Hill förläget, och John Waterhouse låtsas att han är ensam med sin tekopp och därtill lika döv som en sådan.) Det är tid för det storartade nöjet att sitta till bords med Demon.
Oväntade gäster?
1979, samma år som en annan demon, nämligen grottinnehavarens älskade storasyster, tog denna konstellation sitt första, gemensamma andetag på initiativ av sångaren Dave Hill och gitarristen Mal Spooner. Det faktum att jag inte hörde talas om dem innan jag träffade min sambo, mottas med föga förvånade axelryckningar från främst Andy Richards, Chris Ellis och Les Hunt, som samtliga lämnade bandet redan under mitt födelseår, 1983.
Min sambo hävdar att Demon är ett band som inte fått den uppskattning de förtjänar, och det påståendet mottas med stort bifall runt bordet. Det är ju trevligt att så många människor kan vara så rörande överens om en sak, trots avhopp och avbrott. Med åtta singlar, tretton fullängdare, en liveskiva och två best of-samlingar på sina trettio aktiva år, ligger dessa Staffordshireherrar möjligen snäppet efter sina landsmän i Iron Maiden, men ingen kan anklaga dem för vare sig lathet eller bristande flit. Medan herrarna dräller smördegssmulor över bordsduken, ska vi lyssna på det allra första spår grottmänniskan hörde av dem, från deras andra studioalbum, The Unexpected Guest (1982):
Don't Break The Circle, 1982
Stämningen runt bordet står väl kanske inte på topp, när jag förklarar att jag inte tog vidare notis om dem, trots att ovanstående spår fanns som nummer åtta på samlingsskivan jag fick av min romantiske sambo 2005. Jag tyckte mest att de lät lite lustiga (här går Mal Spooners och Les Hunts humör ner ett antal grader) och ägnade dem ingen aktiv uppmärksamhet överhuvudtaget. Därför finns det all att uppdatera de haltande kunskaperna nu, så ska jag försöka komma över den ångest som detta stycke framkallade efter ett repeatanfall från min sambo:
Hold On To The Dream, 1991
I Rockys sällskap
Men hur var det nu med underskattningen? Bandet självt samt grottinnehavarens sambo, anser att den är reell, men åtminstone de förstnämnda lär ju vara partiska i frågan. Själv får jag nog lov att instämma, delvis, i påståendet, för jag kan inte påminna mig om att ha stött på något inbitet Demon-fan. När jag frågar min sambo efter någon låt han tänker sig hör till de mer kända, får jag upp följande spår från Breakout (1987), och stämningen ljusnar något vid det imaginära tebordet, när jag förklarar att den inte bara påminner en smula om soundtracket till Rocky-filmerna, utan med eller utan boxarmontage, är en riktigt fin låt:
Life On The Wire, 1987
Oturligt nog hamnade bandet i konflikt med sitt skivbolag vid inspelningen av albumet The Plague (1983), och trots att titelspåret nådde en plats på UK Top 50, kom inget stort genombrott, vilket faktiskt ledde till tre (!) medlemsavhopp.Under årens lopp har hela tjugosju medlemmar hunnit komma, gå och stanna i bandet, vilket inte riktigt är en om året, men många nog för att det ska bli lite si och så med stabiliteten. Orsakerna till de många bytena varierar, både trötthet, bristande inspiration och tragiska dödsfall (Mal Spooner mottar beklagande blickar och en och annan klapp på axeln från sina bandkollegor) står att finna, och det är inte alldeles enkelt att hålla en ljus stämning vid tebordet med sådana minnen.
Grottlöfte
För att vi inte ska gå ner oss i ett träsk av kallnat te och tillbakahållna tårar, påminner jag mina bordsgäster om Anvil, och såväl Andy Dale som Dave Hill gaskar upp sig en smula. Demon är inte ensamma om att streta på i skymundan, trots att alla förutsättningar för ett genombrott har funnits, och må så vara att de inte har fått det erkännande de - och många med dem - anser sig ha förtjänat, men handen på hjärtat: livet är inte rättvist och vad man än kan tycka om dagens uppsjö av skit som spelas på radion, så har Demon alla möjligheter att fortsätta nå ut till nya lyssnare via Youtube och Spotify.
Det som krävs är att man uppskattar bandet tillräckligt mycket för att helt enkelt dela med sig av dem till andra. Att Demon hamnade lite på efterkälken i NWOBHM-yran är, som tidigare nämnts, inte skäl nog att ignorera dem, men inte heller för att lyssna på dem. Ett band varken kan eller ska leva på barmhärtighetslyssnande som en annan tioårig musikskolelev utan gehör på terminsuppvisningen, i synnerhet inte ett band av Demons kaliber. (Tjugosju herrar skålar skålar här i klirrande tekoppar som om det var ölstop.) Min egen skål gäller denna underbart ljuslågeflämtande ballad från senaste albumet. Jag hör den först nu, i skrivande (tedrickande) stund, och den är baske mig riktigt gripande:
Wings Of Steel, 2012
Någon som inte vill höra fler ballader? Behövs det en lite muntrare stämning vid tebordet, tro? Eftersom energikicken Taking The World By Storm (1989) inte ville låta sig infogas som video här, så får ni länken till den istället, och styrkta av te, gifflar (och kanske en frusen skvätt av något barnförbjudet), kan vi skumögda och rosenkindade av såväl sorg och nostalgi som spelglädje, avsluta vårt andra tekalas och lova dyrt och heligt att inte underskatta Staffordshire-herrarna en gång till.
Efter att ha valsat runt nere i Tyskland, höga på power metal och öl, ska vi nu besöka landet med lika låg standard på tandvården, som på bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Trots heltäckningsmattor, tegelfasader och perversa tevanor, är engelsmännen inte precis kända för sin goda smak och man kan faktiskt inte leva hur länge som helst på imperialistmeriter. Förr eller senare måste man putsa monokeln, spotta ut tuggtobaken och piffa upp sig en smula. Så hämta den silvriga teservisen, damma av salongen och visa alla belackare vilken nation i världen som egentligen är bäst på scones, skvaller och kravaller. Det är hög tid för en god kopp te med Iron Maiden.
Vi sitter till bords med ett band som har femton studioalbum, sex DVD:er och tre best of-samlingar att skryta med. Enligt hemsidan, iallafall. Samlingen Best Of The Beast (1996) som står och ser ensam ut i sambons skivställ, finns av någon outgrundlig anledning inte inräknad där. Typiskt, med tanke på att det faktiskt är det enda hushållet har från dessa gentlemäns allt annat än glesa repertoar. Vi börjar med lite basfakta, för att det inte ska bli alltför tyst runt vårt imaginära tebord, där samtliga tjugotre nuvarande och före detta, levande och döda medlemmar brer marmelad på sina scones och rör om i tekopparna.
Åldermän
Om man inte är en grottmänniska som heter Julia, är Iron Maiden hårdrockarens motsvarighet till babypuré och bröstmjölk. Att inte ens humma igenkännande vid nämnandet av Steve Harris och Bruce Dickinsons namn och ändå kalla sig hårdrockare, är förmodligen lika konstigt som att vara katolik och inte kunna sin Ave Maria ordentligt.
På juldagen 1975 bildade en 18-årig Londonbo och basist vid namn Steve Harris vad som skulle komma att bli ett heavy metal-band bara amishfolk, eremiter och vissa sorters Julior har undgått: Iron Maiden. Jag ansträngde mig inte ens för att missa dem, som i fallet med Metallica, bättre upp: jag levde vägg i vägg med en frälst lillebror jag dessutom gav The Number Of The Beast (1982) till i födelsedagspresent - utan att lyssna själv. (Det är nu Dave Murrays haka slår i heltäckningsmattan och Steve Harris tekopp skramlar upprört mot fatet.)
Gruppen, som har nästan fyrtio år på nacken, har sålt en bra bit över 100 miljoner album och är ett av heavy metal-världens mest inflytelserika band någonsin. Medan jag levde i, om inte ovisshet så åtminstone ointresse, erövrade Iron Maiden världen med, bland andra, nedan nämnda små kompositioner (och nej: jag tar inte med The Number Of The Beast från albumet med samma namn - det finns fler bra låtar där). Att jag inte ens var född när de kom ut är naturligtvis ingen ursäkt:
Prowler, 1980
Wrathchild, 1981
Hallowed Be Thy Name, 1982
Baskunskaper
När det gäller min relation till Iron Maiden, kan man tala om faran med vanan. Vart man än har gått, möjligen med undantag för kyrkliga aktiviteter, har chansen att få se maskoten Eddie på tröjor, skivomslag, tv-rutor och annat, sällan varit så liten att man hajat till vid åsynen. Inte ett enda suktande ögonblick under mina långa stunder vid diverse hårdrocksavdelningar har jag ägnat Iron Maiden, och enda orsaken jag kan komma på är någon förvriden form av hemmablindhet, kombinerad med tonårstjejens löje över de skrikiga skivomslagen. Jag kände mig inte alls tilltalad av, eller ens nyfiken på skivor som såg ut som tecknade serier.
Faktum är att jag länge såg Iron Maiden som "barnrock", kanske på grund av att min lillebror lyssnade på dem och tyckte att hans storasysters Sonata Arctica-fanatism var skittöntig i jämförelse. (Här pausar vi för påfyllning av herrarnas tekoppar, mer scones och kanske en liten skvätt starkt åt i synnerhet Bruce Dickinson, som känner sig kränkt å Derek Riggs vägnar.)
Första låten jag faktiskt satt ner och verkligen lyssnade till med denna grupp, benäget bistådd av hjälpsamma korridorkillar, bör ha varit denna:
The Wicker Man, 2000
Det var riffen som fick mig fast, och det faktum att det kändes snabbt på ett helt annat sätt än mina tyska och finska favoriter som ändå brukade stoltsera med damptempo, helt i min smak. På den tiden sträckte sig mitt riffintresse inte längre än Jani Liimatainens gitarrhals, så hur väl min musiklärare än skolat mig i basens betydelse, reflekterade jag inte det minsta över varför det lät snabbt och tungt samtidigt. (Steve Harris mottar här tacksamt flaskan med styrketårar från Bruce Dickinson, medan Adrian Smith snurrar oroligt på sin tekopp och undrar hur många fler olycksaliga individer som kan ha drabbats av denna monstruösa brist på basal bildning.)
Pardon me? No.
Hemmablindhet, småbröder och noll erfarenhet av att dela mitt hårdrocksintresse med andra till trots, finns det inga rimliga, goda skäl att inte ha utforskat furstarna av NWOBHM bättre. Å andra sidan: jag håller stenhårt på att det är minst lika stort att upptäcka något tio, femton eller tjugo år "för sent", och se storheten i det utan att vara färgad av tonårsnostalgi. Så ta nu ert ansvar för partners och vänner, syskon och föräldrar, mostrar och farfäder, brygg lite te och slå dövörat åt allt vad genrer och åldersgränser heter. Har inte jag någon ursäkt för bristande intresse, så har ingen annan med intakta hörselorgan det heller.
