Bild av Martin från mblserier.se
Under mitt samtal med den Iron Maiden-suktande läsaren, nämnde jag att mina brittiska veckor även skulle innefatta en brygd Judas Priest, varpå personen ifråga menade att jag redan hade skrivit om dem. Jo, förvisso, men inte i tesammanhang, menade jag, som senare rotade fram vad jag hade skrivit tidigare om prästrockarna här. Inte särskilt mycket visade det sig, och något te har jag sannerligen inte bjudit dem på.
Nu ska detta åtgärdas, så på det imaginära tebordet finns nu en grovmanglad linneduk, teservis i lergods och ett stort fat smörgåsar med kallskuret kött och gurka. Våra fjorton gästers band är nämligen bördigt från industristaden Birmingham och har inte mindre än 44 år på nacken, varav tre inaktiva. Medlemsantalet under dessa 41 eller 44 år, beroende på hur man vill räkna, uppgår till ynka fjorton stycken, vilket tillsammans med både aktiva och inaktiva år, är ett rekord i stabilitet på våra engelska grottbjudningar. Medan te serveras och smörgåsar bjuds runt, har vi nu äran att möta metalgudarna Judas Priest.
Bland gubbar och gudar
Om någon hade frågat mig vem som varit med längst i Judas Priest, så hade jag tvärsäkert sagt Rob Halford - iallafall tills min sambo visade mig sina Halford-plattor - och med det erkännandet kan såväl basisten Ian Hill, samt gitarristerna K.K Downing och Glenn Tipton slippa känna sig förorättade. (Halford själv stryker sig frånvarande över flinten och tar en försvarlig tugga av sin smörgås. Har man ett gudomligt röstomfång på fyra oktaver, så har man.)
Birminghams stolthet bildades alltså av K.K Downing, Ian Hill, sångaren Al Atkins och trummisen John Ellis. Den senare byttes dock ut tämligen tidigt av Alan Moore, som själv fick kliva åt sidan för Chris Campbell, och vem som ersatte Al Atkins... ja, det har väl även den mest nedsövda teslurpare lyckats lista ut vid det här laget. När debuten Rocka Rolla (1974) släpptes, lät prästrockarna inte riktigt som man "är van" vid att höra dem, men för oss som inte har något emot en dos blues till teet, så är det här en trevlig bit att sitta och gunga till i tåvickande förnöjsamhet:
Never Satisfied, 1974
Mysigt, inte sant? Håller man inte med så blir det inga repressalier, möjligen en axelryckning från den jazzinfluerade trummisen John Hinch som är van vid att inte bli ihågkommen, och därför utbyter roade blickar med sina tre föregångare. Faktum är att det är gruppens andra album, Sad Wings Of Destiny (1976) som ses som "det första", i och med att det var där Judas Priest blev mer nyskapande. (Glenn Tipton tar sig en belåten klunk te, rättmätigt stolt över att ha varit med och skrivit albumets samtliga låtar.) Själv har jag inte hört albumet, trots att det står i sambons samling, men slås förstås av skillnaden från debuten och den förändring som skett på relativt kort tid:
The Ripper, 1976
Men man kan inte leva på minnen och köttsmörgåsar allena, om man ska få smeknamnet metal gods, efter en av sina egna låtar, dessutom. Ja, ni hör ju själva: metalgudar! Det är ett namn som förpliktar och dessa herrar är dessutom både präster och gudar på samma gång, vilket är rätt bra gjort ur ett teologiskt perspektiv. (Ian Hill häller grädde i teet med en farligt svajande rörelse, men har man haft ett och samma scenspråk i över 40 år, så sätter det sina spår.)
Metal Gods, 1980
Det är nu jag får lite svårt att ge en rimlig förklaring på varför jag aldrig hade hört talas om detta album, eller ens en enda låt med "prästen", före 2005, men eftersom ex-batteristen Dave Holland inte är inbjuden till teet på grund av en ytterst grov lagöverträdelse, så behöver ingen vid bordet att känna sig totalt ignorerad. Scott Travis, som fram till 80-talisten Richie Faulkners inträde 2011 var gruppens ungdom i egenskap av 60-talist, ersatte Holland 1989 och är den jag först såg bakom pukorna, när jag gav live-DVD:n Rising In The East (2005) en chans. (Samtliga vid bordet utbringar en skål för min sambos förträffliga smak och K.K Downing blir lite blank i ögonen vid upplysningen om hur stämningsfullt jag uppfattade hans akustiska spel, medan Scott Travis försöker lista ut om han ska känna sig förolämpad eller hedrad över att vara den förste trummis att bli kallad "snygg och nonchig rufsmupp" av mig.)
Diamonds And Rust, 2005
När mitt dedikerade JP-fan till sambo hade lyckats få mig att upptäcka dessa herrar på riktigt - efter ynka fem år ihop med alla chanser för mig att rota igenom tretton studioalbum, några live- och samlingsalbum samt två konsertvideos - så skedde det via just Rising In The East (2005) och Priest... Live! (1987). Då jag nämnde för min sambo att jag sannerligen uppskattade Halfords pipa på den förstnämnda, ansåg han självklart att jag måste höra karln i sitt esse, och dammade så av sin gamla videokassett med den sistnämnda spelningen. (Jag försöker förklara för mina imaginära bordsgäster att den där konserten inte får en 80-talist och senkomling som jag att sucka om kommersialism och att jag råkar gilla syntar, men anar jag en viss lättnad över att det spår som fick mig att gapa som en fågelholk inte är just Turbo Lover?)
The Sentinel, 1987
När min sambo berättade med lysande ögon att en ny DVD var på väg med tesällskapet 2013, började jag faktiskt att skratta trött, då min jämförelse mellan 1986 och 2005 års Judas Priest minst sagt fått intresset för den nuvarande upplagan av gruppen att svalna. Inte för att det funnits någon anledning att klaga. Med över 45 miljoner sålda album och upplysningen att The Epitah Tour, som resulterade i en DVD, endast var deras sista världsturné, inte sista turné, så kan man inte annat än bocka hårtofsen i marken för detta beundransvärda och sjuka sätt att trotsa ålderskrämpor från ett och samma jobb under en tidsrymd som i dagens evigt föränderliga samhällsklimat måtte framstå som ogreppbar.
De har aldrig varit mina metalgudar (här häller jag upp påtårar till höger och vänster, samt bjuder runt en hittills dold chokladtårta för att motverka eventuella sårade känslor), men de är det första brittiska band jag fastnade för och har en sångare som förutom att inneha en fantastisk sångröst, också är en röst för alla metalfans som inte passar in i heteronormen. Ja, jag vet: det är JOBBIGT för några av er hardcorefans därute att påminnas om att metalgudarnas frontman inte är hetero, eftersom det är sååå oviktigt att ni blir upprörda varenda gång det nämns.
"There are areas of music that are more compassionate, more tolerant, more open, more accepting and more aware. What I think I have done is destroy the myth that heavy metal bands don’t have that capacity. It’s a different world now. Heavy metal now is a completely different world compared to heavy metal in 1980. The gay and lesbian world is very different now as it was in 1980. We have all grown to some extent. There is still a long way to go. There are still a lot of issues that need to be addressed, but I think slowly but surely our lives are getting better."
Blood Red Skies, 2013
De har aldrig varit mina metalgudar (här häller jag upp påtårar till höger och vänster, samt bjuder runt en hittills dold chokladtårta för att motverka eventuella sårade känslor), men de är det första brittiska band jag fastnade för och har en sångare som förutom att inneha en fantastisk sångröst, också är en röst för alla metalfans som inte passar in i heteronormen. Ja, jag vet: det är JOBBIGT för några av er hardcorefans därute att påminnas om att metalgudarnas frontman inte är hetero, eftersom det är sååå oviktigt att ni blir upprörda varenda gång det nämns.
"There are areas of music that are more compassionate, more tolerant, more open, more accepting and more aware. What I think I have done is destroy the myth that heavy metal bands don’t have that capacity. It’s a different world now. Heavy metal now is a completely different world compared to heavy metal in 1980. The gay and lesbian world is very different now as it was in 1980. We have all grown to some extent. There is still a long way to go. There are still a lot of issues that need to be addressed, but I think slowly but surely our lives are getting better."
Rob Halford, 2010
Ta in det där. Snälla. Ställ ner tekopparna, låt porslinsklirret lägga sig och de sista tårtbitarna ligga orörda på den grova bordsduken. Försök att lyssna utan att skämta eller rycka på axlarna, som om det inte var viktigt.
Jag tror att våra liv sakta med säkert blir bättre, säger Halford.
S-a-k-t-a.
Han är sextiotvå år gammal och har under ett trettiotal år varit Judas Priest frontman.
Om du är hetero och har ditt metalintresse gemensamt med din partner, fundera över hur det skulle kännas att gå på en konsert med honom eller henne och inte våga hålla handen eller kyssas.
Fråga dig själv hur många saker du tar för givet, som inte ens en av världens mest respekterade personer inom heavy metal kunde göra före fyrtiosju års ålder och förklara sedan för honom och hans bandkollegor varför det inte är viktigt. Påtår? Självklart:
Ta in det där. Snälla. Ställ ner tekopparna, låt porslinsklirret lägga sig och de sista tårtbitarna ligga orörda på den grova bordsduken. Försök att lyssna utan att skämta eller rycka på axlarna, som om det inte var viktigt.
Jag tror att våra liv sakta med säkert blir bättre, säger Halford.
S-a-k-t-a.
Han är sextiotvå år gammal och har under ett trettiotal år varit Judas Priest frontman.
Om du är hetero och har ditt metalintresse gemensamt med din partner, fundera över hur det skulle kännas att gå på en konsert med honom eller henne och inte våga hålla handen eller kyssas.
Fråga dig själv hur många saker du tar för givet, som inte ens en av världens mest respekterade personer inom heavy metal kunde göra före fyrtiosju års ålder och förklara sedan för honom och hans bandkollegor varför det inte är viktigt. Påtår? Självklart:
Hellrider, 2005
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar