fredag 11 oktober 2013

Fredagsfika: King Diamond


I likhet med förra veckans Fredagsfika, hör denna till den kategori av band som jag verkligen inte har en aning om vad jag ska förvänta mig av. King Diamond är bandet, skivan heter House Of God (2000) och eftersom jag är ute på ytterst okänd mark, så är choklad och kanelbulle ett lagom tryggt tilltugg.

Grötiga förkunnelser, trumklamp i bergatrollsstil och ett lagom oheligt responsorium på det, tycker denne teatraliska dansk är ett rimligt intro i Upon The Cross, och jag försöker att inte känna mig fullkomligt likgiltig. Omslaget har uppenbarligen utlovat betydligt mer farlighet än The Trees Have Eyes frammanar, iallafall. Galopptakt och pip? Är det kastraternas årsmöte eller en mörkermässa jag lyssnar på? Jag har hört barnprogramsintron som låtit läskigare. 

Så mycket mörkare blir det inte i Follow The Wolf. Möjligen svarta paljetter, för det börjar mjukt som glamrock och jag kan inte låta bli att le åt Bendix Petersens kyrkspirshöga toner, men har karln något som kan kallas för normalt röstläge? Mitt intryck av den här låten är att det helt enkelt är jobbigt att leva, även om döden inte heller känns särdeles lockande i House Of God. Det låter sannerligen inte som något upplyftande ställe och jag rycker faktiskt till här och var av sången. Om det hade varit vårtider, så skulle äggen i fågelboet utanför mig kläckas i förtid bara jag öppnade fönstret. Roligare start i livet kan man ha.

Nu blir det för all del roligare, eller åtminstone snabbare och lite mer triggande, och det gillar vi. Black Devil, som för övrigt har en titel så trist att det borde damma om den, ska ha lite cred för att den får mig att börja miniheadbanga i soffan. Åtminstone i början. "Help me!" ropar stackars Bendix Petersen, och det hade hjälpt om tempot höjts bara lite grann. Jag håller tummarna för att det ska fortsätta åt rätt håll i The Pact, och jag blir inte besviken. Att låten dessutom innehåller ett av de sjukaste responsorierna jag har hört är inte fy skam alls. 

Goodbye gör mig dock direkt sur. Eftersom jag inte har kollat upp låtlängderna, blir det en obehaglig överraskning när något som lät som en lovande början på en ballad, inte ens hinner komma igång innan den tar slut. Som att slita en katt från gräddskålen efter ett ynka slick. Inne i balladstämning som jag är, blir Just A Shadow en alltför abrupt brytning för att jag ska kunna uppskatta den. Noterar galopptakten, det smakfullt korta solot och det faktum att körsången funkar som en bra dämpare för gnällpipan. Förlåt Bendix Petersen, men ibland låter du som Linus på linjen...

Knivslipning? Gånggångar? Spinettklink? Jag har inte kollat in texthäftet, så jag vet inte om det är tortyrtema i Help!!!, men i vilket fall som helst har de det jobbigt i plattans nionde spår. Rösten är egentligen det mest påfrestande, så frågan är hur läskigt det här skulle låta utan den och spinetten. Inte särskilt, gissar jag, och när jag dessutom börjar undra om det är ett musikalparti eller ett metalband jag lyssnar på i Passage To Hell, känns mitt rosa sugrör i chokladmjölken mycket passande. 

Från helvetet upp (eller ner?) till katakomberna. Nu är det kanske inte riktigt så underligt som det låter, att jag börjar tänka på dokumentärprogram om forntida Egypten när Catacomb drar igång. Nåja, det går över så fort tjutet från den levande mumien börjar. Inte för att jag klagar. Det är lagom många vinklar och vrår i det här för att jag ska behålla intresset. Jag visste bara inte att jag var på teater. 

This Is Terrible känns inte särskilt farlig. Mina öron blöder inte och stereon har inte sprängt sig själv i ångest. Ja, jag har förstått att det är jävligt nu efter nästan tolv spår. Kan vi gå vidare nu? Peace Of Mind, skivans trettonde och sista spår börjar så vackert och rogivande att jag nästan, men bara nästan, börjar hoppas på en ballad. Fast någon sång blir det inte, bara en låg, vacker aftonstämning och frågan är om det verkligen är så illa? Ja, det hade det varit, om jag aldrig hade fått lyssna på House Of God (2000) igen, för det finns många stämningar här som definitivt inte går att fånga under en ynka lyssning. En intressant Fredagsfika, helt klart, och kungen av Danmark kan till och med en inbiten republikan som jag buga för fler gånger.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar