Med nyponte och karlsbaderbulle som tilltugg är det dags för den sista Fredagsfikan på ett tag, och det är Accepts Russian Roulette (1986) som är huvudrätten - lättsmält som sorbet, för oj så glatt TV War börjar. Udo Dirkschneider var uppenbarligen inte lika förstoppad på 80-talet. Se där, ett litet tal mitt i alltihop. Inte för att jag noterar vad som sägs, jag kan inte både galoppera och ta in eventuella visdomsord samtidigt.
Monster Man hinner gå i cirka åtta sekunder innan jag känner på mig att det är lika själlöst som en H&M-reklam. Precis som i U.D.O är det kören som gör Dirkschneiders sång uthärdlig i längden och gitarrerna är behållningen. Jag önskar att jag hade något annat att säga om Russian Roulette, men icke. Småskön körsång räcker inte för att den ska lämna något bestående intryck.
Gitarrplocket är naturligtvis både trevligt och passande - vad annars? - men det är inte meningen att man ska associera till Kent första minuten av It's Hard To Find A Way, det är jag övertygad om. Trummorna är dessutom skittråkiga, vilket i någon mån vägs upp av ett vackert gitarrsolo, men kom igen: det är en lättsmält och släthyvlad fyraminuterslåt som jag inte begriper hur jag ska kunna minnas något av. Aming High ska ett ha stort tack för tempot, och ett uppskruvat intresse från min sida. Det är riktigt medryckande, men jag hade inte gråtit blod om gitarrsolot kortats ner 80-90%, för i mitt tycke förlorar sådana här bensprittare på långa solon, vad de än består av. Och ja, sångtexten är tjatigare än Mega Markt-reklamen.
Heaven Is Hell är sju minuter lång, och det bådar inte gott. Introt är trevligt och godmodigt, men börjar man en redan titelmässigt ultraklyschig kontrast med "I swear it on the bible",så är jag redo att konvertera till någon religion som förbjuder musiktexter med bibelreferenser av något enda slag, för det är så outsägligt trist att det inte ens duger till slöonani. Men, men... någon hör bön, för nu blir det galopptakt igen. Jag kommer inte att minnas så mycket som ett riff från Another Second To Be och det vräks på som en evig H&M-rea, men efter sjuminutaren är jag redo att förlåta det mesta.
Att Walking In The Shadow "börjar med ett slut" fångar min uppmärksamhet, synd bara att det inte varar. Den mörka kören är stilig, det medger jag, men nu har de här fem kosackskodda nissarna hållit exakt samma stil lite för länge. Man Enough To Cry har en text som gör att jag måste påminna mig själv om att jag inte är tillräckligt gammal för att ha rätt att skratta ut den. Alltför mycket. Lät det här lika krystat 1986, eller är jag skadad av för mycket 90-talsironi och grunge?
Femton sekunder in i Stand Tight rinner all spydighet av mig och jag får lite Rocky-montagekänsla. Jag tror min själ att jag kan börja gilla det här tillräckligt mycket för att slå på något spår då och då. Med undantag av de två extra livespåren Metal Heart och Screaming For A Love Bite. Jag är sällan förtjust i sådana där pålägg. Det känns alltid som utfyllnad.
Metal Heart har, fy för den lede, exakt det där skarpa Dirkschneiderbräkandet som mina öron gråter av i för stora doser, och även om det var trevligt när herrn använde En Natt I Moskva på en U.D.O-skiva, så är Für Elise-partiet här ett rent övergrepp på Beethoven.
"Are you ready to rock?" Inte en chans, tänker jag, som vid det här laget känner mig som en snipig surkärring, men Screaming For A Love Bite är exakt en sådan där låt som är så svängig att jag min klart godkända tumme upp i soffan, skulle bli till ett mindre lyckorus om jag hörde den vid ett oväntat tillfälle, instucken i en någon trist människas Spotifylista som ett litet vårtecken bland alla karbonkopior med uppåtlugg och plutande mun. Somnar jag här är det inte av uttråkning, utan av bekvämlighet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar