About Tea Time: Iron Maiden

Bild av Martin från mblserier.se

Efter att ha valsat runt nere i Tyskland, höga på power metal och öl, ska vi nu besöka landet med lika låg standard på tandvården, som på bidragen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Trots heltäckningsmattor, tegelfasader och perversa tevanor, är engelsmännen inte precis kända för sin goda smak och man kan faktiskt inte leva hur länge som helst på imperialistmeriter. Förr eller senare måste man putsa monokeln, spotta ut tuggtobaken och piffa upp sig en smula. Så hämta den silvriga teservisen, damma av salongen och visa alla belackare vilken nation i världen som egentligen är bäst på scones, skvaller och kravaller. Det är hög tid för en god kopp te med Iron Maiden.

Vi sitter till bords med ett band som har femton studioalbum, sex DVD:er och tre best of-samlingar att skryta med. Enligt hemsidan, iallafall. Samlingen Best Of The Beast (1996) som står och ser ensam ut i sambons skivställ, finns av någon outgrundlig anledning inte inräknad där. Typiskt, med tanke på att det faktiskt är det enda hushållet har från dessa gentlemäns allt annat än glesa repertoar. Vi börjar med lite basfakta, för att det inte ska bli alltför tyst runt vårt imaginära tebord, där samtliga tjugotre nuvarande och före detta, levande och döda medlemmar brer marmelad på sina scones och rör om i tekopparna.


Åldermän
Om man inte är en grottmänniska som heter Julia, är Iron Maiden hårdrockarens motsvarighet till babypuré och bröstmjölk. Att inte ens humma igenkännande vid nämnandet av Steve Harris och Bruce Dickinsons namn och ändå kalla sig hårdrockare, är förmodligen lika konstigt som att vara katolik och inte kunna sin Ave Maria ordentligt.

På juldagen 1975 bildade en 18-årig Londonbo och basist vid namn Steve Harris vad som skulle komma att bli ett heavy metal-band bara amishfolk, eremiter och vissa sorters Julior har undgått: Iron Maiden. Jag ansträngde mig inte ens för att missa dem, som i fallet med Metallica, bättre upp: jag levde vägg i vägg med en frälst lillebror jag dessutom gav The Number Of The Beast (1982) till i födelsedagspresent - utan att lyssna själv. (Det är nu Dave Murrays haka slår i heltäckningsmattan och Steve Harris tekopp skramlar upprört mot fatet.)

Gruppen, som har nästan fyrtio år på nacken, har sålt en bra bit över 100 miljoner album och är ett av heavy metal-världens mest inflytelserika band någonsin. Medan jag levde i, om inte ovisshet så åtminstone ointresse, erövrade Iron Maiden världen med, bland andra, nedan nämnda små kompositioner (och nej: jag tar inte med The Number Of The Beast från albumet med samma namn - det finns fler bra låtar där). Att jag inte ens var född när de kom ut är naturligtvis ingen ursäkt:

Prowler, 1980

Wrathchild, 1981

Hallowed Be Thy Name, 1982

Baskunskaper

När det gäller min relation till Iron Maiden, kan man tala om faran med vanan. Vart man än har gått, möjligen med undantag för kyrkliga aktiviteter, har chansen att få se maskoten Eddie på tröjor, skivomslag, tv-rutor och annat, sällan varit så liten att man hajat till vid åsynen. Inte ett enda suktande ögonblick under mina långa stunder vid diverse hårdrocksavdelningar har jag ägnat Iron Maiden, och enda orsaken jag kan komma på är någon förvriden form av hemmablindhet, kombinerad med tonårstjejens löje över de skrikiga skivomslagen. Jag kände mig inte alls tilltalad av, eller ens nyfiken på skivor som såg ut som tecknade serier. 

Faktum är att jag länge såg Iron Maiden som "barnrock", kanske på grund av att min lillebror lyssnade på dem och tyckte att hans storasysters Sonata Arctica-fanatism var skittöntig i jämförelse. (Här pausar vi för påfyllning av herrarnas tekoppar, mer scones och kanske en liten skvätt starkt åt i synnerhet Bruce Dickinson, som känner sig kränkt å Derek Riggs vägnar.) 

Första låten jag faktiskt satt ner och verkligen lyssnade till med denna grupp, benäget bistådd av hjälpsamma korridorkillar, bör ha varit denna:

 The Wicker Man, 2000

Det var riffen som fick mig fast, och det faktum att det kändes snabbt på ett helt annat sätt än mina tyska och finska favoriter som ändå brukade stoltsera med damptempo, helt i min smak. På den tiden sträckte sig mitt riffintresse inte längre än Jani Liimatainens gitarrhals, så hur väl min musiklärare än skolat mig i basens betydelse, reflekterade jag inte det minsta över varför det lät snabbt och tungt samtidigt. (Steve Harris mottar här tacksamt flaskan med styrketårar från Bruce Dickinson, medan Adrian Smith snurrar oroligt på sin tekopp och undrar hur många fler olycksaliga individer som kan ha drabbats av denna monstruösa brist på basal bildning.)


Pardon me? No.
Hemmablindhet, småbröder och noll erfarenhet av att dela mitt hårdrocksintresse med andra till trots, finns det inga rimliga, goda skäl att inte ha utforskat furstarna av NWOBHM bättre. Å andra sidan: jag håller stenhårt på att det är minst lika stort att upptäcka något tio, femton eller tjugo år "för sent", och se storheten i det utan att vara färgad av tonårsnostalgi. Så ta nu ert ansvar för partners och vänner, syskon och föräldrar, mostrar och farfäder, brygg lite te och slå dövörat åt allt vad genrer och åldersgränser heter. Har inte jag någon ursäkt för bristande intresse, så har ingen annan med intakta hörselorgan det heller.

Wasted Years, 1986