En slät kopp kaffe? Så ogint, kanske vän av fika tycker, men när det kom till Motörhead så var det helt enkelt det enda rätta. Veckans Fredagsfika består således av en kopp mörkrostat svart guld till Hammered (2002), utan så mycket som en droppe mjölk eller skorpsmula till.
Walk The Crooked Mile kan sammanfattas med ljudet ur den söndersupna strupen på en gubbe som man inte bör bråka med - och ändå så medryckande. Det är ett bastant tryck, banar fram som en raksträcka utan slut och är trygg som husmanskost hemma i mormors kök, möjligen med extra mycket svartpeppar. Mina första minuter med Motörhead är definitivt inte vad jag hade väntat mig, vilket är en glad överraskning.
Som om någon har klätt upp 50-talet i nitar och läder. Ungefär så låter Down The Line, som har en riktigt skön bas. Här finns inget plock, inga trånande melodislingor. Rejält, är nog ordet jag söker. När någon säger att "det här har gjorts förut", så brukar det ofta sammanfalla med en lätt uttråkad axelryckning. Jag får också hemmakänsla, men det är snarare frågan om ett trevligt återseende.
Brave New World är bilåkarmusik, men däremot inget för bussfärden. Jag gillar det, men till vad? Inte långbussfärden, inte tangentknattret, inte den löftesrika konditoripåsen. Har inte hört något så bekvämt sedan Running Wild-fikan, och trist nog betyder det att jag glömmer bort hur låten går ungefär tre sekunder efteråt, vilket också är fallet med Voices From The War. Faktum är att jag inte ens lyckas få några associationer - och då har jag en ADHD-hjärna som bara tystnar ordentligt av hembränt och en slägga. Det är ungefär lika inspirerande som en bredasfalterad motorväg.
Jag har inget emot Mine All Mine, men det är påfallande få nyanser. Tänk er en stadig portion fläskkotletter med sås och potatis, småtrist kryddade och med en slät kopp kaffe som höjdpunkt. Gitarren är absolut suverän, men det genererar inte mer än några extra varv på pepparkvarnen. Kanske är jag mätt här, någonstans efter halva skivan, för Shut Your Mouth är för all del inget att gnälla åt, men jag känner att det här inte räcker för en hel, aktiv genomlyssning. Så värst farlig tycker jag inte att Lemmy låter heller, inte ens när han tar till sitt djupaste rossel. Jag har jobbat alldeles för många år i sjukvården för att se annat än sönderrökta gubbstrupar och sladdrigt, stubbat skinn framför mig. Tre minuter hade räckt mer än väl.
Kill The World låter punkig i tio sekunder, men någon revolution är det inte tal om. På sin höjd en hyttande näve mot tv-rutan. Jag märker att jag försvinner iväg i tanken rätt snabbt, även om gitarrsolot lyfter en smula. Låten påminner faktiskt mer om punk än metal.
Frågan är om man inte blir sämre av att besöka Dr. Love, för några romantiska känslor dyker inte upp ens med ansträngning under skivans åttonde spår. Jag tycker mig dock skönja en halvbillig motellhora i neonljus, och Lemmys känslomässiga engagemang är väl därefter. Kärlekskoman uteblir, till förmån för lite tyngre och vassare No Remorse, som överraskar något med ett solo lika vackert som blommor vid vägkanten, och Red Raw är så pass pigg att jag börjar vicka på tårna - om än bara på ena foten.
Sista spåret, Seriel Killer, är ett tal, eller snarare ett erkännande. Själv erkänner jag att jag vill bjuda farbror Lemmy på både en och två halstabletter och gärna ta fler stadiga vägkrogsmåltider med honom - om han bara kunde använda lite mer kryddor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar