Fredagsfika: Kansas

Progressive metal och hårdrock har det onekligen varit lite klent med här, med undantag för Castillion och en och annan godbit från Opeth och Sonata Arctica. Dagens Fredagsfika, Kansas, har stått totalignorerad i min sambos skivställ, så nu är det dags att damma av nyinspelningen av den självbetitlade skivan Kansas (1974), här i 2004 års trettioårsjubileumsversion, tillsammans med kaffe och en saltlakritschokladboll.

Can I Tell You kan väl bäst sammanfattas med ett "det här var jag inte beredd på", när ett lass fiolgnideri och orgelorgier strömmar ur högtalarna. Violinsolo istället för gitarr kommer däremot inte som någon större överraskning. Lagom trevligt, inget att irritera sig nämnvärt på - och i största allmänhet käckt på gränsen till outhärdligt om man är på fel humör.

Men varför inte slänga in någon slags minibongotrumma? Gudars skymning, muttrar jag inombords när Bringing It Back drar igång. Det enda som fattas är ett amerikanskt grillhak, några höbalar och ett strå i mungipan. Det är medryckande, men bidrar även med insikten att fiolsolon kan låta precis lika sterila och överflödiga som ett distad skalövning. Lonely Wind är därför en mycket trevlig omväxling där allt från staccaton till sång är så trevligt trånande att det skulle ha låtit tamt utan fiolen. Det här borde man kunna spela framgångsrikt för mamma...

Belexes har mer fart med ganska vassa gitarrer och riktigt roliga orgelexcesser. Snirkligt, krokigt och påminner emellanåt om Uriah Heep. Dessutom tappar det inte i fart, och det är ett plus för mig som annars har rätt svårt med koncentrationen om det blir för mycket midtempo. Trummattan irriterar mig dock, men det kan jag leva med. 

När en låt heter Journey From Mariabronn, borde man inte bli särskilt förvånad över irländska vibbar. Det är en mer fartfylld resa än jag väntat mig och en välkommen överraskning. Violinsolot får antagligen blöthjärtade präster att korsa sig en extra gång, hela låten har något hetsigt och triggande över sig som inte alls är fel. Synten blir lite obehaglig emellanåt och det är störande, för här kommer annars sången fram riktigt fint. Jag har inte lyckats klura ut vad det är med synten som får mina öron att protestera, men jag är van vid att vara skeptisk mot nya intryck, så det lär ge sig efter fler lyssningar.

Så bjuds det på försiktiga trummor och gitarrplock i The Pilgrimage. Lite av allt och på gränsen till för käck med sin buggtakt. Jag har aldrig varit något större fan av överdriven käckhet. Partivis är det många fina godbitar, men sammantaget blir det här låten som en misslyckad buffé där man blandat köttbullar i vispgrädde med en kopp örtte till. 

Sedan skulle jag, i egenskap av fiolgnisslare, kunna upplysa Kansas om att stråkskalor inte är riktigt så roliga som de tror. Apercu börjar visserligen med ett trevligt staccato och är en rätt gungig bit, men det finns absolut ingen anledning att dra ut på ett och samma stycke i nio och en halv minut, inte ens om man har sådana smakfulla pianoslingor som dessa. För det är vackert, inte tu tal om saken, om det inte vore för att fiolen dominerar så totalt och kanske är det längden på stycket som gör att jag inte ens märker att det gått över i spår nummer åtta, mystiskt döpt till Death Of Mother Nature Suit, och det mystiska med det är att en så storvulen titel borde ha rönt mer uppmärksamhet direkt. 

När mitt intresse för Topekaproggarna är i lagom höjd med mattfransarna, tar en uppiggande takt i avslutande Bringing It Back åtminstone upp det till... soffdynan. Jag vet att det inte är meningen att man ska få grepp om prog metal i en första lyssning, men det låter mer som upprepningar än utsvävningar om Kansas. Låten är lång och den låter även lång. Tänk, jag visste inte att man kunde sövas av hysteriska violinkonster. Man lär sig något varje dag, och nu har jag lärt mig att liksom saltlakritschokladbollar inte kan intas i alltför stor kvantitet på en gång utan att göra en smått illamående, så bör även Kansas avnjutas i små doser. Små. Doser.