About Tea Time: Demon

Bild av Martin från mblserier.se

I torsdags fick jag veta att en läsare hade väntat ivrigt på ett Iron Maiden-inlägg, och undrat över varför det dröjt så. På det svarade jag att det helt enkelt "inte blivit av", eftersom jag har min egen ordning på inläggsteman. Sedan har bandet trots allt aldrig hört till mina mest flämtande musikförälskelser genom åren, och det finns redan folk att vända sig till om man vill veta allt man önskar och lite till om det.

I den här grottan blir ett band aldrig stort av något annat skäl än att de tilltalar mig personligen och därför ska vi nu slå oss ner runt en framdukad Staffordshireservis med rykande hett te, frasiga gifflar och andra godsaker vi får föreställa oss, tillsammans med inte mindre än tjugosju herrar av olika ålder, aktualitet och levnadstillstånd. NWOBHM/progressive metal-bandet med rötter i just Staffordshire, närmare bestämt det gamla textilsätet Leek, har trettiofyra år, varav fyra av dem som "vilande" på nacken. (Här hostar Dave Hill förläget, och John Waterhouse låtsas att han är ensam med sin tekopp och därtill lika döv som en sådan.) Det är tid för det storartade nöjet att sitta till bords med Demon.

Oväntade gäster?

1979, samma år som en annan demon, nämligen grottinnehavarens älskade storasyster, tog denna konstellation sitt första, gemensamma andetag på initiativ av sångaren Dave Hill och gitarristen Mal Spooner. Det faktum att jag inte hörde talas om dem innan jag träffade min sambo, mottas med föga förvånade axelryckningar från främst Andy Richards, Chris Ellis och Les Hunt, som samtliga lämnade bandet redan under mitt födelseår, 1983. 

Min sambo hävdar att Demon är ett band som inte fått den uppskattning de förtjänar, och det påståendet mottas med stort bifall runt bordet. Det är ju trevligt att så många människor kan vara så rörande överens om en sak, trots avhopp och avbrott. Med åtta singlar, tretton fullängdare, en liveskiva och två best of-samlingar på sina trettio aktiva år, ligger dessa Staffordshireherrar möjligen snäppet efter sina landsmän i Iron Maiden, men ingen kan anklaga dem för vare sig lathet eller bristande flit. Medan herrarna dräller smördegssmulor över bordsduken, ska vi lyssna på det allra första spår grottmänniskan hörde av dem, från deras andra studioalbum, The Unexpected Guest (1982):

Don't Break The Circle, 1982

Stämningen runt bordet står väl kanske inte på topp, när jag förklarar att jag inte tog vidare notis om dem, trots att ovanstående spår fanns som nummer åtta på samlingsskivan jag fick av min romantiske sambo 2005. Jag tyckte mest att de lät lite lustiga (här går Mal Spooners och Les Hunts humör ner ett antal grader) och ägnade dem ingen aktiv uppmärksamhet överhuvudtaget. Därför finns det all att uppdatera de haltande kunskaperna nu, så ska jag försöka komma över den ångest som detta stycke framkallade efter ett repeatanfall från min sambo:

Hold On To The Dream, 1991

I Rockys sällskap

Men hur var det nu med underskattningen? Bandet självt samt grottinnehavarens sambo, anser att den är reell, men åtminstone de förstnämnda lär ju vara partiska i frågan. Själv får jag nog lov att instämma, delvis, i påståendet, för jag kan inte påminna mig om att ha stött på något inbitet Demon-fan. När jag frågar min sambo efter någon låt han tänker sig hör till de mer kända, får jag upp följande spår från Breakout (1987), och stämningen ljusnar något vid det imaginära tebordet, när jag förklarar att den inte bara påminner en smula om soundtracket till Rocky-filmerna, utan med eller utan boxarmontage, är en riktigt fin låt:

Life On The Wire, 1987

Oturligt nog hamnade bandet i konflikt med sitt skivbolag vid inspelningen av albumet The Plague (1983), och trots att titelspåret nådde en plats på UK Top 50, kom inget stort genombrott, vilket faktiskt ledde till tre (!) medlemsavhopp. Under årens lopp har hela tjugosju medlemmar hunnit komma, gå och stanna i bandet, vilket inte riktigt är en om året, men många nog för att det ska bli lite si och så med stabiliteten. Orsakerna till de många bytena varierar, både trötthet, bristande inspiration och tragiska dödsfall (Mal Spooner mottar beklagande blickar och en och annan klapp på axeln från sina bandkollegor) står att finna, och det är inte alldeles enkelt att hålla en ljus stämning vid tebordet med sådana minnen.

Grottlöfte

För att vi inte ska gå ner oss i ett träsk av kallnat te och tillbakahållna tårar, påminner jag mina bordsgäster om Anvil, och såväl Andy Dale som Dave Hill gaskar upp sig en smula. Demon är inte ensamma om att streta på i skymundan, trots att alla förutsättningar för ett genombrott har funnits, och må så vara att de inte har fått det erkännande de - och många med dem - anser sig ha förtjänat, men handen på hjärtat: livet är inte rättvist och vad man än kan tycka om dagens uppsjö av skit som spelas på radion, så har Demon alla möjligheter att fortsätta nå ut till nya lyssnare via Youtube och Spotify. 

Det som krävs är att man uppskattar bandet tillräckligt mycket för att helt enkelt dela med sig av dem till andra. Att Demon hamnade lite på efterkälken i NWOBHM-yran är, som tidigare nämnts, inte skäl nog att ignorera dem, men inte heller för att lyssna på dem. Ett band varken kan eller ska leva på barmhärtighetslyssnande som en annan tioårig musikskolelev utan gehör på terminsuppvisningen, i synnerhet inte ett band av Demons kaliber. (Tjugosju herrar skålar skålar här i klirrande tekoppar som om det var ölstop.) Min egen skål gäller denna underbart ljuslågeflämtande ballad från senaste albumet. Jag hör den först nu, i skrivande (tedrickande) stund, och den är baske mig riktigt gripande:

Wings Of Steel, 2012

Någon som inte vill höra fler ballader? Behövs det en lite muntrare stämning vid tebordet, tro? Eftersom energikicken Taking The World By Storm (1989) inte ville låta sig infogas som video här, så får ni länken till den istället, och styrkta av te, gifflar (och kanske en frusen skvätt av något barnförbjudet), kan vi skumögda och rosenkindade av såväl sorg och nostalgi som spelglädje, avsluta vårt andra tekalas och lova dyrt och heligt att inte underskatta Staffordshire-herrarna en gång till.