måndag 3 mars 2014

Du som är hårdrockare...

Välkomna tillbaka efter sportlovet, som grottmänniskan har tillbringat med tidningsjobb, storhandling och hantverkarhat. Ja, jag förstår att det behöver borras ibland, men hur svårt kan det vara att sätta upp en lapp om det på anslagstavlorna som finns i vartenda hus här? Grottmänniskor som vaknar till ljudet av en borrmaskin löper en ökad risk för tjurighet under dagen, och det är inte bra när de ska prata med kunder. Ungefär såhär sofistikerade känner de sig:

Show No Mercy (1983)


Knappast herrarnas mest intressanta verk, men halv sju på morgonen efter att väckarklockan ersatts av ondskefulla hantverkare, känner man sig mer primitiv än finkulturell. Störande ljud, krånglande teknik och neurotypiska fördomar är vad som irriterar grottmänniskan mest just nu, och därför sparkar hon igång aktiviteten igen med en blandning mellan ilsket väsande, suckar och facepalms. För att inte bryta ut i alltför mycket spott och fräs, gör vi först en mjukövergång från thrashen till galgbacken:


Hallowed Be Thy Name (1982)


Aaah... Tack, Steve Harris & Co! Nu börjar grottmänniskan till och med vicka på tårna, så det här ska nog lösa sig och därmed börjar vi närma oss kärnan i det som stör henne mer än borrmaskiner just nu: nämligen neurotypiska fördomar. Om du inte vet vad det är för något, så behöver du inte känna dig det minsta dum, för jag kan förklara: Neurotypiska personer är alla personer som inte har någon form av autism, ADHD, Tourettes Syndrom eller andra neuropsykiatriska svårigheter. Med andra ord: jag är inte neurotypisk.

En sak som jag finner oerhört störande i neurotypiskt tänkande, är grupptänket. Jag förstår mycket väl behovet av att kategorisera saker och ting för att få en bättre överblick, och jag vet också hur trevligt det är när man träffar på andra människor som man har saker och ting gemensamt med. Att det även är nödvändigt att få hämta stöd och styrka hos andra människor med liknande intressen, erfarenheter och problem som man själv utan att samtidigt behöva förklara sig för personer som inte delar erfarenheterna, är också självklart. Det kallas socialt andrum och vare sig det gäller NPF:are, liberala katoliker eller metalheads, så är det en vila att få slippa ur stereotypiernas och konformisternas värld en stund:


Metalhead (1995)


För mig är kategorisering endast en form av sortering för att få bättre överblick och veta vart man ska leta efter saker och ting. Varje gång någon säger "du som är hårdrockare/katolik/aspergare/kvinna/ung" och sedan ställer frågor som antyder att jag är satt till jorden för att gratisutbilda pöbeln i musikgenrer, religionshistoria, neuropsykiatri, ungdomskultur och genusvetenskap medan de fnissar lite generat och vill att jag (läs: den konstiga djurarten som Jonas på Skansen aldrig berättade om) ska förklara hur jag kan leva med dessa kontraster. Jag funderar på att börja ta betalt.

Jag var länge förbryllad över det goda bemötande jag fick av andra hårdrockare när jag startade bloggen. Inte bara för att det var annorlunda att bli fullkomligt accepterad, jämfört med mina tidigare upplevelser, utan för att mina kontraster som mest mötte mild förvåning och artigt intresse. Hårdrockare av alla kön och åldrar har med få undantag bemött mig med mindre fördomar än gemene man sedan jag startade bloggen. Istället har de frågat, ofta försynt och med uppriktigt intresse, för att rätt snabbt övergå i mer väsentliga samtal om skivsamlingar, konserter och "du vet det där riffet som...".

Jag längtar efter tillfället då ett samtal om partners, barn, jobb och väder, inte utesluter sådant som andra är intresserade av. När någon frågar vad man ska göra i helgen och man berättar att man precis fick sms-avi om att en efterlängtad skiva har kommit. Att då inte bara få ett roat flin, utan en fråga om vad det är för skiva och varför man har längtat. Sådär som man själv gör när de berättar om att de "ska ut", "träffa barnbarnen", "se någon film" osv. Vart ska du? Blir de glada av att träffa mormor/farfar? Vilken film ska du se? Själv får man på sin höjd ett: "Du som ä hårrröckere. Lyssner'u på di dära Lordi?" Jag är så trött på den sortens samtal, som egentligen inte är ett samtal, utan ett meningsutbyte på två helt olika nivåer, där den som frågar mig inte har för avsikt att förstå överhuvudtaget. För jag tillhör inte hens grupp.


Transilvanian Hunger (1994)


Norsk black metal hör till de genrer jag har svårast att förstå mig på. Inte bara inom metal, utan överhuvudtaget. Därför retar det mig en smula att jag nu, när jag slår på Darkthrone på måfå, att det inte låter riktigt så överjävligt som jag ville minnas att det gjorde. Ja, sången är... svårsmält, men en fin grej med att inte fastna i genre- och principtänk och sociala fack, är möjligheten att betrakta saker och ting med lite mer humor, något färre fördomar och så sakteliga plocka ner ologiska hinder. Själv arbetar jag på min ångest över kristen metal, min lätt uttråkade inställning till sleazerocken och konsten att kunna lyssna in och låta musiken ta tid, vilket kan vara nog så svårt i en tid där delning av kändisars Spotifylistor tycks ha ersatt det egna utforskandet.

Stanna upp, ta en paus och lyssna på musik som behöver tid. (Exempelvis kan du titta förbi här i grottan ett par gånger i veckan.) Du som är hårdrockare, njut av att du kan njuta! Du som inte är hårdrockare - lär av oss.

2 kommentarer:

  1. Här hade vi en klassisk låt :)
    Dock så är Darkthrone lite ojämna i kvalitet kan jag tycka..
    /Richy

    SvaraRadera
    Svar
    1. Darkthrone tillhör de där som jag förmodligen kommer att få tampas länge med innan jag kan lyssna på dem med någon form av njutning. Men det är det som är utmaningen. Norsk black metal och kristen metal är mina två nemesis ;)

      Radera