Det är en sak att föredra en viss stil
eller en viss banduppsättning. Att däremot vägra erkänna vissa
skivor eller perioder i ett bands historia av ren tjurskallighet, är
inte bara löjligt utan rentav obegripligt. Åtminstone i det här
fallet. Seventh Star påminner inte om det man vanligtvis
förknippar Black Sabbath med, och det har sina orsaker. För det
första: ingen Ozzy Osbourne. För det andra: ingen Geezer Butler eller Bill Ward.
För det tredje: Glenn Hughes.
Inledande In For The Kill
är en fartfylld historia med stämsång och drillande gitarrsolon,
och därför blir det lite snopet när redan andra spåret, No
Stranger To Love, visar sig vara
en ballad med syntmattor så breda att de hade kunnat täcka en
balsalsparkett. Dansstegen blir därefter: tröga. Att det som i
själva verket är Tony Iommis soloprojekt har givits ut i Black
Sabbaths namn, blir extra komiskt då det inte bara påminner mer om
Deep Purple utan även har deras ex-sångare vid micken.
Det
här är en utmanande skiva om man i vanliga fall lyssnar på ex.
råmande kor eller humlesurr. Vid bredare ljudutbud är det
lättsmält, tämligen nyanslöst - och riktigt svängigt. Min
favorit Danger Zone solkas
egentligen bara av en enda sak och det är sången. Jag är inte
helt sams med Hughes stämma, som i mina öron låter ansträngd, men
det är fortfarande avsevärt bättre än Ozzys kraxande. Vad som sedan står på etiketten bryr jag mig inte särskilt mycket om.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar